Sommardröm

[Dröm nummer 221. I gryningen den 22 augusti 2021.]

I rummet där festen pågår finns ett slags etage där jag befinner mig tillsammans med några andra. Precis nedanför etaget står en flygel.
         ”Spelar du piano?” säger en av gästerna.
         ”Nej, jag klinkar mest.”
         En annan av gästerna sätter sig vid flygeln och börjar spela. Han är skicklig och jag känner avundsjukan växa.
         En stund senare är flygeln försvunnen och golvet vattenfyllt. Någon ställer sig vid kanten på etaget och tittar ner mot vattnet.
         ”Borde vi inte knuffa i honom? Det vore roligt!” säger mannen som undrade om jag spelar piano.
         ”Nej, det kan vara farligt”, säger jag.
         Någon annan än jag ska få flyga till Norrland i arbetet och gå på fin restaurang. Själv måste jag arbeta. Skriva. Tiden är knapp.
         Jag kliver ut på gårdsplanen, som är täckt av snösörja. Går in på min brors toalett, ett fristående skjul. Ett isfyllt badkar med låga kanter tar upp hela golvytan. Jag ställer mig i det och kissar ut genom fönstret. Folk ser mig och blir illa berörda.
         Jag kommer till ett torg i en mycket liten stad. Här känner alla varandra och vet vad alla gör, vilket skrämmer mig. Det pågår ett torgmöte. En barsk kvinna undrar hur det går med texten som jag lovat att skriva åt henne.
         ”Jag vill att den ska vara klar på tisdag. Men det är väl för mycket att hoppas på?”
         ”Nej, det ska gå”, säger jag underdånigt, trots att jag vet att jag inte kommer att klara det.
         Jag har bakat ett bröd och tar med det till Joel Wåreus*, som väntar i sin stuga. Han tar emot brödet och river av en skiva. Han är missnöjd.
         ”Det är väldigt segt och kompakt.”
         En ung man kommer gående. Han har bar överkropp. På huvudet har han en skärmmössa i skinn. Han går fram till mig.
         ”Det är inte så att du behöver anställa en murare?”
         ”Nej, inte just nu”, säger jag.
         ”Är du alldeles säker? Jag arbetar för mat och husrum.”
         Nu ser jag att han har sin flickvän med. Hon blottar sina bröst och tittar vällustigt på mig. På hans biltak ligger två vänner till dem, nakna och tätt omslingrade.
         ”Nå?”, säger han uppfordrande och jag känner hur stämningen blir allt hotfullare.
         ”Nej, jag är ledsen. Jag har inget jobb för en murare.”
         Efteråt pratar jag med min kusin Per ”Plurre” Sahlin om händelsen.
         ”Konstig snubbe. Som om jag plötsligt skulle behöva mura ett hus”, säger jag.
         ”Ja, varför inte?” säger Plurre.

* Granne och fotograf.

[Dröm nummer 220. Tidig morgon den 16 augusti 2021.]

