Sommardröm

[Dröm nummer 419. I gryningen den 14 mars 2022.]

I speciella inglasade rum i en offentlig byggnad kan man träffa politiker och beslutsfattare. Ställa frågor. Be dem förklara sin politik. Det är en service från samhällets sida för att stärka demokratin.
              Jag tycker att det är ganska intressant och givande och vid det här laget är jag en van besökare. Jag vet hur man gör. Joakim Pirinen, däremot, har inte varit här förut och är en smula bortkommen. Han går in i fel rum. Jag får förklara hur det fungerar. Först skaffar man sig en snabb uppfattning om den aktuella politikern. För detta ändamål finns ett antal datorer utplacerade. Därefter går man in och pratar med politikern.
              Någon omkring oss är skeptisk till alltsammans och skriker:
              ”Allt är skitsnack! Det är bara teater!”
              Jag håller inte alls med, utan fortsätter att visa Joakim hur man gör.

[Dröm nummer 417. Natten till den 11 mars 2022.]

En okänd har flyttat in i Monica Eskils och Mats Sommarströms hus vid sjön*. Det muddras och klipps vass. Jag inspekterar arbetet, även på andra sidan sjön. Det blir fint, men jag är orolig för att det kanske kan bli överexploaterat.
              I skogen finns trädhus. Det går trappor upp genom de ihåliga och utvändigt rödmålade stammarna till själva husen högst upp. Något träd har en stam inuti en stam. Jag förstår inte hur man kan ta sig upp genom så smala stammar när man bär på matkassar. Träden är angripna av larver och har börjat murkna. Husen förfaller och är inte längre värda något.
              Annat är de med husen som byggts uppe på höjden. Utsikten är fantastisk och de har stigit i värde. Ägarna till dessa hus är vinnarna.
              Nille Fornelius är på lekhumör. Han räcker mig en liten vit kula, som jag stoppar i munnen. Jag sjunger med kulan svävande i munhålan:

              Sorg, sorg, sorg
              Åh, så sorgligt**

Jag spottar ut kulan, som landar i ett glas. Alla omkring mig jublar. Jag får en ny kula, en orange denna gång, och sjunger på nytt:

              Nere på stan
              Nere på stan***

Jag spottar ut även denna kula, som nu landar i en skål fylld med orange vätska, på vars yta någon skrivit ”Nere på stan” i vit skrivstil.
              ”Det borde stå ’Downtown’”, säger Nille.
              ”Nej, för fan”, säger jag, ”det är ju en låt!”

* I vaket tillstånd ligger huset på en höjd utanför Rättvik med några hundra meter till närmaste sjö.
** Melodin är tyvärr försvunnen för evigt.
*** Melodin är tyvärr försvunnen för evigt.

[Dröm nummer 416. Natten till den 10 mars 2022.]

Jag, Jonas Lundqvist och Nille Fornelius åker motorcykel. Vi har inga hjälmar och lägger ner hojarna i kurvorna så att de nästan ligger parallellt med asfalten. Det går oerhört fort. Vi är på väg till Lidingö. Till en trendig krog.
              Vi anländer i bil.
              Vi får ett bord och blir serverade vin ur märkliga flaskor. Maten är fjantig och oätlig. Nille dricker en roströd vätska ur ett litet provrör med handskriven etikett. Nille och Jonas skrattar åt mig för att jag inte fattar storheten.
              De reser sig för att gå. Det är tydligen jag som ska betala, så jag vinkar till mig en servitris.
              ”Får jag betala”, säger jag.
              ”Nej!” säger hon utan att försöka dölja sin fientlighet. ”Betalar gör du i kiosken på våning –––!”
              Mina vänner, som är på väg därifrån, suckar för att jag inte förstår hur det fungerar.
              ”Får jag pengar av er sen då?” ropar jag till dem.
              ”Det ordnar sig”, ropar de tillbaka.
              Jag är klädd i en 1700-talsdräkt och går genom en korridor. Jag möter Janne Schaffer, som står och pratar med någon.
              ”Hej, Per!” säger han och tycks vara glad att se mig.
              ”Hej”, säger jag.
              Jag hittar till kiosken. Går in och säger att jag vill betala. Innehavaren tittar bekymrat på mig och säger: ”Vilket bord?”
              ”Fem, tror jag.”
              Han visar mig en digital skärm, en översikt där borden är representerade med siffror. Vid varje bord finns andra siffror, som representerar gästerna.
              ”Vem var du?” suckar han.
              ”Åh”, säger jag och tittar på siffrorna runt bordet och försöker minnas. ”Fem, tror jag.”
              Sedan ändrar sig siffrorna. Byter plats. Blir suddiga. Det blir omöjligt att veta vilken siffra jag var.
              Andra gäster i kiosken verkar ha samma problem. Men skenet ska hållas upp. För att det är fancy.

