Sommardröm

[Dröm nummer 154. Natten till den 27 juni 2021.]

Jag sitter och väntar på att jag ska få träffa Johnny Cash i hans hem. Jag har med mig min gitarr och sitter och plinkar. Fastnar i ackordföljden E – H – F#. Jag spelar utan plektrum, men har lite svårt att få till det.
         Johnny dyker upp i dörren. ”That’s pretty good, son. I recognise that song.”
         Jag säger att det bara är några ackord.
         Johnny har synpunkter på att jag spelar utan plektrum. Jag säger att jag gillar det, att mina fingrar får en närmare kontakt med strängarna.
         ”That’s true of course, but try one of these”, säger han och räcker över ett plektrum. Det är tunt och sladdrigt som ett blad. Jag försöker spela, men det låter inte alls bra.
         ”You see”, säger jag, ”I don’t like the sound, it adds a plastic feeling.”
         “Okay, try with your fingers again.”
         Nu blir det ett annat slags missljud.
         ”You hear that?” säger Johnny. “That’s the sound from your fingers. Try the pick again.”
         Fortfarande samma sladdriga ljud. Och nu ser jag att den nedersta strängen har gått av.
         ”Oh, I’m sorry”, säger jag.
         ”That’s okay, son. These things happen sometime.”

[Dröm nummer 153. Natten till den 25 juni 2021.]

Under en lektion i musikhistoria på universitetet berättar min lärare om den brittiske operasångaren Pidgetty, som levde på 1700-talet. Redan då var alla överens om att han var en fantastisk sångare och konstnär, men också en fruktansvärd människa, ökänd för sitt vilda leverne och sin lust för småpojkar. Han var kort sagt ett monster.
         Efter lektionen frågar jag läraren om en annan historisk figur: Al-Husseini. Läraren suckar.
         ”Att det ska vara så svårt att lära sig hans fullständiga namn. Han heter Ibrahim-Al-Husseini.”
         Jag skäms för min okunskap och ber om ursäkt.
         Jag är på studiebesök i ett arkitektoniskt mästerverk. Det är en stor sal i ena hörnet av en byggnad. Taket bärs upp av fyra valvbågar som möts i dess centrum. Varje valvbåge återspeglas i golvet och ger upphov till ett kalejdoskopiskt ljud- och ljusfenomen. Pidgetty står på en av valvbågarnas återspegling. Med höfterna gör han obscena rörelser i luften. På en annan återspegling står en liten pojke och gråter. Tittar man i en speciell riktning ser man Pidgetty våldta pojken.
         ”Det här tycker du om va?” säger Pidgetty och stönar.
         Det är en hemsk scen. Men jag kan inte låta bli att tycka att den är fascinerande rent arkitektoniskt.
         Så börjar Pidgetty sjunga, samtidigt som han fortsätter att våldföra sig på pojken. Hans röst är ren, hög och klar och så vacker att jag vill gråta.
         När jag vaknar* berättar jag alltsammans för Olof Halldin och Joakim Pirinen. Men jag kan för mitt liv inte komma på namnet på sångaren/pedofilen.
         ”Det låter som att det är Pidgetty du menar?” suckar Joakim med allvetarens brist på tålamod med en okunnig.
         ”Precis! Det var Pidgetty han hette!” utbrister jag. Jag tror inte mina öron. Kan jag verkligen ha drömt om en figur som funnits på riktigt? Jag googlar. Jo, det stämmer. Karln hette faktiskt Pidgetty!**

* I drömmen.
** När jag vaknar på riktigt googlar jag hans namn. Men någon brittisk sångare och pedofil vid namn Pidgetty har, så vitt jag vet, aldrig funnits. Däremot finns det faktiskt en man vid namn Ibrahim AlHusseini. Han är grundare och vd för riskkapitalistbolaget Husseini Group. Han har även varit exekutiv producent för den egyptisk-amerikanska dokumentärfilmen The Sqaure (ej att förväxla med Ruben Östlunds film med samma namn). Jag är ganska säker på att jag aldrig har hört talas om honom.

