Sommardröm

[Dröm nummer 351. Tidig morgon den 7 januari 2022.]

Joakim Pirinen och jag ska fira jul ihop och vi åker och handlar. Vi har en lång inköpslista, som vi delar upp mellan oss. På min lott hamnar att köpa bland annat julskinka och lacknafta. Julskinkan ska vi lägga på utegrillen.
             Jag går in i lanthandeln, som ska lägga ner. Får hjälp av en rätt snygg tjej, klädd i en tätt åtsmitande vinröd sammetsklänning. Hon pratar om vad hon ska göra i helgen med sin ena kille. Hon har alltså fler än en?! Hon står framför mig i rulltrappan och min vänstra hand, som jag har lagt på rulltrappsbandet, snuddar vid hennes bröst. Hon gör ingen ansats att dra sig undan och jag tänker att det kanske betyder något, men blir besviken. Jag läser upp min inköpslista för henne, men nästan ingenting finns förutom julskinkan.
              ”Ja just det”, säger jag aningen skamset, ”ni ska ju lägga ner.”
              ”Ja, det är tråkigt”, säger hon och visar mig julskinkorna.
              Jag tar upp en och skärskådar den. Den är förpackad i plast med blixtlås. En sträng av kött på väg att lösas upp har hamnat utanför. Jag lägger skinkan i en påse.
              ”Har ni lacknafta?”
              ”Nej, tyvärr.”
              Jag tackar för mig och börjar gå mot utgången. Så kommer jag på att jag ju har en skinka som ska betalas och går till kassan. Det är en före mig i kön. Men när det blir min tur har en snubbe glidit in framför mig.
              ”Men jag var före!” protesterar jag. Min röst alldeles för hög och gäll och jag har gråten i halsen. Jag blir arg på mig själv för min avsaknad av pondus.
              ”Åh, jag såg dig inte. Varsågod!” säger mannen och släpper fram mig. Han pratar med sin fru. Jag sneglar på henne. Hon är ruskigt ful och hennes ansikte är täckt av ärrvävnad.
              När jag ska betala ramlar hela plånbokens innehåll ut på bandet. Kvitton, visitkort, plastbitar, allt i en enda röra. Är de verkligen mina? Det visar sig snabbt att allt är mitt utom plastbitarna, som tillhör butiken.
              Jag tänker att jag säga något inför julen, men vad säger man?
              ”God början”, försöker jag. Alla tittar oförstående på mig.
              När jag går därifrån tänker jag på lacknaftan. Vad skulle Joakim med den till? Tända grillen? Vilken jävla idiot!

[Dröm nummer 348. Natten till den 6 januari 2022.]

Efter en konsert går vi mot de väntande taxibilarna. Jag ser Martin Roger komma ut ur lokalen, kånkande på sin kontrabas.
              ”Borde vi inte erbjuda honom skjuts?” säger jag till Olof Halldin och de andra i mitt sällskap. De tittar frågande på mig.
              Jag går bort till Martin, som nu har med sig sin fru Katte*. De är precis i färd med att kliva i en båt.
              ”Behöver du skjuts?” säger jag.
              ”Nej, vi ska ut till ön”, säger Martin.
              Han lägger ut, men har glömt att lossa tampen, så båten tvärnitar.
              När jag sätter mig i en av taxibilarna visar det sig att vi bara ska ett kvarter.
              Det har blivit vanligt med förfalskade fotografier på nakna kändisar. En apparat som kan avslöja förfalskningarna har tagits fram och jag får se en demonstration av hur det fungerar. Apparaten skannar av en bild på några kändisar som sitter nakna i gröngräset, inte helt olikt modellerna i  Édouard Manets Frukost i det gröna. När apparaten är klar börjar näsorna på kändisarna att växa för att visa att själva bilden är en enda stor lögn.
              Avslutningsvis säger apparaten med robotlik röst: ”Research**: more accuracy.”

* I vakenheten är hon gift med Olof.

** Uttalas risörg.

[Dröm nummer 347. Natten till den 4 januari 2022.]

Jag ror en eka utanför Muskö. Med mig i båten har jag en yngre vän som jag lovat en fisketur. Det blåser hårt och sjön går hög.
              Nu har min vän tagit över årorna och jag har huvudet under ytan för att hålla koll på grunden. Vi rundar en udde och jag ser grunden, som är farligt nära. Vi måste längre ut. Men vindavdriften blir för stark och min vän kan inte hålla emot med årorna. Vi kommer allt längre ut från land.
              Nu är vi under vattnet, iförda dykardräkter. Vi är Putins fångar och hovrar strax över botten. Vi försöker kommunicera med ryssarna, men det är svårt.
              Jag försöker ett universellt grabbspråk.
              ”Herr Putin”, säger jag för att få hans uppmärksamhet. Jag använder knogarna för att knacka fram en rytm på mina tänder, samtidigt som jag nynnar en glad melodi. Det verkar fungera, för Putins hejdukar svarar med att göra likadant. Nu spelar vi tillsammans!
              Putin ler fånigt och det är högst osäkert om han förstår.

