Sommardröm

[Dröm nummer 382. I gryningen den 31 januari 2022.]

Jag och två okända vänner sitter på tunnelbanan på väg till en nattklubb. En man som ser ut att vara från Mellanöstern ler mot oss och utbrister:
              ”Al Jaffee!”
              Vi hoppar av. En av oss ska vidare med en annan tunnelbana. Vi tar adjö och jag och den andre vännen sätter oss på en buss.
              Bussen far iväg på mörka gator och över broar. Genom fönstret ser vi Stockholm och husen som liksom står på varandra. Staden är tjock. Knubbig. Förtätad. Som en styv penis. Men oomskuren.
              Vi åker ut ur stan. Långt, långt. Vid en grusbelagd vändplan tar vägen slut. Bussen gör en U-sväng och träffar nästan en brevlåda.
              En liten flicka sitter och snorar i busschaufförens knä.
              ”Kan mamman komma med snorpapper!” ropar busschauffören.
              Mamman kommer och torkar.
              Dagen gryr och i fjärran ser vi en havsbukt och mjuka sanddyner*. Tornet till vänster måste vara Kaknästornet.
              ”Är du säker på att nattklubben ligger här?” säger min vän.
              ”Helt säker”, säger jag tvekande.

* Jag tror att det är samma havsbukt och sandstrand jag såg i en annan dröm. Fast sedd från motsatt håll.

[Dröm nummer 381. I gryningen den 30 januari 2022.]

Jag arbetar på en stor reklambyrå, men saknar helt vänner bland kollegorna. Jag diskuterar något med en av de framgångsrika.
              ”Det är mycket viktigt att vi inte pratar om det här”, säger han allvarligt. Sedan går han.
              Jag följer efter och pratar högt om just det jag inte fick prata om, så att alla kan höra. Han är tydligt irriterad när vi slår oss ner vid ett bord.
              ”Men jag sa ju att vi inte skulle prata om det! Du ser förresten oerhört trött ut. Närmast döende. Är det inte dags för dig att sluta arbeta snart? Du behöver något. Uppåttjack! Imorgon åker vi alla till Paris!”
              ”Paris? Det visste jag inte. Ska jag med?”
              Jag möter en kvinnlig kollega. I ena handen håller hon sitt barn. I den andra en resväska. Hon tittar snorkigt på mig. Det verkar som att alla utom jag har packat.
              När jag är tillbaka på mitt rum har hunden Muffin krupit ner under täcket med Elisabeth. Jag får veta att det är viktigt att jag inte stör.
              Var är min resväska? Min röda resväska.
              På flygplatsen har alla utom jag bagage. Jag väntar vid transportbanden. Personalen är snorkig och fullt upptagen med en samling vita lådor.
              Planets destination ropas ut i högtalarna: ”Azerbadjan.”
              Men hur ska vi då ta oss till Paris? Flyger vi en omväg?
              Var är min resväska? Min röda resväska.
              Utanför står flygplanen tätt tillsammans, vinglösa. Jag kan se piloterna med sina solglasögon i sina små cockpitar. De har öppnat sidorutorna och pratar med varann.
              På planet är alla berusade, även flygvärdinnorna.
              Vi taxar ut.
              Jag har ingen stol, men till slut hittar jag en ledig längst fram.                            Någon säger:
              ”Och när vi är i Stockholm, vid Skeppsbron, brukar alla vara oerhört berusade.”
              Jag har precis fått på bältet när planet lyfter brant. Vi flyger bara några meter från ett pariserhjul och jag hinner se en liten pojke som faller ur sin gondol.

[Dröm nummer 380. I gryningen den 29 januari 2022.]

