Sommardröm

[Dröm nummer 366. Tidig morgon den 17 januari 2022.]

Jag och Jörgen Lindström går längs ett järnvägsspår, där någon markerat vissa platser med stjälkar av torkad mjölkört som stuckits ner i sanden.
              ”Det är vikingagravar”, säger jag, men Jörgen tvivlar på att det skulle vara sant.
              Någon visar oss en mojäng, som ingen vet vad det kan vara. Men för mig är det uppenbart. Mojängen har en sadel, på vars motstående sidor utdragbara gröna vepor är anslutna.
              ”Det är ju en gunga!” säger jag.
              Vi går förbi en kiosk som håller på att stänga. Jörgen hinner få in en fot i dörren.
              ”Hinner jag posta ett kolapapper?” säger han till kioskinnehavaren.
              ”Ja, men skynda. I Göteborg har dom redan stängt!”

[Dröm nummer365. Natten till den 16 januari 2022.]

Jag arbetar parallellt på en stor reklambyrå och – tillsammans med Niklas Fornelius, Jens Carlander, Jonas Lundqvist och Jörgen Lindström – även på en liten. Den stora byrån upptar nästan ett helt kvarter, medan den lilla är inhyst i en källare i samma kvarter. Vi delar lokalen med ett par andra företag. Jag trivs egentligen inte på den stora byrån, men är nästan aldrig på den lilla och har inte ens nycklar dit.
              Men idag är jag där. Jag har glömt hur mysigt det är, med en stor bardisk där alla kan samlas.
              Det är problem med kaffemaskinen. En packning som läcker. Jonas förklarar hur maskinen fungerar. Det går en slang till en kyl, där mjölken ligger i ett öppet tråg. Jag tänker att det är ohygieniskt.
              Det är lunchtid. Alla har planer och jag vet inte vad jag ska göra. Ett av de andra företagen har dukat upp med olika sorters mat och efterrätter och jag tänker att jag skulle kunna ta lite. Jag frågar en av dem som jobbar där.
              ”Nej!” säger han, ”man måste själv bidra med sin rätt och när man har tagit ska rätterna skifta plats och då blir det fel!”
              I andra änden av lokalen ser jag Åke Larsson sitta på en bänk.
              ”Tjena, Åke!” ropar jag, men han tittar bort.
              ”Det där är inte Åke”, säger någon.
              ”Åh, han var så lik”, säger jag, men nu ser jag att han inte alls är lik Åke Larsson.
              Jag går ut. Vad ska jag äta? Jag är djupt sorgsen och helt alienerad.

[Dröm nummer 364. Tidig morgon den 16 januari 2022.]

Det är bestämt att Ole Söderbloms son ska leda reklambyrån där jag jobbar. Han sveper in på kontoret med sitt långa bruna hår flaxande bakom en begynnande flint som blänker av upphetsning. Han börjar prata samtidigt som han knäpper upp sin fotsida ljusbruna rock, som fälls ut och förvandlas till smaragdgrön sammet. Sedan pekar han på två av mina yngre kollegor och säger högtidligt:
             ”Om dig kommer man säga att han var den store kreatören! Och om dig att han var den store entreprenören!”
              Mig nämner han inte.
              Han känner plötsligt igen Mikael Södersten, som sitter på en bänk, och rusar fram och kramar honom.
              ”Det är ju du!” säger han.
              ”Det är ju du!” säger Mikael.
              ”Känner ni varann?” säger jag och de svarar med en mun:
              ”Jajamensan! Vi gick i samma skola!”
              Nere i förrådet öppnar jag en stor vit plastsäck, tar en näve av innehållet och stoppar i munnen. Det krasar mellan tänderna. Jag läser på etiketten: ”EXTRA PRIMA PLASTBEHANDLAT GLASKROSS”. Jag försöker få ut det ur munnen, men det fastnar i gommen och under tungan. Jag släpar upp säcken till ett annat förråd på en annan våning. Dörren har kodlås. Jag knappar in koden men när jag ska trycka ”ok” så fungerar inte knappen. En okänd upplyser mig om just detta faktum.
              Hur ska jag göra? Säcken måste ovillkorligen in i förrådet.
              Jag ber kontorschefen Agneta om hjälp. Hon flinar, blottar tänder som är kladdiga av matrester och säger:
              ”Ja, jag kan hjälpa dig på torsdag. Imorgon alltså.”
              Men det är ju torsdag idag.

[Dröm nummer 362. Tidig morgon den 15 januari 2022.]