[Dröm nummer 345. Tidig morgon den 4 januari 2022.]

Utifrån ser jag mig själv och mina vänner bli tillfångatagna av fienden. Vi sövs ner, läggs på bårar och bärs in i fordon. Men båren där ––– skulle legat är tom. Hon står bredvid och skrattar tillsammans med våra fiender.
              Medan vi förs bort mot tortyr går hon till trädet med spindeln, som är stor som ett litet barn och har käkar som liknar kokosnötshalvor. Hon talar med den och den säger något tillbaka.
              Det är så hon kommunicerat med fienden! Via spindeln i trädet!

[Dröm nummer 344. Natten till den 3 januari 2022.]

Jag är i stugan på Muskö med Elisabeth och Josefine. Elisabeth säger att några av hennes vänner ska komma förbi med sin svarta labrador. Det gör mig irriterad.
              ”Tänk på smittorisken!”
              Men det blir som hon bestämt och jag går ut för att samla löv. På tomten möter jag hennes vänner och hunden. Jag säger hej, men de tittar inte ens åt mitt håll.
              Jag sitter i källaren och sorterar löven. De liknar fjärilsvingar, i skiftande färger. Med en pincett lägger jag upp dem på ett papper och beundrar deras skönhet. Då kommer Elisabeth.
              ”Det är inte den sorts löv som dom har bett om!” fräser hon. ”Nu kommer vi bli smittade!”
              ”Jaja, nångång ska man ju få det”, säger jag uppgivet.

[Dröm nummer 343. I gryningen den 3 januari 2022.]

Femton år in i framtiden kommer en grön dervisch dansande mot mig och säger: ”Ikväll ska vi hedra de döda.”
              Jag nickar.
              Dervischen räknar upp ett antal namn på människor i kören som jag brukade sjunga i. Jag förstår att det är de som har dött. Men dirigenten Håkan Sunds namn finns inte med.
              ”Lever Håkan?” säger jag förvånat.
              ”Han lever. Och han hade konsert igår!”
              Sedan sjunger vi tillsammans för att hedra de döda.

[Dröm nummer 342. I gryningen den 31 december 2021.]

Jag besöker några vänner på Gotland, men känner mig helt alienerad. Jag har köpt fina kläder, som ingen tycker om. Alla berömmer varandras kläder, men inte mina.
         I en havsvik backar en blå ledbuss med väldig fart och river upp stora skummande svallvågor. Ett litet blått fordon kommer i dess väg, blir påkört och hamnar under vattnet. Det ser otäckt ut. Hur ska det gå?
         Jag smyger in i ett grannhus och stjäl något att äta. Vandrar ut i staden. Jag saknar helt vänner.
         Jag kommer in i en stor nersänkt kalkstenssal, där ungdomar sitter på golvet och sjunger. Det är en offentlig byggnad och jag är också välkommen. Jag går ner för de breda kalkstenstrapporna och sätter mig med ungdomarna. De sjunger körmusik, fast inte så bra. Jag blir ändå sugen på att vara med och en ung tjej låter mig titta i hennes noter. Jag försöker hitta min stämma och lyckas till slut. Långa toner i en sjunkande skala. Det är mycket vackert.
         En liten pojke kommer in från vänster och rör ihop alla notbladen, vilket gör att jag tappar bort mig alldeles.

[Dröm nummer 341. Natten till den 31 december 2021.]