Det har brunnit i ett flerbostadshus och ett teve-team är där och rapporterar. Man intervjuar några av de drabbade, vars skador förevisas. En gammal kvinna håller skrockande upp sina sönderbrända händer.
              En kvinna utan armar brukar arbeta med sina fötter, men nu är tårna skadade. Hur ska det gå? Hon sköter en maskin som tillverkar kakor som ser exakt likadana ut som hennes stortår. Stortåkakorna sitter monterade fem och fem ovanpå något slags låda. Kvinnan är glad att kunna fortsätta arbeta, trots sina skadade tår.
              Det gör mig alldeles spyfärdig.
              ”Vem fan köper de där?” säger jag.
              ”Hur menar du?” säger Jonas Lundqvist. Han är alldeles förfärad över det jag sa.
              ”Fan, det ser ju skitäckligt ut! Eller vad säger du, Josefine?”
              Min dotter håller med.
              ”Från gamla … från barn … äh, hur är det man säger?” säger Jonas.
              Jag vet vad det är han försöker säga.
              ”Från barn och gamlingar får man höra sanningen!”

[Dröm nummer 379. Natten till den 29 januari 2022.]

Rockgruppen Queen har en teve-sänd konsert i trädkronorna, där de svingar omkring som apor.
              ”Fatta, de är typ 75 eller nåt”, säger jag till Simona.
              Nu ser vi Brian May i närbild. Han pratar in i kameran och kämpar för att hålla sig fast i grenarna.
              ”Watch your fingers, man!” säger jag oroligt.
              Klipp till bild på ett ansikte och torso i romersk rustning. Ansiktet dras bort och blottar ett nytt ansikte. Proceduren upprepas ett flertal gånger.
              ”Det där är May som har regisserat”, säger jag. ”Klassiskt!”
              Simona är tyst en stund. Sedan säger hon: ”För två månader sen lät jag ta min häst i Rumänien till en slaktare. Så gjorde turkarna med oss. Men vi klarade oss, för vi hade röda bårder över våra klänningar. Det lurade de dumma turkarna!”
              ”Men varför har du inte sagt nåt? Borde du inte åkt dit?”
              ”Nej, jag tyckte inte att det behövdes.”

[Dröm nummer 378. I gryningen den 28 januari 2022.]

Jag har bestämt med Ulf Englund och Barbara Hendricks att sola, bada och äta lunch vid Solhöjden* i centrala Stockholm. När jag svänger upp med bilen ångrar jag mig och åker till en parkering ett stycke bort.
              Omedelbart efter att jag klivit ur bilen omvandlas parkeringen till ett utomhus beläget omklädningsrum. Jag hittar en ledig plats, tar av mig mina kläder – som alla är svarta – och lägger dem i en hög på den leriga marken. Ett av plaggen är en polo. Jag behåller mina solglasögon på.
              Två mammor med två gemensamma barn väljer platsen intill mig. Barnen är ohängda och mammorna skäller på dem. Det är mycket störande.
              Jag lyfter upp mina kläder från marken. Ser att de är fulla med grus och väldigt korta och tjocka daggmaskar, som jag borstar bort.
              Jag gör mig redo.
              Ulf och Barbara** dyker upp.
              Barbara hoppar till när jag säger något.
              ”Did I scare you? It’s just me”, säger jag.
              ”Oh, it was the glasses. Didn’t recognize you.”
              De säger att vi ska äta lunch på Solhöjden och går i förväg.
              Jag tänker att de hade kunnat vänta lite till. Jag är ju nästan klar. Ska bara ta på mig skorna. Men nu ser jag att det är mina utslitna och skitiga gympaskor som jag fått med mig. Det betyder att jag kommer att få skämmas!

* Det finns flera platser med namnet Solhöjden utanför Stockholm, men mig veterligen ingen i centrala Stockholm.

** Ingen av dem ser ut som i vaket tillstånd. Båda är väldigt korta och bådas huvuden är mycket små. Ulf är helt flintskallig och liknar mer Jonas Carlquist. Men det är Ulf. Barbara är ljus i hyn – men inte vit – och har en spetsig liten näsa. Men det är Barbara.

[Dröm nummer 377. I gryningen den 28 januari 2022.]

