Sommardröm

[Dröm nummer 297. Tidig morgon den 28 november 2021.]

Jag är på väg till en lägenhet som jag ibland bor i. Men jag är osäker på vilken våning den ligger på. En man med underligt utseende lämnar precis sin lägenhet. Han säger hej då till sin flickvän, som är rödhårig och ganska söt. Jag vet att hans lägenhet ligger precis rakt under min.
         ”Ursäkta, var bor jag?” säger jag till mannen.
         ”Du bor precis rakt ovanpå mig”, säger mannen med det underliga utseendet och pekar mot taket.
         ”Ja, just det. Tack!”
         I trappan upp passerar jag en samling sverigedemokrater som har ett möte vid ett lutande bord. Jag tänker att de skulle kunna slå ihjäl mig. Jag råkar skvimpa ut ett glas vatten som rinner längs bordet. Men inget händer.
         En reklambyrå har ställt till med fest i bottenplanet. Enorma mängder öl och vin står staplade längs väggarna och når ända upp till taket. Jag tänker att det skulle räcka till hela byrån att supa ihjäl sig flera gånger om. Eller hela Mariefred.
         ”Är Kim här?” säger någon.
         ”Nej, hon har gått”, säger någon annan.
         ”Fan också.”
         Några ägnar sig åt att gjuta ett golv. Det ska bli en boulebana.
         Erika Svanängen, Johan De Bourg och Carlo Stecksén festar hårt. De firar att dammet i rören är borta.
         ”Har man kontrollerat dammet överallt?” säger någon.
         ”Nej, bara i rören”, säger någon av de tre.
         Genom fönstret ser jag ett hus med senapsgul puts. På husets ena vägg sitter en enorm mängd porslinssäkringar i raka rader.
         En man dansar på borden. Han har en fot på ett bord, och den andra foten på ett annat. Ovanför huvudet håller han en liten flicka.
         ”Det kanske är bäst att gå när det är som roligast”, säger jag så att alla hör.

[Dröm nummer 295. Tidig morgon den 27 november 2021.]

Jag och Jan Dahlström vandrar vid den engelska kusten. Vi kommer fram till ett hus som ligger alldeles vid vattnet och jag vet att jag varit här förut. Det var något projekt jag var inblandad i. Någon rik snubbe som byggt upp en verksamhet. Jag vill gå in. Tänker att de kanske har speed därinne. Jan är tveksam, men vi öppnar ändå dörren och kliver in. Där är fullt med okända människor som stirrar på oss.
         ”Sorry, but this is The Times editorial office. What are you doing here?” säger en ung kvinna irriterat.
         “Oh, I’m sorry, we thought it was the ––– that used to be here years ago”, säger jag och börjar backa ut genom dörren.
         ”No, wait”, säger en av dem, ”you could actually be of some help. Sit down and have a glass and a bite.”
         Deras attityd mot oss är märklig, på samma gång välkomnande och avvaktande, närmast fientlig. Vi slår oss ner vid ett bord gjort av tjocka träplank. Vi pratar men de kommer aldrig fram till vad de vill att Jan och jag ska hjälpa dem med. Glasen är odiskade, med rester av något som skulle kunna vara tomatjuice. Jan blir serverad en halväten smörgås. Han tröttnar och går därifrån. Jag ser mig omkring och kan konstatera att det mesta ser likadant ut som när jag var här senast. Samma inredning och samma dyra konst på väggarna. Längre bort ser jag rummet där vi brukade ha möten.
         ”That used to be the dining room”, säger jag och pekar. “The guy had a wine cooler. Very fancy.”
         “Did he now?” säger en av dem avmätt och utan att se mot rummet. Det är uppenbart att de inte vill att jag ska gå in dit. Jag blir serverad en smörgås med ister och prickig korv. Den är oätlig.     
         ”So, you’re renting this place?” säger jag till en ung kille med blonderat kort hår.
         ”No, no. I bought it”, säger han.
         “Oh, must have cost a fortune?” säger jag.
         “Yes. Hahaha!”
         “But you made a good deal?”
         “A very good deal, indeed. Hahaha!”

[Dröm nummer 294. Natten till den 25 november 2021.]

