Sommardröm

[Dröm nummer 436. Tidig morgon den 28 mars 2022.]

Bredvid mig vid bordet sitter Gabor Palotai*. Över hans stolsrygg hänger en tygpåse, i vilken jag skymtar en tjock bok i folioformat. Omslaget är vitt med svart text, där ett stort gement ”f” är den mest framträdande bokstaven.
              ”Ursäkta, låt mig se”, säger jag och tar upp boken ur påsen. ”Vad är detta?”
              ”Det är en bok om typografi”, säger Gabor.
              Jag berättar om min resa, att jag varit typograf och formgivare och att jag nu är copywriter.
              ”Ah, jag tänker mig en bok om typografin i fanzines. Då kan du skriva!”
              ”Fast jag vet ingenting om fanzines.”
              ”Du kan lära dig.”
              På morgonen väcks jag av att Gabor vill börja arbeta med boken. Jag tänker att det blir bra. Men också att det är tråkigt att min gamla typografilärare Lars E Petersson inte längre är i livet och får uppleva detta.

* Grafisk formgivare. Kan inte minnas att vi någonsin träffats, annat än flyktigt.

[Dröm nummer 435. Natten till den 28 mars 2022.]

Jag arbetar på ett företag i Schweiz. Ägaren till företaget ligger på rygg i en särskild ställning. Han är iklädd ljusblå pyjamas och hans bägge ben är amputerade strax nedanför ljumskarna. Pyjamasbyxorna ligger släta mot ställningen. En sköterska står intill honom. Ägaren ber henne sänka temperaturen i rummet.
              ”Det är lite för varmt härinne. Det var nog därför jag kissade på mig förut.”
              Jag och Björn Colliander bär omkring på en eka.
              ”Vi borde lägga den i vatten”, säger Björn.
              ”Men hur?”
              Vi springer med ekan emellan oss mot stranden, som är fylld av stora runda stenar. Vi hoppar i båten och glider fram över stenarna, ut i vattnet.
              ”Vi borde fiska”, säger Björn.
              ”Men hur?”
              I båten finns en gammal nylonrev med krokar. Vi slänger i den efter båten och börjar ro. Men reven måste göras fast i något, annars riskerar vi att förlora den om vi får napp. Jag hittar ett kvastskaft och med en kniv ristar jag ett spår i dess ände, så att linan kan få fäste. Jag lägger reven i spåret och gör en knut, men reven är gammal och går av. Knyter ihop den igen och fäster. Kommer den att hålla?
              Björn hittar en plastpåse med gamla drag och mer rev och sänken och krokar. Jag försöker fästa ett drag i änden på reven, men det är inte rätt sort.
              Reven går av igen.
              Nu är den bara någon meter lång.
              Kommer den att hålla?
              Kommer det att finnas fisk?

[Dröm nummer 433. Natten till den 26 mars 2022.]

Jag dricker kaffe med Johan Annell och ytterligare en person. Johan berättar att den världsberömde modeskaparen ––– kommer till Stockholm imorgon och att han ska gå och lyssna på honom.
              ”Tja”, säger jag utan att försöka dölja mitt ointresse, ”mode är ju inte riktigt min grej.”
              ”Jag lovar dig, att om jag hade råd skulle jag köpa kläderna som han bär imorgon!”
              ”Det där förstår jag inte. Då blir du ju bara en kopia på honom. Det är ju inte särskilt originellt, eller hur?”
              Johan argumenterar för varför han ändå skulle köpa exakt samma kläder som modeskaparen om han bara hade pengar.
              Jag försöker förklara hur jag menar:
              ”Så här: Du ska inte klä dig som honom, utan som om honom.”

[Dröm nummer 432. I gryningen den 26 mars 2022.]