Klockan är fyra på natten och jag befinner mig på ett hotellrum, fortfarande vaken. Från min balkong kan jag se in i rummet intill, där en smal och vacker kvinna i balettdräkt gör yogaövningar. Hon ställer sig på händer, sedan bara en hand, vilket jag finner mycket attraherande. Jag blinkar till henne och hon ler tillbaka. Jag gör tummen upp och tänker att detta möjligen skulle kunna leda till sex.
         Då öppnas dörren och Elisabeth, Josefine och hunden Muffin kommer instormande. De är här för att gratulera mig på Fars Dag och har med sig en tårta.
         På byrån har Kristin Sköldebäck plockat fram en gammal annons vi gjorde för Apple för åratal sedan. Den är oerhört plottrig, med massor av bilder, inte större än frimärken, och rubriken: ”––– i muttan.”*
         ”Oj”, säger jag, ”så skulle man väl inte kunna skriva idag?”
         ”Joho!” säger Kristin. ”Vad skulle man annars skriva? Det heter ju så!”
         Jag försöker komma på alternativ, men det blir bara fånigt och inte alls lika bra.
         En tjej som är originalare föreslår ordet ”vaginan”, för det är vad hennes läkare säger. Men det känns inte heller bra. Så ”muttan” är kanske trots allt inte helt fel.
         Det är lunch och alla försvinner. Jag går ut. Ensam. Jag kanske skulle ringa Björn Colliander? Nej, det är för sent, jag gör det imorgon.
         Jag hejar på Kristin Sköldebäck och Lotte Kölare, som ska ta en båt över viken till en restaurang. Båten har angjort kajen, de är redan sena och rusar iväg. Det är uppenbart att de inte vill att jag följer med.
         Uppe på ett backkrön kliver jag ner i en flod av slemmig ljusbrun lera. Jag sjunker ner till midjan och är nära att dras med. Håller mig fast i trottoaren. Exakt samma sak hände mig häromdagen och jag tänker att det är väldigt märkligt att de inte löst detta än.
         Rulltrappan upp från tunnelbaneperrongen är ur funktion. Jag bygger ett slags rutschkana i den. En kvinna i grönt ber mig hjälpa henne med något i hennes lägenhet.
         ”––– har sagt att du är bra på det”, säger hon.
         ”Det går inte. Jag kan inte lämna mitt rutschkanebygge”, säger jag.
         ”Jo, det kan du!”
         Jag försöker få henne att förstå att det är omöjligt och att hon istället borde åka i min rutschkana, vilket hon vägrar. Trots våra olika uppfattningar, känns det som att det finns en ömsesidig attraktion här. Ännu en gång känner jag att detta skulle kunna leda till sex.
         Jag fortsätter bygga min rutschkana och kvinnan i grönt står kvar och tittar på, vilket bara bekräftar känslan jag har.
         En äldre kvinna vill gå upp för den trasiga rulltrappan.
         ”Varför inte åka rutschkana istället?” föreslår jag.
         ”Jag åker inte rutschkana”, säger hon och går förbi mig.
         Rutschkanan är färdigbyggd och jag vill visa kvinnan i grönt hur kul det är att åka, men hon är försvunnen. Istället kommer en varelse gjord av vassle fram till mig och ber mig att lyfta upp den. Jag tar den försiktigt i mina händer. Den är mjuk och lite kladdig och mycket skör och rädd, men jag känner att den ändå har förtroende för mig. Jag sätter den framför mig i rutschkanan, mellan mina ben. Jag måste vara mycket noga med att vika in dess långa fiskbensliknande klor, så att de inte fastnar och skadas när vi åker ner för kanan.
         Vi åker, och glider ut över perrongens golv. Vasslevarelsen klarade sig och jag kan känna dess hastiga andhämtning i mitt skrev. Tåget kommer. Kvinnan i grönt kliver på och försvinner, helt ointresserad av min rutschkana.

* Jag har gjort massor med annonser för Apple, men inte tillsammans med Kristin. Och jag kan svära på att ingen hade ordet ”muttan” i vare sig rubrik eller brödtext.

[Dröm nummer 218. I gryningen den 15 augusti 2021.]

Jag gör mig i ordning inför Beckmans Reklamskolas jubileumsfest. Jag har tagit på mig en vit t-shirt med ett motiv som Klas Fahlén skapat. Över den en svart polo.
         En taxi hämtar upp mig. Chauffören är en ung tjej och vi kommer överens om ett pris. Tusen kronor kommer det att kosta. Hon skriver in summan i ett litet häfte och signerar.
         När vi kommer in i stan är vägen avstängd. Här brukar jag åka med Johan Rude, men vägen vi brukar ta är inte längre framkomlig.
         ”Nej, nej, nej!” snyftar chauffören, nästan överdrivet förtvivlad. Sedan vänder hon på en femöring och letar sig via smala, slingrande vägar in i ett garage. Jag är imponerad och berömmer hennes skicklighet.
         Men nu har det plötsligt bildats en kö av både bilar och människor. Det är bekymmersamt, eftersom jag måste hinna med tunnelbanan.
         När jag ska betala signerar jag på hennes vänstra lillfingernagel och på ett av hennes fingrar på vänsterhanden. Men jag får bakläxa.
         ”Nej, nej nej. Var är nageln?” säger hon. ”Gör om!”
         Jag ser tåget som jag skulle tagit lämna perrongen.
         ”Vad sa vi för pris?”
         ”Tusen kronor, din dummer. Har du glömt det?” Hon visar mig häftet.
         ”Ja visst, ja.”
         Jag berömmer hennes körning. Klappar henne på axeln. Känner hennes kropp under den vita blusen. Känner omedelbart att jag är för närgången.
         Vilket tåg var det nu jag skull ta? 177. Så var det. Det kommer in på perrongen. Men nu slår det mig att Beckmans har flyttat och att jag inte har en aning om vart.