[Dröm nummer 415. Natten till den 8 mars 2022.]

Det pågår en tävling i badhusets dusch- och omklädningsrum. Tävlingen går ut på att man ska glida fram på mage över de vattenbegjutna golven. Den som kommer först fram vinner. Det är jag, Fredrik Hammar, Olle Halldin och Jan Dahlström som ska tävla. Utgången är given. Det är Fredrik som kommer att vinna. Men jag får ett tips av en okänd. Om jag gör en snabb sväng runt en pelare kan jag ta mig in före Fredrik. Men först måste jag kissa. Det är bråttom. Jag hittar en nersölad toalett med ett sjabbigt fyllo som jag jagar ut. Snabbkissar. Tävlingen kan börja!
              Vi lägger oss på mage. Starten går och jag gör precis som jag blivit tipsad: svänger till vänster om en pelare och glider lätt och ledigt in framför Fredrik. De andra är långt bakom. Jag vinner helt oväntat och blir gratulerad.
              Det är dags för middag och vi diskuterar var vi ska sitta. Jag vill ha en plats så långt bort som möjligt från de andra gästerna. Nära skogen. Mina vänner protesterar. Jag beställer en grillbit. Vid ett bord sitter Carlo Stecksén och Torbjörn Lindgren. Alla vill att vi sätter oss där. Men inte jag. Jag vill längre bort.
              ”Det blir för kallt”, klagar de.
              Men jag framhärdar och får som jag vill. För att hålla värmen tar jag på mig en tröja under kavajen. Vi går alltså förbi Carlos och Torbjörns bord. De häpnar över att vi inte sätter oss där. Längst bort går vi, till ett ensamt bord på ett trädäck, med skogen alldeles intill.
              Jag känner mig nöjd.
              Men plötsligt blir jag osäker. Kommer de servera vin så här långt bort?

[Dröm nummer 414. I gryningen den 7 mars 2022.]

I en skog på Irland ligger en motorbana för bilar. Tävlingen ska precis börja då en funktionär kommer och talar om för mig att jag inte får vara där.
              ”You take the exit there”, säger han med tydlig irländsk accent och pekar bort mot havet.
              Jag går dit. Men det är något lurigt med alltsammans. En gräsbevuxen brant som stupar ner mot havet. En gammal slottsruin inuti berget. Jag försöker ta mig ner, men förstår snabbt att det vore livsfarligt. Jag hittar en dörr. Tar mig vidare in genom en lucka och ner ett halvplan. Kommer inte längre. Jag inser att jag står inför något slags prövning, en gåta som måste lösas. Jag är oerhört smart och lyckas snabbt lista ut hur jag ska ta mig vidare.
              Jag går till depån, som också är en pub, där funktionären väntar. Han har nu ett stort krulligt svart hår. Jag är rätt stolt över att vara tillbaka och han döljer inte att han är imponerad. Vi börjar prata.
              ”So you like Bob Dylan?” säger han.
              “No, not that much.”
              “But he won the prize! The Nobel Prize!” säger han och slår ut med armarna.
              “Well, do you like him?”
              “No, not really.”
              För att komma därifrån behöver vi synkronisera oss. Det innebär att vi knyter ihop våra skor. Hans högra skosnöre träs in i min vänstra sko och mitt vänstra skosnöre träs in i hans högra sko. På något sätt kopplas också hans vänstra skosnöre ihop med min högra sko och vice versa.
              ”Vi måste synkronisera våra klockor också”, säger jag.
              Men det vill han inte. Han visar klockan på sin telefon. Den har decimaler, som inte går jämt upp med min klocka, så det är matematiskt omöjligt. Vi får försöka ändå.
              Vi utför något slags dans, tar hoppsasteg, ett steg åt sidan, nästa bakåt. Sammantaget ändå en mjuk framåtrörelse. Allt är mycket elegant utfört. Och helt synkroniserat.