[Dröm nummer 150. Natten till den 23 juni 2021.]

Det har bildats en bilkö utanför ett radhus. En skåpbil kommer farande i mycket hög hastighet på insidan av kön. Bakom ratten sitter en man som heter Alex*. Han tappar kontrollen över fordonet, som studsar mot några kantstenar, slår i marken och välter. Jag gapskrattar. Slår mig med händerna på knäna, så vansinnigt roligt tycker jag det är att se. Jag gillar nämligen inte denne Alex, eftersom han tidigare har gjort mig något ont. Det är en stöddig person och nu får han vad han förtjänar, tänker jag.
         Han försöker ta sig ut ur bilen, som är alldeles platt, men är fastklämd. Till slut lyckas han ta sig loss och ålar bakåt. Men innan han hittar en öppning faller han ner i en grop som är förbunden med vraket. Händer drar ner honom. Han är innesluten i en gråblå gummisäck och hamnar i en apparat som rådbråkar honom i ett system av valsar. Han tjuter av smärta. Till slut spottas han ut, bara för att transporteras till en annan tid, en annan plats och en annan dimension.
         Alex sitter längst bak i en buss, iklädd svart nazistuniform. Han har svår ångest, för han förstår att det inte är bra för honom att tas för nazist på den här platsen, under den här tiden och i den här dimensionen.
         En motorcykel med en ung Kurt Russell kör upp bredvid bussen och gör tecken åt föraren att följa efter honom. De kommer fram till en sambandscentral inhyst i ett hotell. Vid disken tar Kurt emot en stor silverglänsande pistol av en kvinna. Alex får också en pistol. Den är smal, böjd och svart. Och mycket, mycket liten.

* Det finns kända personer som heter Alex och jag känner några med samma namn, men den här mannen är helt obekant för mig.

[Dröm nummer 149. Natten till den 22 juni 2021.]

Av oklar anledning befinner jag mig i samma säng som Joakim Pirinen. Vid mina fötter ligger en ung manlig student. Han pratar om hur mycket bättre allting är ute i Europa.
         ”I kyrkan behöver man inte bära högtidsdräkt till exempel.”
         Han kryper upp och lägger sig bakom mig. Trycker sig mot mig och kramar mig. Han är alldeles för närgången och jag protesterar.
         ”Nä, hörru. Nu får du ge dig.”
         Han går upp och ställer sig vid sängens fotända och snyftar. Joakim går upp och kontrollerar honom och utbrister:
         ”Nä men va fan! Du har ju jordens ståkuk!”
         ”Förlåt, men det var så längesen jag hade sex. Och det var närmast en våldtäkt. Nu måste jag vänta ytterligare två veckor.”
         ”Varför just två veckor?” säger jag.
         Han ler skälmskt mot mig. ”För att då kan jag göra ett nytt försök med dig!”

[Dröm nummer 147. Natten till den 21 juni 2021.]