Jag är ansvarig för ett projekt på reklambyrån där jag jobbar, men allt har gått överstyr. Alla mina kollegor har samlats och stämningen är upprörd.
              Ylva Hultén skriver med blå spritpenna i sin anteckningsbok: ”WHAT IS HE DOING? HE’S LOSING IT. TIME FOR ME TO MOVE ON?”
              Jag bryr mig inte.
              Telefonen ringer. Det är min bror. Han har varit i sommarhuset på Muskö och hämtat byggbockar, men han fick inte med sig alla. Nu undrar han om jag kan åka dit och hämta resten. Det kan jag naturligtvis göra.
              ”Vasa, Bulldog, König* – var blev ni av?” muttrar jag tyst för mig själv.

* I vaket tillstånd för mig helt okända personer.

[Dröm nummer 361. Natten till den 14 januari 2022.]

I ett okänt land går en man framför mig. Han har deltaformad rygg och ser liksom uppblåst ut, som en gummimadrass. Hans korta ljusblå shorts visar rätt mycket av de nakna skinkorna. Att de vågar i det här landet, tänker jag.
              Han går in genom en dörr och jag följer efter. Där pågår en filminspelning. En serie med Sveriges kung Carl XVI Gustaf. Ja, det är faktiskt han på riktigt. Någon i filmteamet känner honom och har fått honom att spela sig själv. Han är en duktig skådespelare och skämtar med alla. Verkar sympatisk.
              En okänd frågar mig:
              ”Vad är ditt intresse?”
              ”Segling!”
              Jag förbereder lunchen till en segeltur. Det blir stora kokta potatisar och stora bitar kokt lax.
              Simona och jag ser en film med en man som seglar i mycket hård vind. Bakom honom står en fullständigt panikslagen kvinna.
              ”Det är oansvarigt av honom att segla under de där omständigheterna”, säger jag till Simona. ”Han pressar på trots att det råder 300 pounds.”
              ”300 pounds ska väl en karl klara av!” skriker skepparen för att göra sig hörd över stormbyarna. ”Nu ska vi se om vi kan få fäste i vinden!”
              ”PANG!” så brister seglets fäste i masten.
              ”Jag brukar ta tunnelbanan till båtplatsen”, förklarar jag för Simona. ”Jag ställer mig vid dörrarna och passar på att sova en stund.”

[Dröm nummer 359. I gryningen den 14 januari 2022.]

Jag åker in i min lilla stad på en mycket långsam moped. Bakom mig har jag en bil, vars strålkastare lyser upp den smala gatan framför mig. Föraren pressar på, men här går inte att köra om!
              Stressad kommer jag in på fel gata. Den smalnar av alltmer och tar till sist slut. Jag måste upp ett snäpp, till gatan jag brukar åka på.
              Jag släpar mopeden upp för branta trappor. Kommer upp på en platå, där det finns ett träd vars ena gren slutar i ett levande aphuvud.
              Jag tar mig vidare upp för ännu en trappa och kommer till en gränd högst upp i staden. Men även den är oframkomlig. Tar mig med stor möda ner igen, till trädet. Aphuvudet är kvar. Jag klättrar upp till det och dess ögon betraktar mig med skräck. Grenen som huvudet sitter på är angripen av larver och mycket skör, vilket gör att jag måste vara försiktig.
              ”Sch, sch, det är ingen fara”, säger jag och klappar försiktigt på aphuvudet. Men det dämpar inte skräcken i dess ögon och jag fylls av vanmakt över att inte kunna påverka situationen.
              Från min sommarstuga på Muskö går jag den övre stigen till Håkan Gustafssons hus. Han står i dalen och arbetar och jag går ner till honom.
              Han hanterar något slags maskin, stor som en hyvelbänk, som slipar hans skor i ett gnistregn. Maskinen far plötsligt iväg okontrollerat. Håkan försöker få stopp på den, utan att lyckas.
              ”Dra ut kontakten!” skriker jag.
              ”Det har jag gjort, men det tar en stund!” skriker han tillbaka utan verka särskilt alarmerad.
              Maskinen åker in i ett garage och stannar.
              Ett stort ballongliknande huvud fylls med gas. Det är en energigrej av något slag. Håkan ska alltid ha det senaste, tänker jag.

[Dröm nummer 357. Natten till den 13 januari 2022.]