[Dröm nummer 411. Natten till den 3 mars 2022.]

Jag är vid sommarhuset på Muskö. Snart måste jag åka hem, för jag har mycket att göra. När jag går stigen upp mot huset möter jag en okänd kvinna med två små barn. Hon är ganska vacker och jag lägger märke till att hon har ett smycke runt sin ena nakna vrist.
              På verandan väntar min kusin Lennart Sommarström. Han är kort och ganska kraftig och hans bara överkropp ser skadad ut, eller om den är täckt med något slags röda koppor.
              ”Tjena! Det var längesen!” säger han.
              Jag hälsar snabbt. Vill inte fastna här med honom. Stressad.
              Intill Lennart står en medelålders man som visar sig vara gift med den okända kvinnan. Han har grått hår och grått skägg och ser ganska sympatisk ut. Han säger att han är intresserad av vem jag är och vill att jag berättar om mig själv. Jag förklarar för honom att jag inte har tid att prata.
              ”Jag måste få lite grejer gjorda”, säger jag och börjar jobba med något.
              ”Inga problem”, säger mannen.
              ”Har du hittat nån svamp?” säger Lennart, som har ställt sig bredvid mig.
              ”Nej, bara ett par liter. Och nu är det för torrt.”
              Den okända kvinnan är tillbaka och jag känner att det finns en ömsesidig attraktion där, men den är omöjlig att utveckla.
              Nu är jag en hunk, med svällande biceps. Jag dyker ner i det djupa vattnet intill huset. När jag kommer upp till ytan ser jag att Josefine har klättrat tio meter upp på en bergvägg. Men det är ingen fara. Hon är en van klättrare.
              Nu gör jag bomben, fast inuti huset. Vattnet är djupt. Ska jag aldrig sluta sjunka? Botten borde komma snart. Jag tittar upp mot den alltmer avlägsna grönskimrande ytan. Touchar lerbotten och rör mig långsamt uppåt.
              Jag börjar få ont om luft.

[Dröm nummer 409. Natten till den 27 februari 2022.]

Vid ett runt litet träbord sitter jag, min far och en man* som min far brukade sitta barnvakt åt på femtiotalet. Jag tar ut en bok ur hyllan – en bok om konstföremål – och slår upp den på måfå. Där finns en bild som visar ett bordsur med sirliga utsmyckningar i silvergrå metall. Men det är en förfalskning. Anledningen till att jag kan avgöra det är att det bland utsmyckningarna finns ett litet människohuvud som ser helt knäppt ut. Den typen av bordsur ska helt enkelt inte ha ett sådant huvud.
              Jag vänder mig till mannen och säger:
              ”Är du medveten om att det här är en förfalskning?”
              ”Jag kan garantera att jag aldrig haft en aning om att denna bok funnits i min bokhylla!” säger han upprört.
              ”Vet du hur gammal Gudmar är?” säger jag och pekar på min far, som ser ut att vara 40-årsåldern.
              Mannen lugnar ner sig lite och tänker efter.
              ”Få se nu. Det är femtiotal. Han borde alltså vara runt 40.”
              ”Han är 102.”**
              Min far ler men säger inget.

* För några år sedan blev jag faktiskt kontaktad av en Benkt Norberg, som berättade att Gudmar hade suttit barnvakt åt honom och hans yngre bror någon gång i slutet av fyrtio- och början av femtiotalet. Men det är inte den mannen i drömmen.
** Min far är mycket riktigt född 1920.

[Dröm nummer 407. Natten till den 24 februari 2022.]