Jag är på mitt jobb eller på en skola, när det ringer på dörren. Utanför står en gammal man med rött, väderbitet ansikte. Han visar sig känna en äldre kollega till mig och de pratar en stund om gamla tider.
         ”Ja, då var jag så glad för att få träffa min vän Gudmar …”, hör jag besökaren säga.
         ”Gudmar var min far”, säger jag.
         Han granskar mig en stund och skiner upp: ”Ja! Nu ser jag likheten. Näsan!”
         Jag gör omedvetet en gest mot min näsa.
         ”Din far hade alltid på sig en islandströja. En svart och vit.”
         Jag vänder mig till min kollega och viskar: ”Vilken tur att jag inte har på mig den gamla islandströjan* idag, då hade han väl svimmat.”
         Den gamle mannen ser en text på väggen, ett citat från en religiös sång, och säger: ”Den brukade vi sjunga, Gudmar och jag.”
         ”Vi ska också sjunga den, i min kör”, säger jag.
         Jag ansvarar för att bli av med en massa prylar, bland annat en kontrabas med fodral som ingen vill ha. Det var ett misstag att ansvaret hamnade på mig, det var inget jag ville. Jag hade tänkt transportera bort allt på cykeln, men är tvungen att ta det i två omgångar. Nu kommer jag inte att hinna med Finlandsfärjan. Min bror ska också ta den. Han har sagt att den avgår klockan 10, men när jag kollar är det 8. Jag måste ringa honom, så att inte han också missar den.
         Vi sitter ett helt sällskap i en buss som ska till Finland. När jag tittar ut genom fönstret ser jag att hunden Muffin springer bredvid.
         ”Stanna bussen!” ropar jag och chauffören svänger in på en grusbelagd parkeringsficka. Muffin blir glad när jag kommer ut, men springer iväg och leker med en knähund. Knähundens matte kommer ut ur ett hus. Hon är också glad. Hundarna springer upp på en vall och ner på andra sidan, där det finns en trafikerad väg.
         ”Akta!” ropar jag och springer upp på vallen.
         Hundarna ligger på vägen och leker. Det är ingen fara.

* Om jag inte minns alldeles galet så gick jag som tonåring faktiskt omkring i en luggsliten gammal islandströja som hade varit min fars.

[Dröm nummer 292. I gryningen den 23 november 2021.]

Jag spelar med ett band på en stor balkong. Calle Öhrström* är gitarrist. Han är den mest erfarne av oss och har varit på teve och spelat med kända band. Vi pratar om våra låtar, men han är helt ointresserad och går därifrån.
         Från balkongen leder en smal spång över till en lägenhet. Lägenheten har en märklig och opraktisk planlösning, med ett långsmalt rum som sträcker sig längs hela ytterväggen. Och utanför köket finns ett flera meter långt takutskjut som inte har någon funktion.
         Jag pratar med Gun Nowak**. Hon vill göra om lägenheten till ett sminkcenter och hon vill att jag investerar alla mina besparingar i projektet. Hon pratar bland annat om att riva väggar och utnyttja takutskjutet utanför köket för att skapa ett nytt rum. Menar att det kan bli en betydligt större lokal. Jag tvekar. Men kanske skulle det kunna gå vägen den här gången?
         Min flickväns far rengör lägenhetens badkar. Jag säger att jag skulle behöva duscha.
         ”Inte i det här badkaret!” säger han. ”Du får dra en runk istället!”
         ”Men pappa”, suckar min flickvän, ”vet du inte skillnaden på en runk och en dusch?”
         Åter ute på den stora balkongen(?) är jag assistent till David Bowie. Han är irriterad på leadgitarristen, som fått ett utbrott. Tycker att han beter sig barnsligt. Men Bowie gillar mig och vi har bra kontakt.
         Scenen står lite ostadigt och Bowie och jag går ner under den för att se vad det kan bero på. Vi upptäcker ett litet paket inslaget i brunt papper inkilat under ett av scenens ben.
         ”Är det ditt haschförråd?” säger jag.
         David ler hemlighetsfullt, vickar loss paketet och öppnar det. Innehållet rinner ur och jag tycker att det ser ut som sågspån.

* Grundskolekamrat.
** Grundare av sminkmärket Face Stockholm. Min dotters mor och jag drev under några år på 90-talet butik under franchiseliknande former.

[Dröm nummer 291. Natten till den 21 november 2021.]