[Dröm nummer 217. Tidig morgon den 15 augusti 2021.]

Framför mig på stigen går Calle Öhrström*. Han är klädd i en vit långrock av tunt, blankt tyg. Jag skyndar ikapp honom och säger:
         ”Vad hette briggen du seglade på som ung?”
         Calle stannar och tänker efter. Tycks inte minnas. Så säger han:
         ”Eh … den hette –––.”
         ”Åh, jag trodde den hade ett kvinnonamn”, säger jag en smula besviken.
         Utan att svara skyndar Calle på stegen och försvinner i fjärran.
         När jag kommer fram möts jag av Simona och hennes väninna, som väntar på mig i vänthallen till en rumänsk tunnelbanestation. De går först genom biljettkontrollen. När det blir min tur tar jag fram min gamla biljett, som består av små genomskinliga tänder omslutna av en klibbig lag. Jag lägger dem på biljettläsaren. Det fungerar inte. Jag går till biljettluckan och visar mitt kvitto för biljettförsäljaren, en äldre dam med bistert utseende.
         ”Shouldn’t this be valid?” säger jag.
         “For how long is it valid?” frågar hon retoriskt på oklanderlig engelska och pekar på tiden som anges på mitt kvitto.
         Jag tittar på klockan och säger:
         ”An hour, so there should be one minute left.”
         ”No! It’s fortyfive minutes!” skriker hon.
         ”Oh, I thought it was an hour.”
         Jag köper en ny biljett, det vill säga tänder. De ligger i en liten vätskefylld plastbytta. Jag tar upp dem och placerar dem på biljettläsaren. De är väldigt kladdiga. En ung kille smiter före genom spärren. Tänderna jag nyss la dit är nu förbrukade och jag lägger dit nya. Simona står på andra sidan spärren, pekar upprört på klockan och skriker:
         ”Hurry!”
         Jag försöker igen, utan framgång. Till sist kliver jag över spärren, som bara är ett par decimeter hög. Jag tänker att jag knappast gör mig skyldig till något brott. Jag har ju ändå har betalat.
         Simona och hennes väninna väntar i ett fuktigt prång med väggar av naket berg. Väninnan snyftar och säger:
         ”Oh, I’m leaving!” Hon vill krama oss.
         Jag visar henne de kladdiga tänderna och säger:
         ”You need to change your stupid ticket system!”

* Grundskolekamrat.

[Dröm nummer 216. Natten till den 15 augusti 2021.]

I vad som påminner om ett klassrum i Hersby Läroverk på Lidingö sitter Alf Svensson och några av hans partikamrater och diskuterar en PR-kampanj med mig och mina medarbetare.
         ”Hur går det med artikeln?” säger Alf och vänder sig mot mig.
         ”Det går bra. Jag väntar svar från skribenten”, säger jag och går ut i korridoren. Jag har lämnat kvar telefonen och nu hör jag den ringa.
         ”Det är din telefon!” ropar Simona.
         ”Svara!” ropar jag tillbaka.
         Simona kommer ut med telefonen och räcker den till mig.
         ”Hallå?” säger jag, utan att veta vem det är som ringer.
         ”Hej, det är –––.”
         ”Va?”
         ”Det är –––. Med artikeln.”
         Nu förstår jag. Det är skribenten som ska skriva artikeln till Kristdemokraterna. Han frågar om en projektledare som var inkopplad i ett tidigt skede av arbetet. Jag ljuger och säger att hon slutat på egen begäran. Vi enas om att det är tufft att gå ut och söka jobb nu.
Alf Svensson kommer ut och ropar i telefonen:
”Jag ska bara gå ut och köpa –––!”
         ”Nu har du pratat med Alf Svensson också”, säger jag till –––.
         Bo och Inga Sommarström* materialiserar sig.
         ”Så, nu är du svensk medborgare också”, säger Bo. ”Gratulerar!”
         ”Bo, han har alltid varit det”, säger Inga.
         ”Ja, det så klart! Jag hörde att ni hade kusinträff i helgen? Vi åt middag kvällen innan, men ni var inte där!”
         Bo och Inga stirrar på mig utan att säga något. Ingas irisar har nu svartnat och pupillerna är giftgrönt självlysande.

* Min farbror och hans fru, saliga i åminnelse.