Jag jobbar på ett företag inom den grafiska branschen. Min chef har bett mig leta efter en manual för företaget. Han säger att han är säker på att den finns och att det borde gå att få fram den. Jag misstänker att den gömmer sig i en skrivare, men misslyckas med att hitta den.
         En affärskontakt är på besök och när jag berättar om mitt dilemma säger han med ett överlägset leende:
         ”Finns ingen manual, säger du? Vänta lite. Allt finns.”
         Han rotar runt i skrivaren och får fram papper efter papper. Han tar med mig ut och visar allt han hittat. I en grässlänt står stora kartonger staplade. De är alla fyllda med dokument. Det är enorma mängder och helt oöverskådligt.
         ”Ingen manual, va?” säger kontakten och ler ännu mer överlägset.
         Vi tar in en del av dokumenten och börjar gå igenom dem. På många av dem har någon tecknat. Väldigt fina teckningar, det är porträtt och karikatyrer på anställda. I en bunt med självkopierande papper finns samma teckningar på alla sidor i bunten.
         Kontakten skiner upp när han ser dem.
         ”Det är –––*. Han var legendarisk. En av firmans bästa säljare någonsin. Han kunde ringa tusen säljsamtal på en dag. Sen slog han sig ned framför säljdokumenten, som alla stod prydligt förpackade i kartonger på golvet, och sa till de andra anställda ’Ja ni grabbar, det är så man gör!’ Och han var som du ser en jävel på att teckna också.”
         Bland dokumenten hittar jag också flera texter av –––s penna. Bland annat en prosadikt på fyra rader, som jag förstår att han skrivit efter ett säljmöte med några kollegor på annan ort och hur de festar på kvällen. Diktens avslutande ord lyder:

         Sorry gubbar, men nu är det bra för mig.
         Dit ni går, går jag ej.
         Man vill ju inte komma hem till frugan och lukta fisk.

Men ––– har även gett dikten en elegant grafisk utformning, som jag tycker passar väldigt fint med hur en festnatt kan vara. Den översta radens bokstäver har han lämnat hela. I rad nummer två har han skurit bort den undre fjärdedelen av bokstäverna. I den tredje raden har han bara lämnat kvar den övre halvan av orden. Och i den sista raden syns bara bokstävernas övre fjärdedel. Men det går ändå att läsa texten!

* Jag kämpade med att försöka minnas hans namn när jag vaknade, men det är för alltid försvunnet.

[Dröm nummer 146. Natten till den 20 juni 2021.]

Sjukdomen drabbar alltfler. Min arbetsgivare, vän och älskare sedan många år, Stephen Fry, har hållit sin modebutik och ateljé stängd i flera månader nu. Jag går ändå dit. Stephen har inte orkat arbeta och har inget att visa upp, men har ändå ansträngt sig och draperat ett vackert och dyrbart tyg i skyltfönstret. Jag står en stund och beundrar arbetet. Sedan låser jag upp. Jag hör honom i ateljén.
         ”Hallå? Vem där?” säger han med svag röst och kommer ut. ”Åh, är det du? Du vet ju att du inte får sätta din fot här, din odugling.”
         ”Jag var tyvärr tvungen, måste ju se att du inte gör bort dig alldeles.”
         Han ser mycket sjuk ut och det kan vara sista gången vi ses. Jag älskar honom väldigt mycket och jag vet att han älskar mig.
         Jag är Brian Monet. Jag provar ut en kostym i en butik. Tyget är smårutigt i olivgrönt och rostrött.
         En oerhört lång och smal kund pratar med sin fru.
         ”Det var den enda dom hade kvar, älskling.” Byxorna slutar långt över anklarna och skjortan går inte att knäppa. Ändå köper han den.
         Han som hjälper mig med min kostym dyker upp. Tittar på mig från topp till tå.
         ”Brian, den är utsökt. Den är du. Jag tycker verkligen att du ska ta den.”
         Jag ser mig i spegeln och kan bara hålla med.

[Dröm nummer 143. Natten till den 18 juni 2021.]