Vi är ett grabbgäng som färdas norrut på en motorväg. Det är långa köer åt andra hållet och nu börjar trafiken tätna även för oss. Vägen är avspärrad. Killen bredvid mig säger att det kommer vara så i åtta timmar.
         Nu ser vi militärer. En av dem, en kvinna, tittar in i bilen och vänder sig till killen bredvid mig.
         ”Du har ju fått sms:et”, säger hon irriterat. ”Det är bara att kliva ur.”
         Vi har inget val. Vi måste slå läger här.
         Nu är vi del av en jättelik militärövning och drar på oss våra uniformer.
         Vi har samlats på luckan, där teven visar fotboll. Vi spelar ett spel (jag är osäker på om det är en del av övningen eller bara ett sätt att fördriva tiden) som går ut på att en av oss med en röd filtpenna anger spelarnas positioner på en whiteboard. Man gör en röd prick och skriver spelarens namn under med en svart, tunnare penna. Sedan gör man en röd prick för bollen och en pil för vilken riktning bollen tar. Andreas Englund förser mig löpande med information och jag skriver. Men jag slarvar och Andreas märker det.
         ”Du har ju inte angett namnet på spelaren!” fräser han.
         ”Jag glömde.”
         ”Men jag sa ju namnet till dig!” Han är mycket irriterad och det märks att han inte gillar mig. Han tar över och skriver, mycket minutiöst, namnen på spelarna. Jag tröttnar och ger upp.
         Nu är vi utomhus och alla ska äta lunch. Vår grupp är bland de första på plats, men precis när vi ska ställa oss i kö kommer en stor grupp från vänster och ställer sig framför oss.
         En kvinna kommer ut från restaurangen och visar att det finns fler köer. Till slut kommer vi in. Det visar sig att de bara serverar enklare pajer och jag säger till en kvinna bakom disken: ”En paj. En vegetarisk.”
         ”Ja, och skinka?” säger kvinnan på bruten svenska.
         ”Ja, den väljer jag. Finns det alkoholfri öl?”
         ”Nej.”
         ”Lättöl?”
         ”Ja, det har vi.”
         ”Då tar jag en lättöl.”
         ”Lättöl? Det är ju gubbdricka”, hör jag någon säga.

[Dröm nummer 290. Tidig morgon den 18 november 2021.]

Joakim Pirinen och jag vandrar genom ett naturområde; ett slags vinterpark, med särskilda istäckta konstruktioner som genomfars av vatten och luftbubblor. Det är mycket vackert.
         Joakim går i förväg.
         När jag kommer fram till en av attraktionerna, en hyddliknande historia med välvt tak av is, går jag ner mig i issörjan som omger den.
         Joakim är försvunnen.
         Jag tar mig tillbaka till fastare mark och väljer att klättra upp för en konstruktion av plankor som leder till en flera meter hög träspång. Väl uppe möter jag människor som är på väg åt motsatt håll. Passagen är trång och stämningen blir irriterad. Jag möter Joakim med hans två söner och inser att jag går åt fel håll. Attraktionen ska självklart upplevas från andra hållet!
         Vi går tillbaka till träkonstruktionen som jag klättrade upp för. Som en del av upplevelsen rinner där nu en strid fors. Jag hasar försiktigt ner för plankorna med vattnet rinnande innanför kläderna. Joakim kommer precis efter. Han ligger för nära! Hans kängor träffar mig i nacken.
         ”Idiot!” skriker jag.
         Vi gör om turen från rätt håll. Jag är genomblöt och frusen.
         I entréhallen finns en kassa där de säljer böcker. Laleh har gjort en av dem. En stor och tjock bok med tunna blå pärmar. Jag vill bläddra i den, men den är uppställd så att andra böcker kommer att rasa om jag flyttar den. Jag gör ändå ett försök, men får en åthutning av kvinnan i kassan. Till slut går hon ändå med på att jag lirkar ut boken. Den har illustrationer i rosa och i samma blå färg som omslaget. De är ganska fina.
         Joakim står bredvid mig. Jag tittar ner på min kropp, inser att jag är naken och viskar till honom:
         ”Har du tänkt på att jag inte har några kalsonger på mig?”

[Dröm nummer 289. Natten till den 18 november 2021.]

Jag befinner mig i något slags park eller kanske på ett nöjesfält. Några antagonister slår ut golfbollar över en liten damm. Dammen är bara runt 25 meter lång och någon ropar: ”200!” Bollen kommer att gå in i väggen!
         Utanför en avsats står en samling vita rör, omkring 20 meter höga och kanske fyra meter i diameter. Högst upp på varje rör finns en yta med ett runt bord och några stolar. Jag och mina vänner har precis satt oss vid ett bord med varsitt glas då en av antagonisterna dyker upp på avsatsen intill. Han bryter av en lång metallbit och hotar mig. Själv håller jag plötsligt i ett mycket längre metallspröt, som jag sveper mot honom. Han backar undan. Jag kan tydligt se Ungmoderaternas emblem* på hans tröja.
         ”Din jävla fjant”, säger jag.
         Han tar sats och hoppar upp på vårt rör. Balanserar på räcket runt. Han kan väl inte våga göra ett utfall därifrån? Jag reser mig. Gör en rörelse med mitt spröt. Och han störtar mot avgrunden. Jag kikar ut över räcket. Han ligger orörlig. Har tappat sina mänskliga drag och liknar nu mer en jättelik vit larv. Han är död. Och jag blir påmind om att jag i ungdomen faktiskt dödade Johan Hammars yngre bror.**

* Det hade inga större likheter med vakenhetens MUF.
** Johan Hammar och jag gick i samma grundskoleklass. Huruvida han hade en yngre bror som jag dödade har jag inget minne av. Men jag kan ha glömt.