Helena Sahlin ringer och undrar om jag och Joakim Pirinen vill komma och hälsa på i Lugnet* i den svenska fjällvärlden. Jag har hört att det pratats om saken. Att något behöver göras för att hjälpa mig. En räddningsaktion.
              På bion ligger jag och mina okända vänner ner i fåtöljerna. Från taket hänger en klase rödklädda dockor. Trots att det är mörkt kan jag tydligt se hur de andas. Någon förklarar att det är speciella dockor och att det är därför de andas.
              Killen i stolen till vänster om mig trycker sig mot mig och kramar min hand. Han kan inte sluta prata om filmen.
              ”Lägg av! Annars får du en propp!” skriker jag.
              En av mina okända vänner sugs in i filmen. Tintin, kapten Haddock och general Alcazar står intill en grop.
              Nu är jag också inne i filmen och vi är alla animerade. Äventyret kan börja!
              Vi letar efter något.
              Hunden Muffin är ett marsvin och bor i en inhägnad längs stigen. Nu har hon rymt och blir närapå överkörd av en cyklist. Jag lyfter in henne i inhägnaden igen.
              ”Vi ska vara här”, säger jag och klappar henne på huvudet. Hon svarar med att bita mig i handen.
              Killen som kramade min hand på bion är tillbaka och han fortsätter att babbla konstant.
              Jag har drabbats av en svår sjukdom och benen bär mig knappt. Ändå måste jag ideligen vända tillbaka och plocka upp multnade träbitar och gammalt skräp som jag tappat. Det är viktigt. De tillhör något jag gjort. En mur. Jag tar upp en stor rund och viktig sten och kastar den närmare muren, men jag kastar för hårt och ett stort stycke murbruk slås bort. Det var klantigt av mig.
              Jag lutar mig över ett räcke och ser dammar i olika etage. Vid en av dammarna står skurken. Trots mitt handikapp springer jag dit. När jag kommer fram har han redan förts bort av polis.
              Vattnet i dammarna darrar fortfarande.

* Det finns faktiskt en skidanläggning med namnet Lugnet i Falun. Men drömmens Lugnet låg mycket längre norrut.

[Dröm nummer 376. Natten till den 28 januari 2022.]

Jag är ung och befinner mig på sommarstället på Muskö. Jag och Håkan Gustafsson ska genomgå en initiationsrit. Den går till så, att man åker ensam i ett slags pulka bakom en motorbåt. Man ska studsa på vågorna och kastas av så långt som möjligt. Vi testar flera gånger, men ingen av oss kommer särskilt långt.
              ”Helst ska det ju vara grov sjö”, säger båtföraren.
              Jag vill kastas längre och kommer på en idé. Jag samlar hästskit, löv, kol och salpeter i en hink som jag häller ut i pulkan. Tanken är att blandningen ska explodera och få mig att flyga längre.
              Jag sätter mig på högen i pulkan. Båten åker iväg, med pulkan efter. När jag ser att vi är på väg mot en stor våg utlöser jag explosionen och flyger långt upp på land.

[Dröm nummer 374. Tidig morgon den 23 januari 2022.]

I en container letar jag efter frukt, löv och gammalt skräp som jag kan göra vin av. Jag kastar iväg allt jag hittar till min kärra som jag har ställt en bit bort. Nästan allt hamnar utanför, men det gör inget. Jag blir glad när jag hittar ett stort rödkålshuvud som är alldeles oanvänt, men det verkliga fyndet gör jag strax därpå i en vit plastsopsäck. Den visar sig vara fylld till brädden med äpplen! Där finns små röda och lite större gröna, andra är helt vita och hårda som sten.
              Två kvinnor närmar sig. De är elegant klädda i röda dräkter och små röda hattar. De ifrågasätter vad jag gör och påstår att jag befinner mig på privat mark.
              ”Oj, det visste jag inte”, ursäktar jag mig. ”Jag trodde det var kommunens.”
              Ägaren till marken, en fet kvinna, dyker upp. Jag ber om ursäkt, men hon sätter sig i en solstol och tar ingen notis om mig. Sedan försöker jag förklara för de två stroppiga kvinnorna vad jag ska med skräpet till. De förstår ingenting.           
              ”Du kanske vill plocka kottar?” säger den ena överlägset. ”Det gör man ju i Tyskland, som ju ändå är ett fullt fungerande samhälle.”
              ”Nej, inte kottar, frukt”, försöker jag.
              Nu börjar de trots allt bli lite vänligare inställda och en av dem säger:
              ”Ja, Ingmar Bergman hade nog tyckt att detta var intressant. Men vi kanske ska lägga bort titlarna. Vad heter du?”
              ”Jag heter Per. Vad heter du?”
              Hon blir mycket förnärmad av min fråga, vänder på klacken och går. Det är uppenbart att jag borde veta vem hon är. Hennes väninna hejdar henne och får henne att gå tillbaka. Den förnärmade spänner blicken i mig och säger mycket högdraget:
              ”Jag är Karin Bernárd.”*