Jag sitter på ett tåg och samspråkar med en vän och dennes vän, som ser bekant ut. Han är militärklädd och betydligt yngre än jag.
              ”Jag känner igen dig”, säger min väns vän till mig. ”Vi har varit på militärövning tillsammans.”
              ”Det tror jag inte.”
              ”På Mörkö.”
              ”Där har jag aldrig varit på militärövning.”
              ”Är du säker på det?”
              Jag frågar honom om jag är på rätt tåg och han svarar ja. Därefter somnar jag.
              När jag vaknar inser jag att vi befinner oss i Saltsjöbaden. Det är långt hemifrån. Jag anklagar honom för att ha vilselett mig, men han urskuldar sig. När jag tittar ut genom fönstret ser jag Huddinges röda hyreshus. Hur ska jag nu komma hem?
              Längst bak i tågvagnen löper ett barn amok. Det kastar saker, förstör och häller ut vatten. Jag går dit och konfronterar barnet. Frågar var föräldrarna är. De ger sig till känna och jag visar dem de förstörda sakerna. Men de utstrålar bara slöhet och oförstånd. Jag tänker att det är alldeles oerhört, men går tillbaka till min plats.
              ”Såg du det där?” säger jag till Niklas Fornelius.
              ”Ta det lugnt. Du vet inte vad som ligger bakom.”
              ”Jag förstår inte?”
              ”Är det inte dags för den där drinken nu?”
              ”Jo!”
              Vi går genom en trädgård, där det växer uråldriga plommonträd.
              ”Är det duvägg?” säger någon och pekar på stora klasar av vindruvsstora, svårt angripna smutsgula frukter.
              ”Nej, det är plommon. De är angripna av –––. Se!” säger jag och pekar på en tjock murken gren som är avbruten och full av ovala hål efter larver.

[Dröm nummer 431. Natten till den 25 mars 2022.]

Jag förbereder mig för att gå på fest. Jag har beställt nya byxor, som jag väntar på ska levereras.
              Jag sköljer av något. Min mörkgrå kavaj ligger under det jag sköljer av och jag måste vara försiktig, så att jag inte blöter ner den.
              Budet kommer med mina nya byxor. Jag öppnar paketet. Byxorna är gjorda av vinröd smalrandig manchester och mycket stiliga. Men när jag granskar dem närmare upptäcker jag att tyget är slitet och trådigt och fullt med små hål. Först blir jag lite besviken, men inser snart att det ska vara så. Det är ju Salain-byxor av senaste modell!
              Jag har redan förutspått nästa trend: byxor i bredrandig saffransgul manchester.

[Dröm nummer 429. I gryningen den 21 mars 2022.]

Jag är ensam hemma och ringer Joakim Pirinen. Frågar om vi ska gå ut och äta middag. Han säger nej.
              Jag ringer istället Jonas Lundqvist och Niklas Fornelius och frågar om de vill gå på bio. De säger också nej. De är på jobbet och blir irriterade över att jag inte också är där.
              Jag är alldeles ensam och bestämmer mig för att gå på bio själv. Kastar i mig middag och dricker en flaska vin. Tittar på klockan. Det är bråttom!
              Biografen är svåröverskådlig och fylld av trappor. Det är en film jag vill se, men jag kan inte hitta den. Går planlöst omkring i lokalen när jag får syn på ett bekant ansikte: Mikael Södersten.
              ”Hej, Micke! Är du i Sverige?”
              ”Ja, tre gånger per år är jag här. Vår och sommar. Och nu till julen.”
              På väggen hänger en stor ljusbild, ett porträtt av Micke. På golvet framför står ett trumset.
              ”Sätt dig vid trummorna, så tar jag en bild”, säger jag.
              Precis när han satt sig kommer hans kompis och sätter sig bredvid. Han är långhårig och flinar och vill också vara med på bild.
              ”Kan vi få en med bara Micke?” säger jag.
              ”Naturligtvis”, säger kompisen och flyttar sig. Men jag hinner bara ta en enda bild, så är han tillbaka igen. Jag kämpar för att få ett bättre utsnitt, utan kompisen.
              ”Vad gör du med kameran?”
              ”Jag zoomar för att få ett bättre utsnitt.”
              Kompisen är mycket imponerad och säger, fortfarande flinande:
              ”Det här kommer bli bra!”
              När jag tittar på kameran ser jag att filmen är utdragen och förmodligen förstörd.
              ”Det blir nog tyvärr ingen bild”, säger jag.
              I en annan del av biografen möter jag Joakim Pirinen och Anders Lindgren. Joakim är häpen över att se mig där.
              ”Men du frågade ju om middag?” säger han och det är tydligt att han skäms för att han inte frågade om jag ville följa med på bio.
              ”Vad ska ni se för film?” säger jag.
              ”America’s Fall”, säger Joakim.
              ”Ska jag se den?”
              ”Ja, det tycker jag.”
              Jag försöker köpa en biljett och medan jag fumlar med sedlarna säger jag till Joakim och Anders:
              ”Vet ni vem jag mötte nyss?”
              ”Nej”, säger de med en mun.
              ”Micke Södersten!”