Jag tar på mig Stefania Malmstens tröja. Den är tjock och bylsig och lila och har en text på bröstet. Jag betraktar mig själv i spegeln. Ja, varför inte? Men det är svårt att röra sig i den.
              Rummets väggar är gröngrå. Nille Fornelius har bestämt att det är färgen för nybörjare och att det måste vara enkelt att tvätta av den.
              En städerska våttorkar golvet.
              ”Med en sån där ska väggarna torkas”, säger Nille och pekar på städerskans mopp. ”Visa mig hur den fungerar!”
              Städerskan visar.
              Nille tar moppen och drar med den längs väggen. Färgen blir klarare.
              I trappan möter jag mina gamla Beckmanskompisar Karl-Johan Ekbom, Stefania Malmsten och Cecilia Strömgren. De har ett projekt ihop. De hänger fortfarande med varandra fast att det är så länge sedan vi gick ut skolan. Jag är aldrig med i sådana projekt. Det är en sorg. Varför duger inte jag?
              Tusentals människor har samlats i kyrkan. Jag sätter mig bredvid Per-Erik Nordström* och ställer min svarta väska med min vita konstkostym på golvet. Behöver jag specialskor till den? Per-Erik har svarta loafers, precis som jag. Då borde jag kunna behålla dem på, även med konstkostymen.
              Någon berättar om pyramiderna i Giza, som nu ligger i Israel och är mycket mindre än när de låg i Egypten. De har omvandlats till ett nöjescentrum dit världsartister flygs in. Jag får det mycket målande beskrivet, med ljusshow och allt, och jag kan tydligt se det framför mig.

* Kollega i Akademiska kören.

[Dröm nummer 406. Tidig morgon den 22 februari 2022.]

Jag irrar omkring i Norrtäljes Stora Nöjespalats. Jag måste ha lunch, men ingenting har öppnat än. En asiatisk restaurang, som ingår i en större kedja, anger dock att den ska öppna klockan tolv. Nu rullar en man upp de röda jalusierna. Jag läser på menyn. Det ser gott ut.
              Jag ser mig omkring och upptäcker att det finns flera kedjor i samma stil och med samma grafiska uttryck, med specialiteter från andra länder, med bland annat en med italiensk mat och en med indiansk. Utanför den sistnämnda står en docka i naturlig storlek föreställande en indianhövding med fjäderskrud.
              Jag beställer inget.
              En pianist underhåller. En man frågar honom om något. Pianisten pekar ut en riktning med vänster hand samtidigt som han fortsätter spela basgångar med högerhanden.
              Jag fortsätter irra. Börjar dricka alkohol.
              Utanför har någon kissat på en gren som ligger på marken. Urinet rinner fortfarande utefter grenen. Jag sätter mig intill och ringer Ulf Englund. Han har lovat att komma hit med Fredrik Hammar. Ulf ringer mig exakt samtidigt, så ingen signal hinner gå fram.
              ”Hallå?” säger jag.
              ”Hallå?” säger Ulf.
              ”Är ni på väg?”
              ”Äh, Hammar har ju helt fel kläder på sig. Men han har fått hyra en tröja av mig.”
              ”Hyra?”
              ”Ja, han hyr den en timme.”
              ”Men det räcker väl inte? Om ni åker nu är ni här om över en timme. Kommer ni?”
              ”Var är du?”
              ”I Norrtäljes Stora Nöjespalats”, säger jag och ger honom en vägbeskrivning.
              Det blir alldeles tyst i luren.

[Dröm nummer 405. Tidig morgon den 19 februari 2022.]

Jag och Simona åker taxi med en grekisk chaufför. Under resan äter vi citroner av en mycket sällsynt och god sort. Vi sparar kärnorna och använder dem som betalning för resan. De borde kunna inbringa en vacker slant. Chauffören muttrar, men säger inget.
              Vi kommer till en lokal där det pågår ett ståmöte. Folk går omkring och pratar affärer med varandra. Jag får syn på Mikael Goldberg* och kommer på att jag ska fråga honom om en speciell mörkrumsteknik. Han är insatt i ämnet och bör kunna svara. Istället säger jag:
              ”Känner du till något preparat som ökar sexlusten? Jag har hört att –––– ska vara bra.”
              ”Ja, det är vanligt”, säger Mikael. ”Ibland vill man ju ha sitt.”
              Jag drar ner byxorna och blottar min slaka lem.
              ”Den är inte alltid så här liten”, ursäktar jag mig.
              ”De som äter Tramadyl** äter vanligen också –––”, säger Mikael. Tar du en –––, så kan du ha skoj hela dagen därpå.”
              ”Det låter ju bra.”
              ”Jag sa ju det!” säger Simona.

* Kollega i Akademiska kören.
**Tramadol är en smärtstillande syntetisk opioid.