* I den österrikiska orten Friedhof Wiener Neustadt bodde en Karin Bernard. Men hon är död nu och det var knappast henne jag drömde om.

[Dröm nummer 368. Natten till den 18 januari 2022.]

Jag är två versioner av Per Klemming*. Vi befinner oss i samma rum, där det också finns en Volvo av sedan-modell. I förarsätet sitter en äldre dam med hatt. Hon är fullkomligt skräckslagen.
              Den ene Klemming (som är jag) får den andre Klemming (som också är jag) att öppna motorhuven. Den ene Klemming knuffar ner den andre Klemming i motorrummet och dödar honom. Samtidigt dör den gamla damen av skräck. Den ene Klemming får på något vis undan damen, sätter sig bakom ratten och startar motorn. Han gasar för att vara helt säker på att den andre Klemming är död. Och han är död.
              Nu är jag den döde Klemming. Men trots att jag är död och motorhuven är stängd kan jag följa vad den andre Klemming gör. Vilket han på något vis känner. Han blir rädd, går ur bilen och öppnar motorhuven. Betraktar mig. Konstaterar att jag inte andas, att jag är död. Ändå ser han osäker ut. Rädd.
              Väl medveten om vilken effekt det kommer att ha på honom ger jag ifrån mig en suck. Jag kan göra det fast jag är död. Det gör honom närmast vansinnig av skräck.
              Jag skrattar svagt. Ett skratt djupt nerifrån magen.
              Det får den andre Klemming att bli helt vit i ansiktet.

* Kollega på HLR & Co.

[Dröm nummer 367. Natten till den 17 januari 2022.]

I en skog i England finns en grotta från den senaste istiden med lämningar från människor. Man har bland annat hittat stora mängder kritpipor.
              Vi är tre bröder. Den ene är expert på kritpipor.* Själv har jag någon form av handikapp; ett ben som inte fungerar som det ska. Däremot har jag ett slags sjätte sinne, som gör att jag kan uppfatta saker utan att se dem.
              Nu har jag händerna fulla av kritpipor och går mot en glasport. Mitt sjätte sinne säger mig att min expertbror går precis bakom mig och att han är klädd i en lång blanksvart rock och har hög hatt. När jag vänder mig om brister vi båda ut i gapskratt. Jag tänker att det är en scen som skulle göra sig bra i en film.
              Vår andra bror anländer och tillsammans går vi genom glasporten.
              ”Ta en pipa”, säger min bror och räcker mig en kritpipa.
              ”Är du snäll och ger den till mig, jag har ju händerna fulla som du ser.”
              ”Här. Rensa upp den, så kan vi röka tillsammans.”
              Vi sätter oss alla tre och börjar rensa varsin kritpipa. Det tar en hel timme. Först ska man spotta i den. Därefter ska den dras med stift. Sedan är den klar!
              Vi röker våra kritpipor, mina bröder och jag.

* I drömmen är jag inte jag och min expertbror är inte min bror från vaket tillstånd, där jag för övrigt inte har någon tredje bror.