En man vill satsa allt han äger för världsfreden och tänker åka jorden runt i ett slags diligensliknande farkost. Företaget där jag jobbar ska hjälpa honom.
         Vi försöker ta reda på hur han tänkt sig att det ska gå till. Har han en agenda? En plan? Nej, hans enda plan är att åka omkring i sin farkost.
         ”Men vad ska du göra på platserna?” säger jag.
         ”Åh, inget särskilt. Jag åker dit. Folk kommer göra en grej av det. Det kommer sprida sig.”
         ”Men hur? Du måste ha en plan. Det är en fråga om PR.”
         ”Åh, men det grejar sig. Det kommer liksom bli ringar på vattnet.”
         Det visar sig vara omöjligt att få ur honom något mer.
         Vi diskuterar hans klädsel. Kan det vara ett sätt att väcka uppmärksamhet? Vi sätter på honom en medeltida riddarrustning, men det blir ändå inte bra. Jag föreslår att han utanpå rustningen ska bära en röd mask och ritar på väggen hur jag tänkt.
         ”Nej, det kommer inte fungera”, säger en av mina kollegor.
         ”Det var bara ett förslag”, säger jag och känner mig nervärderad och ledsen. ”Vi måste ha ett öppet förhållningssätt.”
         En ung nyanställd tar till orda:
        ”Vi måste ha musik. Körmusik av Josquin Des Prez blir bra!” Han låter mycket självsäker och bestämd och vänder sig till mig: ”Sjunger du?”
         ”Ja, jag sjunger. Men kanske inte så mycket sån musik.”
         ”Var?”
         ”I Akademiska kören.”
         ”Aka-vad?”
        Han har aldrig hört talas om Akademiska kören, vilket får mig att känna mig ännu mer sorgsen och mindre värd.

[Dröm nummer 339. Natten till den 29 december 2021.]

Jag motionerar som vanligt vid Ekholmsnäs på Lidingö. Springer upp för det ganska höga berget. Jag använder grenarna på ett speciellt träd för att gymnastisera, precis som jag alltid brukar göra. Vid ett flackt och sankt parti blir jag omsprungen av en kvinna med en liten dotter. Kan de verkligen vägen mot toppen?
         Det börjar snöa.
         I fjärran ser jag ett mycket högre berg. Det har spetsiga toppar och utstickande bergstungor och är omvälvt av moln och snö. Vad kan det vara? Ekholmsnäs ligger ju nära norska gränsen, så det måste vara i Norge. För sådana berg har vi inte i Sverige.
         Nu befinner jag mig i ett stort utsiktstorn. Jag motionerar i en trappa. Springer neråt. Men trappan slutar märkligt nog i en blindvägg redan efter en våning. På uppvägen använder jag ett räcke för att göra armgymnastik.
         Högst upp i tornet finns en servering, där en mycket gammal och gråtande Björn ”Trisse” Frölander berättar något för några okända. Vid ett bord sitter Josefine. Hon blir glad när hon får syn på mig och säger:
         ”Vill du ha en öl, pappa?”
         ”Ja, tack!”

[Dröm nummer 338. I gryningen den 28 december 2021.]

Jag tar mig ner för ett brant berg. Stenar lossnar under mina fötter och rasar ner. Jag tycker jag hör röster där nere och hoppas att de inte träffar någon. Det är brant, men jag har gjort det här förut. Ovanför mig ser jag två äldre män, också de på väg ner. De är mycket snabbare än jag och tar sig förbi mig längs en annan väg. Jag inser att det är den vägen jag borde ha valt. Så märkligt att jag inte förstått det förrän nu. Vi växlar några ord, sedan försvinner de.
         Jag har bara några steg kvar och måste ta mig till en liten holme, där det finns en flaggstång. Jag hoppar över till holmen, lyfter ner flaggstången och tar den med mig. Tänker att jag ska komma tillbaka med den lite senare.
         Från en bro ser jag en Volvo av äldre modell komma farande med väldig fart över vattnet. Strax bakom den kommer ytterligare en Volvo av samma modell. Det är ren buskörning, och jag tänker att det är helt oacceptabelt. De far förbi en liten öppen båt, där en ung kille håller på att dra upp ett nät. Båten välter nästan av svallet. Nu fastnar en av bilarna i nätet. Den drar och drar, så att nätet kommer upp till ytan. Och nu ser jag att en sjöfågel – en mås eller kanske en lom – sitter fast i nätet och kämpar för att komma loss. Det verkar som om personerna i bilarna och killen i båten känner varandra, för de samtalar vänskapligt och tar sig in till land tillsammans.
         Jag går dit. Och jag är mycket upprörd över hur de plågar den stackars fågeln.
         ”Era svin! Vet ni inte att ni ska kontakta en veterinär när sånt här händer?”
         ”Öh … nä”, säger en av killarna. Alla tre tittar frågande på mig.
         Jag ser fågeln kämpa vid ytan för att till sist sjunka.
         ”Mördare!” vrålar jag.
         Killarna försvinner in på en stig som leder till holmen där jag tog flaggstången. Jag vågar inte följa efter. Är rädd att de ska gå till attack.
         Under dessa omständigheter må det kanske vara mig förlåtet att jag inte ställer tillbaka flaggstången?