[Dröm nummer 215. Natten till den 13 augusti 2021.]

Jag har glömt min verktygslåda och går tillbaka till min lägenhet på nedre botten.
         När jag kommer väntar en handfull av mina klasskamrater från grundskolan på mig.
         Gabrielle Åhlberg Hillert har monterat isär min elorgel och sitter på balkongen med ett segment av klaviaturen. Hon sjunger och spelar en glad melodi, som hon komponerat själv. Texten är hämtad från ett välkomstmeddelande som man får när man köpt en ny telefon:

         Så roligt att just du valt just oss
         Så mysigt och trevligt vi ska ha tillsammans!

Gabrielle håller triumferande fram en tidtagarskärm, som visar att sången är exakt en minut lång, vilket är oerhört viktigt. Hon är mycket stolt och jag applåderar.
         Vi har samlats i köket. En svart labrador skäller på en kinesisk tjej.* Hon blir rädd och fnissar. Jag visar hur man ska hantera hundar som skäller och lägger mig på golvet och börjar gosa med djuret. Men innerst inne är jag lite rädd. Jag känner ju inte hunden.
         En katt blandar sig i leken och stryker sig mot oss. Hunden blottar tänderna. Någon varnar.
         ”Det är ingen fara”, säger jag. ”Se! Hon viftar på svansen!”

* Någon kinesisk tjej hade vi inte i vår klass, vad jag kan minnas.

[Dröm nummer 211. Tidig morgon den 8 augusti 2021.]

Kön till Café Opera börjar redan vid Norrmalmstorg. Det är mitt på dagen och två personer har redan ställt sig längst fram. Mitt emot dem ligger en bar med ett stort skyltfönster som solen gassar genom. Det måste vara olidligt varmt. Det är dessutom väldigt trångt mellan skyltfönstret och bardisken.
         Barchefen, en ung kvinna med kortklippt mörkt hår, blir intervjuad utanför. Hon håller i en tom vodkaflaska.
         ”Du dricker själv inte alkohol?” säger intervjuaren.
         ”Nej, jag har sett för mycket.”
         Jag och Joakim Pirinen sitter vid en pool. På sitt bröst har Joakim fyllda, maskliknande mjölkkörtlar, som han masserar.
         ”Jag har något liknande i ljumsken”, säger jag. ”Fast det är inte mjölk, det är mer som nervknippen.”
         Utan att jag hinner reagera klämmer Joakim till om en av sina körtlar och skickar en stråle mjölk mot mitt nakna ben. Jag blir helt stum.
         ”Vissa ögonblick glömmer man aldrig”, säger Joakim och flinar.
         Djupt äcklad tar jag mig till poolen, släpandes mitt nersölade ben efter mig. Jag sköljer av mig och går naken tillbaka. Joakim har nu sitt giftblå hår uppsatt i en stor rundel.
         ”Jag var hos Annas morfar, som skulle klippa mig. Jag har väntat så länge nu. Men just den gången kunde han inte, så jag satte upp det istället.”
         ”Ah, jag trodde du hade klippt dig”, säger jag. ”Det är snyggt.”
         Vi sitter i vår bungalow och diskuterar om vi ska slå till på villan för sex miljoner. Den har ju pool.
         ”Vi köper den!” säger Joakim. ”Vi trivs ju så bra tillsammans. Och man behöver inte vara homosexuell bara för att man delar hushåll.”

[Dröm nummer 208. Natten till den 7 augusti 2021.]

Det är antagligen sent 1800-tal. Ett antal män och kvinnor befinner sig i Nordafrika på forskningsresa. Jag är själv inte närvarande, utan får allt uppspelat för min inre syn.
         Lokala krigare har tillfångatagit forskarna, som misshandlas och torteras. Nu håller man ner en av männen mot ökensanden så att han inte kan röra sig. Jag tänker att det är min värsta fasa, att inte kunna röra sig. Att långsamt kvävas.
         Man skär och sticker mannen med långa knivar. Sedan skär man av honom huvudet. Efter en kort stund syr man fast det igen och väcker mannen till liv. Hur överlevde han det? Tja, på något sätt.
         Efter många år i fångenskap och under ständig tortyr befrias forskarna.
         Hur gick det till?
         Någon berättar för mig, att mannen som fick sitt huvud avskuret men överlevde hade gett befolkningen i landet tydliga instruktioner innan han och de andra forskarna tillfångatogs: Alla brev och alla texter om forskarna ska kopieras och distribueras till landets alla invånare, med syftet att folket aldrig ska sluta tala om dem. På sikt kommer kraften – folkets kraft – bli för mycket för banditerna, som kommer att tvingas frige forskarna.
         Vilket var precis vad som skedde.