Äktenskapet med min okända fru har havererat. Skälet är enkelt: hon har förvarat vår samlade förmögenhet – hundratusentals kronor i sedlar – i ett slags sinnrika behållare konstruerade av Ulf Englund. Men hon har gjort fel och fyllt behållarna med mjölk, så att sedlarna lösts upp, vilket gjort oss utfattiga. Jag är naturligtvis rasande och avslutar äktenskapet. Nu är jag ensam. Nu har jag ingen.
         Jag berättar allt detta för Ulf när vi går och handlar. Han suckar och skakar på huvudet.
         Framför oss i kön till kassan står en mycket gammal och rätt tjock kvinna. Utan att tveka lägger Ulf sina händer på kvinnans höfter och trycker till nedåt, så att kvinnan får hålla sig i kundvagnen för att inte falla. Hon vänder sig om och ler skälmskt mot Ulf. Leendet betonar på något sätt hennes mustasch av vita, tjocka och glest sittande strån.
         ”Vill du fortsätta så är inte jag den som är den inte”, väser hon fram med halvslutna ögon.
         Ulf flinar. Han kan inte rå för det. Han går på alla kvinnor han ser. Och de går på honom. Nu dyker det upp fler som erbjuder sina tjänster. Det är alla sorter – unga och gamla, vackra och fula. Och Ulf, han bara flinar. Framme vid kassan kommer det fram en riktigt vacker kvinna som han omedelbart blir ihop med, hon hinner knappt säga något. Men hennes lika vackra väninna står intill och ser ledsen ut.
         ”Jag kommer aldrig att få någon”, suckar hon.
         ”Men jag finns här”, säger jag.
         ”Du?”
         ”Ja, vi kan bli ihop, du och jag.”
         Hon betraktar mig en kort stund och säger sedan: ”Tja, varför inte”, varefter vi omedelbart blir ett par.
          ”Du måste vara lite yngre än jag?” säger hon.
         ”Nej, jag är rädd för att det är precis tvärtom.”
         ”Det gör inget.”
         När vi betalat går vi därifrån alla fyra, arm i arm.

[Dröm nummer 142. Natten till den 18 juni 2021.]

Jag och mitt okända ressällskap har hamnat hos en okänd familj och vi kan inte ta oss därifrån. Familjen består av en pappa och en mamma, en farmor och två små snoriga barn. Hemmet är inrett med möbler i blank hårdplast, de flesta alldeles för små för sin funktion. Pappan förevisar en rad meningslösa ting. Hans ansikte är för stort och försett med stora fyrkantiga glasögon. Håret är glest och råttfärgat. Familjen är vänlig, men obehaglig. De bjuder på mat som inte går att äta. Barnen snorar intill bordet. En tigerrandig katt som jag haft med mig har ätit av maten och ligger och dör vid mina fötter.
         ”Är det något som är fel?” säger pappan och ser uppriktigt frågande ut.
         Nu trängs jag på ett enormt stort och fullsatt tåg. Jag försöker komma upp för en brant trappa, men jag har flera personer framför mig. En av dem är Björn Colliander, som har uppenbara problem med att ta sig uppåt. Jag hjälper till och trycker på bakifrån.
         ”Hur går det, Björn?” säger jag.
         ”Jovars, det här är det enda sättet jag håller mig form på”, skrockar han och klappar sig med händerna på baken. Ögonblicket efter stelnar han plötsligt till och ser illamående ut. Ingen hinner reagera när han kräks upp en vattenliknande vätska över en liten pojke som står intill på trappan. Spylukten är påtaglig och jag och en okänd smiter därifrån för att slippa hjälpa till.
         Vi hinner inte mer än komma ut på ett stort dansgolv förrän tåget skälver till och stannar. Vi är under attack! En bomb briserar och jag och den okände rusar av. Folk omkring oss dör. Jag och två okända kvinnor håller ihop och gömmer oss i ett buskage. Vi springer tillbaka till tåget, som har börjat rulla baklänges. En ny bomb briserar och hela tåget sprängs i bitar. Vi konstaterar att ingen kan ha överlevt den smällen. All vår packning var ombord och vi äger bara det vi går och står i.
         ”Nu är vi ensamma”, säger jag. ”Men vi lever. Vi kommer snart att börja lukta illa, men vi lever.”
         Vi hasar ner för en brant intill en strand, där det ligger några hus. Någon närmar sig i en stor eka. Vi ser omedelbart att han vill oss ont.
         ”Där är dom!” ropar han.
         Några bybor får syn på oss och tar upp jakten. Vi hamnar i ett träskområde. Åt ena hållet har vi vatten, åt andra hållet de onda byborna. De kommer närmare, skriker och hotar.
         ”Ta dom! Ta dom!”
         Men nu har jag fått nog och går med bestämda steg mot en tjock och otäck kvinna som går längst fram. Hennes ansikte är blekt och hennes haka är alldeles för stor. Hon bär på en soffa som hon tänker döda oss med. Jag är nästan framme vid henne nu. Jag har slutat att vara rädd och i händerna håller jag en plastbräda som jag hotar henne med.
         ”Are you sure?” vrålar jag och stirrar henne i ögonen, samtidigt som jag höjer brädan och tar några steg mot henne. ”ARE YOU SURE???!!!”
         Kvinnan blir rädd, kastar ifrån sig soffan och vänder. De andra byborna följer henne.

