Sommardröm

[Dröm nummer 456. Natten till den 21 april 2022.]

Jag är i en källare på något slags uppträdande. Som en del av uppträdandet har jag tillverkat en maskin, det är något med musik och jordgubbar.
              Angus Young gästspelar.
              När jag ska sätta mig är min stol upptagen, men jag hittar en ledig plats bredvid min bror och mor och precis framför min morbror. Han är rätt gaggig, men känner trots allt igen mig.
              Efteråt pratar jag med Angus om gitarrer. Frågar honom vad han tycker om Fender Telecaster. Han tittar på mig med en blandning av tvivel och avsmak och säger:
              ”It’s not a great guitar, you know.”
              ”But Bruce Springsteen plays a Tele?”
              “He’s the exception.”
          Han visar mig sin Gibson Les Paul*. Jag ber honom köra ett riff.
              ”Which one?”
              ”Whole Lotta Rosie!”
              Precis när han spelar det ropar man på mig. Det är min tur att uppträda.
              Johan De Bourg ringer och tackar för underhållningen:
              ”Jävligt rock’n’roll!”
              I bakluckan på Volvo-kombin väntar Ulf Englund och Fredik Hammar. De har köpt två stycken jordgubbstårtor till middag.
              ”Kunde ni inte köpt pizza eller nåt?” säger jag och skär en bit.
              Ulf ser illamående ut. Han har ätit för mycket tårta.

* Angus spelar ju för fasiken på en SG!

[Dröm nummer 445. I gryningen den 20 april 2022.]

Per Sahlin ska fira sin födelsedag på familjens landställe. Det är middag med många gäster och vi håller som bäst på att sätta oss vid borden. Jag markerar min plats med ett fyllt vinglas och går för att hämta mat. På vägen tillbaka har jag gylfen öppen och min slaka kuk ute. Ingen annan har sin kuk ute och nu ser jag att någon har tagit min plats.
              ”Kan vi få in en stol till?” säger jag.
              Någon lyfter dit en barnstol, som jag försöker sätta mig i. Den extra stolen gör att det blir för trångt och stämningen är irriterad.
              Min bordsgranne vänder sig mot mig och säger:
              ”Så, blir det tal om SJ i år?” Han minns att jag på en tidigare fest för Per hållit ett bejublat tal om det statliga järnvägsföretaget.
              ”Nej, inte SJ i år”, säger jag och blinkar. ”I år blir det något annat.”
              En av presenterna ligger framme. Det är en bilderbok i stort format för barn. Till varje sida finns ett försättsblad av kalkerpapper. På ett av dem har någon ritat av Fred Flinta. Nu ritar någon annan en dinosaurie. Plötsligt får den liv och rör sig över pappret.
              I en glänta i skogen ligger vårt hus. Jag upptäcker att vi faktiskt har en liten göl alldeles intill. Solen lyser genom det klara gröngula vattnet och jag kan se abborrar och mörtfisk. Tänk att de lyckats ta sig hit!
              Jag pekar på ett berg och säger till en okänd:
              ”Däruppe, det syns inte härifrån, hade jag en flickvän. Deras hus hade en otrolig utsikt. De ägde också det där huset”, säger jag och pekar på ett jättelikt rött stenhus. ”Hennes pappa var kompositör och ganska märklig. Han tog alltid emot mig med ett maskingevär hängande över bröstet. Jag tror han hade gangsterkopplingar.”

[Dröm nummer 453. Natten till den 15 april 2022.]

Jag ska på semester med mina vänner. Men utan Simona, som har valt att stanna hemma. Jag uträttar några ärenden, bland annat på ett Eurocardkontor. Sedan ansluter jag till mina medresenärer. Det är Björn Colliander, Jan Dahlström, Joakim Pirinen och några andra. Till min förvåning ser jag att även min exhustru är där. Det visar sig att det är Jan som bjudit in henne. Han visste inte att Simona inte ska med och tänkte att det skulle vara bra om hon och mitt ex får träffa varandra.
              Jag blir ursinnig och väser:
              ”Är du inte riktigt klok? Fattar du vad som hade kunnat hända om Simona följt med?”
              På Arlanda upptäcker jag att mitt Eurocard är försvunnet. Jag letar och letar, men är tvungen att åka tillbaka till stan för att försöka hitta det.
              Jag sitter på en matarbuss på väg tillbaka till stan. Vägen är smal och isbelagd och i dåligt skick, vilket jag tycker är märkligt. Vi är nära att köra på några joggare. I fjärran anar jag tornen på Gröna Lund. Tänk att det är så nära ändå.
              Flyget ska strax avgå. Jag gör ett sista försök att hitta mitt kort på Eurocardkontoret. Det är samma kvinna som tidigare bakom disken. Hon känner igen mig.
              ”Vikingshillsvägen? Sommarström?” säger hon leende och räcker mig en brun papperspåse med kortet.
              Jag är mycket lättad.
              ”Du vet väl att du inte behöver nåt kort? Att det räcker med din adress?”
              Hennes kollega blandar sig i.
              ”Det stämmer inte. Vad skulle då chipet vara bra för?”
              De kommer fram till att kortet faktiskt behövs.
              Nu är det bråttom! Björn möter upp. Vi passerar en demonstration med en samling luggslitna individer. Deras skäggige frontman sjunger med väldig stämma:

              Alla jävla svin som bor i bostadsrätt!