[Dröm nummer 287. I gryningen den 15 november 2021.]

Tillsammans med en vän tittar jag på en reklamfilm för Telia. Kameran panorerar över ett innertak, som är helt täckt av handskrivna papperslappar med svenska ortsnamn. Mellan orterna löper sladdar. En sammetsmjuk voice over berättar om Telia och att de knyter samman alla människor i hela Sverige.
         Men plötsligt syns en sladd som har släppt från sin ort och hänger fritt i luften. En hjälpande hand uppenbarar sig och fäster blixtsnabbt sladdändan vid ”sin” ort. Den mjuka rösten pratar lugnt på, som om ingenting hade hänt.
         ”Det är ju ändå rätt bra ändå”, säger jag till min vän.
         ”Jo, men vad ska man säga. Telia liksom.”
         Nu är jag där, på platsen för filminspelningen, och jag är precis som alla andra på reklambyrån inblandad i produktionen. Det är verkligen ett jättejobb. Vi går igenom allt i detalj. Stryker och lägger till.
         Jag rullar ihop en bit papper till en kula och kastar den mot en vägg. Kulan rör sig uppåt längst väggen och hoppar in i en nisch, som om den levde.
         ”Jag ska strypa den där jävla koreografen!” väser Thomas Lindqvist*. ”Jag har inte sett honom på sju jävla månader!”

* Kollega på Trampolin Draft.

[Dröm nummer 283. Tidig morgon den 12 november 2021.]

Jag och Simona är på en semesterort. Hotellrummet är snuskigt och det finns bara en gemensam toalett i korridoren. Men ingen toastol, bara pissoarer. Jag måste skita och är mycket upprörd när jag försöker göra det i pissoaren. En arg man kommer in och skriker att det är hans pissoar. Det blir nästan slagsmål.
         Jag går på bio och flörtar med en tjej som säljer godis. Av ”misstag” blottar hon sina bröst för mig. Håller fram dem mot mitt ansikte.
         ”Oh, jag ber om ursäkt”, säger hon och ler.
         ”Det är ingen fara”, säger jag och smider planer som aldrig blir verklighet.
         Dagen därpå vill jag köpa godis i en kiosk. En kille med ett musliknande ansikte står i kassan.
         ”English or Swedish?” säger jag.
         Han svarar att han kan svenska, men att de har krav på sig att prata engelska. Han säger att de har ont om godis. De har visserligen Ahlgrens bilar, men de förvaras på kioskens tak.
         Jag blir sjukt sugen på bilarna.
         ”Can I have the cars, please.”
         Någon hämtar en stege och tar ner bilarna. Det visar sig att de är inlagda i cognac.
         ”Can I have the cognac too?” säger jag.
         “No, we’re reusing the cognac”, säger killen med musansiktet.
         “What a pity.”
         En kvinna plockar ut bilarna med pincett och lägger dem på ett fat. Sedan ger hon fatet till mig.
         En liten pojke säger att han vill smaka, men vi förklarar för honom att det bara är för vuxna.
         Jag berättar för Simona om tjejen på bion.
         ”Mitt frikort är Oskar Linnros”, säger hon.

[Dröm nummer 282. Natten till den 12 november 2021.]

På en ö i Stilla havet samlar människorna regnvatten i klippskrevor för att ha något att dricka. De lider av en ständig törst och kastar sig begärligt över varje droppe.
         En mor och hennes dotter drömmer om en ö utanför Afrikas kust. Där är allt bättre. Men de har förstått att de aldrig kommer att få se den där ön och de har funnit sig i det.
         Växter har etablerat sig i klippskrevorna och jag argumenterar med Simona om det är bra eller dåligt. Om växterna förbrukar vatten – som Simona hävdar – eller – vilket är min bestämda uppfattning – växterna istället skänker skugga och hindrar vattnet från att avdunsta.
         ”Jag har rätt och du har fel”*, säger jag.

* En härskarteknik som kanske bara Hans Rosling kunde komma undan med. Och jag har, likt de flesta tvärsäkra, sannolikt fel.