[Dröm nummer 141. Natten till den 17 juni 2021.]

Josefine Sommarström har gett mig en stor flaska parfym. Det är det märke jag alltid brukar få, men som jag egentligen inte gillar. Jag har kvar över hälften av förra flaskan. Och nu har jag ytterligare en jätteflaska som kommer att räcka i många år och som jag inte kommer att tycka om. Säger jag inget kommer samma sak upprepas nästa år. Jag säger inget.
         Jag sitter vid ett restaurangbord med en samling okända vänner. Vi har precis fått in det vi beställt, men vi är inte nöjda med ölen. Vi klagar för personalen, som stirrar ner i golvet och ber om ursäkt. Vi är mycket tydliga med att ölen är odrickbar, ja vi menar att det inte ens var den ölen som vi beställde.
         ”Se här”, säger vi och pekar i menyn, ”det var denna vi beställde, inte den här odrickbara!”
         Personalen ursäktar sig igen och springer ut för att hämta ny öl – rätt sort den här gången. Vi muttrar om deras inkompetens.
         Lite senare står jag i baren och förklarar för en annan i personalen att jag vill ha en öl som inte är för stark, men inte heller för svag. Jag pekar på en tappkran. Den kanske? Vi diskuterar. Återigen är jag mycket tydlig med vad jag vill ha. Han föreslår något. Jag accepterar och han häller upp.
         ”Ursäkta”, säger jag efter att ha tagit en klunk, ”detta är ju lättöl? Jag var mycket tydlig med att jag ville ha en  –––öl.”
         ”Men den sa ni förut vid ert bord att ni inte gillade?”
         ”Hördu, bara för att jag sitter vid samma bord som några andra behöver väl inte betyda att vi är överens om allting, inte sant?”
         Mannen är tillintetgjord och häller under tystnad och med sänkt blick ut ölen och ger mig den öl som jag menar att jag i själva verket bad om.

[Dröm nummer 140. I gryningen den 16 juni 2021.]

Jag är en liten pojke. Med enbart tankekraft kan jag skapa bilder av helt nya föremål. Föremål som aldrig har existerat tidigare och som ingen riktigt förstår hur de fungerar. Jag kan få bilderna att projiceras på vilken yta som helst. Föremålen som jag skapar är enkla och inte fullt utvecklade och antagligen skulle de helt sakna funktion om någon bestämde sig för att bygga dem efter mina bilder. Ändå pratas det mycket om mig. Man säger att jag är ett märkligt barn med en märklig gåva.
         Det finns också en annan liten pojke, som precis som jag kan projicera bilder av sådant som ännu inte existerar. Men den pojkens bilder är oerhört avancerade och detaljrika och föremålen som bilderna föreställer har funktioner som det inte har funnits något behov av förrän just i det ögonblick då bilderna skapas. Då är behovet plötsligt enormt. Pojkens bilder har gjort forskarvärlden alldeles häpen och han är naturligtvis ännu mer berömd än jag.
         Tyvärr saknar jag de grundläggande egenskaper som krävs för att jag skulle kunna uppnå hans förmågor.