              Jag tänker, att om ni inte supit upp era pengar, så hade ni också kunnat ha en.
              Vi kommer aldrig hinna med flyget. Men vad gör väl det.

[Dröm nummer 452. Natten till den 14 april 2022.]

Jag vaknar av att jag är kissnödig. När jag kommer tillbaka till sängen är den upptagen av min exhustru.
              I en annan säng sover Anna Ringberg.
              Jag vill inte störa, så jag går till den tredje sängen i mitt hem. Där ligger Joakim Pirinen. Han är vaken och säger att han vill ha sex, men det vill inte jag.
              Jag känner att jag måste ha luft och går ut i regnet. Jag sätter mig på en stol på trottoaren. En bit bort ligger Björn Collianders och Jörgen Lindströms korvkiosk. Det kommer ett varmt ljus inifrån kiosken som kontrasterar mot mörkret och regnet. Jag kan se dem stå där och steka, men jag vill inte gå dit. Jag behöver vara ensam en stund.
              När jag ska gå tillbaka hem upptäcker jag att jag glömt nyckeln. Jag går in på ett hotell och ber att få låna telefonen. Det går bra om jag betalar fem kronor. Men vilket nummer ska jag ringa? Jag kämpar för att komma ihåg det. 295 15? Kan det vara mitt hemnummer?
              Telefonen är stor och röd och sifferknapparna är i genomskinlig plast, som lyser rött när man trycker på dem. Jag trycker fel, men det går att ångra.
              Jag kommer fram! Joakim svarar och jag ber honom gå ner och öppna.
              När jag lägger på får jag växel tillbaka av mannen bakom hotelldisken.
              ”Oj, det var billigt!” säger jag.
              Jag följer min mor till en busshållplats. Vi har ingen brådska och har tid med en korv hos Björn och Jörgen.

[Dröm nummer 447. Tidig morgon den 3 april 2022.]

Jag övar gitarr och försöker låta som Ed Perry*, som är supersnabb. Men jag trasslar in mig i strängarna och ger upp.
              Jag pratar om gitarrspel med en okänd vän på krogen. Han undrar om Perry.
              ”Ja”, säger jag, ”han övade och övade tills han blev supersnabb. Sen åkte han upp i sitt flygplan och störtade och dog.”
              ”Där ser man. Men du kanske skulle gräva upp honom och gifta dig med honom?”
              ”Men det skulle ju vara nekrofili? Det är ju olagligt!”
              ”Inte om det är ömsesidigt.”

* Googlade och upptäckte att det faktiskt finns en gitarrist med det namnet och att jag aldrig hört talas om honom. Så här ser han ut:

[Dröm nummer 446. I gryningen den 3 april 2022.]

Jag går in på en vårdmottagning. Jag är egentligen inte där för att få vård, utan vill bara fundera lite. Sätter mig på en bänk. Sköterskor kommer och börjar undersöka mig. De lyssnar på mitt hjärta.                     
             ”Det låter så bra så.”
              ”Kan ni lyssna på lungorna också?”
              De gör det jag ber om och konstaterar att även lungorna är friska.
              Jag berättar för kollegorna och skäms lite för att jag inte betalade.
              En hisskorg hänger i en tunn vajer under en helikopter. Det är därför jag undviker hissar.
              En grannkvinna säger att det luktar konstigt i husets hiss. Något kemiskt.
              ”Det är nog bekämpningsmedel”, säger jag.                             
              ”Ja, så klart!”
              Jag går förbi en husrenovering. Säckar med putsbruk bildar väldiga berg intill. Huset blir en båt, som jag går ombord på. Arbetare isolerar väggarna med formbröd. Det gör mig lite upprörd att man använder mat till sådant och jag pratar med Annika Huetts man om det.
              ”Det finns väl en risk att det blir fuktigt och att det börjar växa vete på väggarna?”
              ”Ja, det finns förstås en risk.”
              ”Jag drack ett glas vete häromdagen och det föll en droppe på min …”, säger jag och pekar på mitt skrev.
              ”Din dongel?”
              ”Ja, mitt lilla tält. Tänk om det börjar växa väte där?”
              ”Vete menar du?”
              ”Ja, vete. Tänk om det växer upp ett veteax? Då blir jag Mannen med veteaxet.

[Dröm nummer 444. Natten till den 2 april 2022.]