Jag och mina kumpaner är utsläppta ur fängelset och har precis rånat Stigbergs Livs på Lidingö. Vi är inne i ett bakre rum och försöker utan framgång få upp ett kassaskåp.
              Utomhus släpar jag omkring på en dragster, i vilken det sitter en mycket fet affärsman.
              ”Vad jobbar du med?” säger han.
              ”Reklam.”
              ”Vad är det?”
              ”Det är ungefär samma sak som den här dragstern.”
              Upplysningen gör honom väldigt glad och han utbrister:
              ”Va? Menar du det?!”
              Jag drar fram dragstern till butiken och ställer den på den intilliggande cykelparkeringen. Några snutar har samlats utanför den bortre änden av butiken, i höjd med rummet där mina kumpaner försöker bryta upp kassaskåpet. Jag smyger in genom entrén utan att snutarna ser, springer till det bakre rummet – samtidigt som de rör sig mot entrén – och väser:               ”Snuten! Allt går åt helvete! Vi måste sjappa!”
              Jag vill inte äta fängelsemat igen.
              När jag flyr ut genom fönstret, med fötterna i en tunna, ropar min flickvän efter mig:
             ”Du har varit så duktig! Det här kommer gå bra!”

[Dröm nummer 355. Natten till den 10 januari 2022.]

Jag passerar en utomhusutställning med kända verk av konstnärsduon Lennon–McCartney. De utgår från motiv av gatukonstnärer, blåser upp dem och ändrar så att det blir till deras eget verk. Här finns en av deras mest omtalade målningar: Ett porträtt i helfigur av en pojke och en flicka. Det är utfört i Lennon–McCartneys typiskt expressionistiska stil med dova toner av grönt, rött och umbra. Barnens ansikten är förvridna, deras kroppar insjunkna och jag känner deras utsvultenhet som ett slag i magen. Det är faktiskt mycket bra.
              På kvällen är det konsert* Det är väldigt intimt och jag sitter på golvet. Framför mig spelar en kille kazoo. Efter en låt vänder han sig mot mig och säger:
              ”Jag skulle lika väl kunna spela cello.”

* Inte med Lennon–McCartney dock.

[Dröm nummer 354. I gryningen den 9 januari 2022.]

I ett arkiv på Lidingö går jag igenom min farbror Bo Sommarströms efterlämnade papper. Simona är också med och hon upptäcker ett dokument där hennes morfar finns med. Det visar sig att han i sin ungdom vistades i Sverige. Hon skriver dit hans namn på flera av dokumenten.
              Björn Colliander sms:ar och frågar om jag vill gå ut, men jag och Simona ska på födelsedagsfest för kulturpersonligheten –––– i hans antikvariat. Vi har ingen present med oss, men när vi kommer dit letar jag upp en biografi om Keith Moon. Den är fylld med svartvita bilder på Moon och hans vänner och på omslaget finns en likaledes svartvit bild på honom, glad och skäggig*.
              Jag frågar födelsedagsbarnets son om jag kanske ska skriva något i boken och om det i så fall ska vara på ett annat språk.
              ”Vad skulle det vara för språk? Latin?”, säger sonen.
              ”Nej, det blir bara en jävla massa grammatik. Vi skiter i det”, säger jag och blir plötsligt osäker på om boken passar den intellektuelle fadern.
              Björn sms:ar igen. Ett enda ord:
              ”Bitter”.
              En stund senare får jag ytterligare ett sms från honom som lyder:
              ”Fick just reda på att …”

* Bilden är egentligen inte särskilt lik Keith Moon, likafullt är det han.

[Dröm nummer 352. Tidig morgon den 8 januari 2022.]

Jag, Olof Halldin, Jonas Lundqvist, Kristin Sköldebäck och Louise Erdman har samlats i ett vinterlandskap. Runtomkring oss finns vattenfyllda hål täckta av is och snö. Vår uppgift är att rensa hålen, så att vattnet blir rent och klart. Vattnet ska sedan användas till något heligt; ett slags ceremoni av något slag.
              De andra tycker att jag maskar, men det är inte sant. Jag har min egen metod. Med en spade lyfter jag ut snön och isen. De andra blir glada när de ser det.
              Vi samlas runt ett äppelträd med en enda frukt. Vi pratar om företagets ekonomi och de anklagar mig för att ha förskingrat pengar.
              ”Det fattar du väl, Per”, säger en av dem bekymrat, ”att det drabbar hela aktiebolaget, inte bara dig.”
              När jag fått dem att förstå att de har fel utbrister Kristin: ”Hörni, vi har något att fira!”
              Jag plockar det enda äpplet och kastar det i ett av vattenhålen.
              ”Nej!” skriker Louise och springer fram mot hålet, där äpplet flyter. ”Åh, jag trodde att det skulle sjunka.”
              ”Nejdå”, säger jag, ”och nu är det renat.” Jag tar en tugga av äpplet, håller upp det mot himlen och säger:
              ”Se! Rent och klart!”
              Vi ställer oss tätt ihop och Olof säger till mig:
              ”Jag har lånat din mössa.”
              ”Det gör inget”, säger jag och sätter på mig dunjackans värmande kapuschong.
              Och när vi vandrar hemåt, sjungande i stämmor, fylls jag av något slags frid.