[Dröm nummer 426. I gryningen den 19 mars 2022.]

Jag har tagit med mig en manick till en verkstad för att få den reparerad. Manicken är stor som en tändsticksask och täckt med ett tunt lager vax. Reparationsverkstaden är samtidigt ett jättelikt antikvariat med tusentals böcker. Precis när jag ska gå in ser jag Douglas Sandor. Han bär på en liten bur och är på väg till veterinären, som ligger i samma byggnad.
              ”Hej, Douglas! Hur är det med hunden? Jag ser dig här ofta.”
              ”Det är illa. Antingen dyr vård eller avlivning. Vi får se.”
              Han släpper ut det lilla djuret på gräsmattan, där det kryper omkring och sniffar. Jag noterar att det har ett gristryne. Andra hundar kommer och nosar på djuret.
              ”Är det verkligen en hund?” säger jag. ”En gris kanske?”
              ”Nej, nej, det är en hund. En –––hund. Själv då? Vad gör du här?”
              Jag visar manicken för honom.                      
              ”Jag vet inte hur många gånger jag reparerat den”, säger jag och härmar reparatören, som pratar stockholmska. ’Tja hurrudu, nytt vaxlager. Det blir trehundra spänn. Och sen tillkommer ––– och –––.’ Herregud, jag är snart uppe i vad en ny kostar!”
              Jag är på ett museum med Joakim Pirinen och Anna Ringberg. De har gått in före mig och jag ser dem på andra sidan en stor glasvägg. Jag letar efter kassan och hittar en kvinna bakom ett litet skrivbord.
              ”Ja, men där är den ju!” säger jag och går dit för att betala. Jag har varken kort eller kontanter och kvinnan ber mig att betala med mitt id-kort.
              ”Håll kortet över läsaren där. Man kan gå in där också”, säger hon och pekar på en trappa som leder ner i underjorden.
              Men jag vill inte ta trappan.
              Biljetten skrivs långsamt ut. Kvinnan reser sig från skrivbordet, går fram till en kvinnlig kollega och säger, samtidigt som hon pekar på mig:
              ”Om exakt tio sekunder ska du ge mannen där hans biljett.”

[Dröm nummer 422. Natten till den 17 mars 2022.]

Jag befinner mig på ett möte med ett stort konsultföretag. Vi sitter runt ett bord i ett konferensrum, där väggarna är täckta med bilder från alla delar av världen. Jag ser en film som visar ett högt torn. Den är grynig och lite oskarp, så den är antagligen filmad med ett teleobjektiv. Högst upp runt tornet löper en balustrad, innanför vilken några hästar travar. Nu är en av hästarna utanför balustraden och den kan gå där, trots att det är så smalt. Allt känns helt unikt och jag är mycket imponerad.
              ”Fantastiskt!”, utbrister jag och reser mig upp. ”Jag får alltså reda på att Mr ––– befinner sig här.” Jag pekar på en av bilderna och granskar den närmare. ”Men inte vilken lön han har!”
              ”Nej”, säger en representant för konsultbolaget, ”där går gränsen!” Alla skrattar.
              Stämningen är god, när vi tas med på en rundvandring.
              Sedan vidtar orgien.
              Vi är alla nakna i ett mörkt rum. Män och kvinnor om vartannat. Jag blir avsugen, jag gissar att det är av en kvinna, och sprutar med kraft över min egen mage. Alla kommer samtidigt och blir helt nersölade av kroppsvätskor.
              Efteråt, i mörkret, är stämningen avslappnad.
              ”Nu skulle det vara gott med en Varma Koppen”, säger jag.
              När ljuset tänds är vi påklädda och sitter åter runt konferensbordet. Det egentliga föremålet för orgien kommer in. Det är en äldre man, vars hustru har deltagit i sexlekarna. Han är blek och ser lite sorgsen ut. Han har missat alltsammans och suckar:
              ”Jag var tvungen att göra affärer.”