[Dröm nummer 206. I gryningen den 6 augusti 2021.]

Mina chefer har gett mig i uppdrag att resa till Belarus över dagen. Jag berättar för Simona och försäkrar henne om att jag kommer att vara hemma till kvällen.
         ”Var har du passet?” säger hon.
         ”Eh … jag vet inte …”
         Hon suckar och visar mig var hon alltid brukar lägga det.*
         Jag packar en liten väska och kontrollerar att allt är med.
         I taxin har jag sällskap av ett par kollegor och min mor. Hon går oombedd igenom min packning och utbrister:
         ”Men du har ju glömt –––!”
         ”Jag behöver inte –––. Jag ska bara vara där över dan, för guds skull!”
         Hon rusar ut ur taxin och upp i lägenheten för att hämta vad hon anser är nödvändigt.
         ”Herregud, hon är galen”, säger jag. ”Åk, för fan!” Alla skrattar.
         En cyklist leder sin cykel över ett övergångsställe. Taxichauffören bromsar inte in och är nära att köra på cyklisten.
         Jag blir upprörd och säger:
         ”Där borde du ha stannat, han har ju företräde.” Taxichauffören bryr sig inte ens om att svara.
         Mitt uppdrag i Belarus visar sig vara att träffa en fängslad dissident. Det är en ung man som sitter inlåst i en källare. Vakten visar mig ner för en trappa och lämnar mig ensam med fången. Jag inser naturligtvis att vi är övervakade och säger något på svenska till honom. Men han förstår inte.
         ”Do you speak English?” säger jag.
         “Yes.” Han viskar i mitt öra: ”Remember, very short phrases.”                 Vaktchefen kommer in och börjar gå igenom mina väskor som jag ställt på golvet (och som nu har blivit fler). Under en av dem hittar han ett svart kuvert som han demonstrativt håller upp. Han öppnar det och tar fram en tjock sedelbunt.
         ”Can you explain this?” säger han.
         “You’ve got to be joking. You obviously planted it there. It’s not mine!”
         “But of course it’s yours. This is a very serious crime, you understand?”
         “You can check for DNA. You wont find mine.”
         “But I’m sure we will”, säger han och ler överseende.
         Jag känner kallsvetten klibba mot skjortan och tänker att nu är det kört.
         Men märkligt nog vänder alltsammans. Jag är fri och nu är det istället vakten som la dit kuvertet som ska straffas. Man har placerat honom i en tunna, som ska föreställa en askkopp. Han är utklädd till fimp. Jag och den unge fången röker och blir av vaktchefen ombedda att aska på honom. Vakten bönar och ber att vi ska skona honom, men vi låter cigarettaskan falla över hans ansikte. När vi slutligen ska fimpa på honom drar han fram en pistol, som han haft gömd, och skjuter mig med tre skott i bröstet. Jag lever fortfarande och ser hur han i tur och ordning skjuter den unge fången och därefter vaktchefen. Jag inser att jag måste hämta hjälp och försöker krypa upp för trappan, som nu är både mycket brantare och har högre trappsteg.

* Helt och hållet verklighetstroget!

[Dröm nummer 204. Natten till den 5 augusti 2021.]

Jag medverkar i något slags spel med flera inblandade. Vi har vapen och spelet har dödlig utgång. Någon blir skjuten i brösten, faller skrikande till marken och dör snabbt. Mikael Södersten blir skjuten i handen. Han faller ihop och stelnar i en pose av skräck och smärta. Han håller upp sin ena fot i luften. En kvinna med pistol skjuter honom i foten. Kulan tränger in till hälften i sulan.
         Kvinnan håller nu pistolen i ena handen och en elgitarr i den andra.
         ”Släpp den!” skriker någon med höjt vapen och viskar samtidigt till mig: ”När den når marken är hon död.”
         Kvinnan släpper gitarren och vi inser att det i sammanhanget vaga ”den” kan syfta på både ”gitarren” och ”pistolen” och att vi därför rent grammatiskt inte kan skjuta henne.