Jag har hyrt en vibratormaskin, som jag vill använda när jag filmar, eftersom jag har kommit på att vibrationerna kan skapa en intressant effekt.
              Jag trycker på en knapp på maskinen, som startar och rör sig långsamt framåt. Jag börjar filma, men vibrationerna är väldigt svaga och den eftersträvade effekten uteblir nästan helt.
              Jag är djupt besviken och stänger av maskinen.
              ”Men du har ju inte satt den på max”, säger någon och vrider på en ratt.
              Maskinen startar igen och arbetar sig iväg under mycket kraftiga vibrationer. Allt skakar och jag har svårt att hänga med. Den välter allt i sin väg. Alla skrattar.
              Jag har lyckats filma hela tiden, men nu blev effekten för stor. Jag får stopp på maskinen och lämnar tillbaka den.
              ”Hur gick det?” säger någon.
              ”Nja, det blev nog inget.”
              När jag ska betala matar maskinen ut bilderna som blev. Det är två stycken och jag konstaterar att den första bilden föreställer fyra körsångare. Den andra hann aldrig bli riktigt färdig och visar två av fyra rockmusiker.
              Jag tappar den sista bilden på marken och funderar på om jag ska låta den ligga och slippa betala för den. Men två snubbar som sitter på en mur intill har sett mig. Jag tar upp den tappade bilden och säger till uthyraren:
              ”Fyra körsångare och en halv rockgrupp.”

[Dröm nummer 442. I gryningen den 2 april 2022.]

Jag har fått en biljett till en rockkonsert, som ska hållas vid en sjö. Biljetten är gjort i metall, med mitt namn i upphöjda spegelvända bokstäver. Men jag ser att det är felstavat och att man har lagt till en genitivapostrof efter ”r” i ”Per”.
              Jag pratar med Nille Fornelius om det.
              ”Ligger isen på sjön?” säger han.
              ”Jag tror det. Fast det är varmt och soligt.”
              ”Det kan bli svårt med sittplatser.”
              Jag visar min biljett för Anna-Karin Lundgren och nämner genitivapostrofen:
              ”Så placerar man ju inte en genitivapostrof på något språk.”
              Hon häpnar över misstaget.
              Nille vänder sig till mig och säger allvarligt:
              ”Du borde låta vissa saker tas om hand av yngre män, som kan saker som kanske inte unga kvinnor kan.”
              Anna-Karin ger honom en bister blick.
              Min hund Kakan springer runt och leker med folk bland körsbärsträden.
              ”Hon är mycket intelligent och läraktig. Jag skulle kunna lära henne att jaga bort folk från de här körsbärsträden”, säger jag och pekar, ”men att från de där, från dom får dom plocka.”
              Av detta blir alla mycket imponerade.

[Dröm nummer 441. I gryningen den 1 april 2022.]

I vardagsrummet i mitt gamla barndomshem på Lidingö har det fiskbensmönstrade parkettgolvet närmast fönstret mot baksidan ersatts av ett djup vattenfyllt dike. Det är något slags inredningsgrej. Runt diket och någon centimeter under vattenytan löper en fris av grå skiffer. Ljusbrytningen i vattnet gör så att stenen ser ut att luta.
              Mannen som ansvarar för ombyggnationen sitter i soffan framför teven. Jag och Simona och Josefine sitter också i soffan. Den byggansvarige är inte nöjd med placeringen av soffan och soffbordet. Han reser sig upp och vrider dem, så att de står snett i förhållande till teven.
              ”Nu är det mycket bättre!” säger han.
              Men nu har jag hamnat så att en bokhylla skymmer mitt högra öga. Den byggansvarige bryr sig inte om mina invändningar utan är stöddig och bestämd.
              På teven visas ett program om rysk filmkonst. Det är färgfilmer från 30-talet. En hårt sminkad kvinna med cylinderhatt och en oproportionerligt liten uppnäsa sjunger ryska militaristiska schlagers. Hon är den stora stjärnan och ansågs när det begav sig vara mycket vacker. Jag tycker att hon ser bisarr ut. Det är snabba klipp och nu ser vi två vakter med en fånge som ligger vid deras fötter. Vakterna är helt röda. Inte bara deras kläder, utan också deras ansikten. Kameran zoomar snabbt in till den ena vaktens ansikte, som är närmast uttryckslöst. Vi hör hur han avfyrar sin k-pist mot fången. Skotten kommer i oerhört tät följd. B-r-r-r-r-r-r-r-r-r-r-t! Snabb utzoomning, så att vi återigen ser båda vakterna, som blixtsnabbt ändrar färg till vitt.
              Alla ska gå. Den byggansvarige, Simona och Josefine. Alla. Men Josefine har precis missat bussen och frågar om hon kan stanna och vänta på nästa.
              ”Ja, naturligtvis”, säger jag.

[Dröm nummer 439. Natten till den 30 mars 2022.]

Vi har samlats några stycken inför en atombombsdetonation, som kommer att döda oss alla. Jag drar ut och tömmer lådor med svarta plåtbottnar. Städar hyllor. Allt måste ordnas innan det smäller.
              I rummet råder en blandning av uppgivenhet och skräck. Alla tänker: vi kommer aldrig få tillbaka detta.
              Vi är fler i rummet nu. Paniken har lagt sig och stämningen är närmast andäktig.
              Tiden närmar sig noll.
              Någon visar ett dokument med ordet LEG på framsidan.
              Någon annan säger: ”Jag är övertygad om att när ögonblicket är här kommer LEG bli LEGEL. Allt kommer att visa sig vara en projektion av en högre intelligens och allt kommer att börja om igen!”
              Andra är mindre säkra.