[Dröm nummer 421. Natten till den 16 mars 2022.]

I en fabrik i Tyskland låter ägaren avrätta misshagliga arbetare i en avrättningsmaskin. Ingen kan riktigt avgöra hur det går till, bara att konstruktionen är sinnrik, med hydrauliskt drivna kolvar och lyftanordningar.
              Joakim Pirinen har gjort en gul plastmodell av avrättningsmaskinen, med vilken han tänker demonstrera hur fel det är att avrätta arbetarna. Men det visar sig att han har kopplat slangarna alldeles galet och att det dessutom är fel färg på dem! Joakim har använt röda slangar till de röda anslutningarna på topplocket. I den verkliga avrättningsmaskinen är slangar och anslutningar gröna. Färglös och genomskinlig hydraulolja läcker ut. Allt blir fel och ingenting fungerar. Joakim är tillintetgjord.
              ”Vad var det jag sa?” skrockar fabrikören.
              I ett mötesrum yrkar Joakim på skadestånd för arbetarna på 100 000 kronor. Fabrikören ser bekymrad ut.
              ”Joakim, som du förstår är det problematiskt. Ska vi säga att vi drar av för ditt misslyckande med maskinen?”
              Joakim nickar tyst, väl medveten om att han inte har något att sätta emot.
              ”Ska vi säga 30 000? Hur är det med flickvännen förresten?”
              ”Äh, jag har gjort slut”, säger Joakim.
              ”Varför?” Fabrikören verkar uppriktigt förvånad.
              ”Hon sätter för mycket färg på väggarna i vårt hem.”

[Dröm nummer 420. Natten till den 15 mars 2022.]

Det är fest på en MC-klubb. Mannen jag snart ska döda sitter vid bardisken, omgiven av unga kvinnor. Jag är stor och muskulös och ser att kvinnorna attraheras av mig, men det är inget jag kan bry mig om nu.
              Jag tar upp min revolver och skjuter mannen i ryggen med flera skott. Försvinner snabbt i det plötsliga kaoset. Springer ner för trappen. Ut genom dörren. Sätter mig på min HD och åker därifrån. Ner för en brant kullerstensbelagd gata, mellan fotgängare och tätt parkerade bilar.
              Jag gjorde det.
              Kvällen därpå är jag tillbaka på klubben. Tänker att ingen skulle tro att mördaren skulle vara så dum att han visar sig igen. Det är mitt alibi.
              Försöker smälta in. Stämningen är tryckt.
              För mitt inre ser jag hur mordet såg ut för en utomstående betraktare. Hur oerhört nära det var att jag inte kom undan. En man var precis på väg att greppa tag i mig, men kom inte åt i trängseln.
              I garaget arbetar man med den dödes hoj. Jag har bluffat och påstått att jag kan något om motorcyklar. Men det är fel. Jag kan nästan ingenting.
              En vajer ska dras ut ur styret. Jag låtsas kunna. Det handlar om att veta vilken sorts vajer det är. Jag drar ut den och konstaterar att den är koniskt flätat och att den smalnar av mot änden.
              ”Vilken sort är det?” säger någon.
              ”Är det en Benji?” säger någon annan.
              ”Haha! Han tror att det är en Benji. Vilken idiot!”
              Det var precis det jag hade tänkt gissa på. Det var nära ögat. Jag försöker tolka de suddiga bokstäverna och siffrorna som den koniska delen av vajern är märkt med.
             ”Det är en –––”, säger jag.
              Det visar sig vara rätt. Jag är räddad.