Sommardröm

[Dröm nummer 48. Natten till den 22 april 2021.]

Sprechen Sie Deutsch?

Jag är med min vän Jens Carlander på en tågstation. Jag vet inte när tåget ska gå och jag saknar en viktig detalj till min biljett. Jens går i förväg genom spärrarna med en uppenbarligen giltig biljett. Han säger inte ens hej då. Jag känner paniken stiga. När går egentligen tåget till Stockholm? Och hur ska jag få tag på den saknade detaljen?
         Vid ett mycket litet bord sitter en man och en kvinna. Mannen är svart, kvinnan vit. De är uniformsklädda, vilket jag tolkar som att de jobbar här. Och nu ser jag också att det ovanför dem sitter en skylt med ordet ”INFORMATION” i versaler. Jag går dit. Frågar något på svenska.
         ”Sprechen Sie Deutsch?” säger den svarte mannen och flinar. Kvinnan säger inget.
         ”Ja, wann fährt der Zug ab?” säger jag och håller fram biljetten.
         Han fortsätter flina och säger först att det beror på, sedan att tåget avgår om fem minuter men att jag behöver en giltig biljett. Han ber mig komma tillbaka om en kvart. Han och kvinnan skrattar.
        Jag blir ursinnig.
         ”Fünf Minuten sind weniger als fünfzehn Minuten! Idiot!” skriker jag.
         Jag går därifrån och får syn på min vän Fredrik Hammar. Han kanske kan hjälpa mig med biljetten? Han ser djupt sorgsen ut och verkar inte särskilt glad att se mig, men han lovar att försöka hjälpa mig. Men först måste vi ha varsin öl.
         På något vis får vi tag i en fungerande biljett och kliver på tåget, där vi fortsätter att dricka.
         Vi når vår slutdestination och kliver av. Fredrik försvinner snabbt. Det är något viktigt han måste göra. Jag blir ensam kvar. Jag ser mig omkring och känner inte igen mig. Det här är inte Stockholm. Jag börjar gå.
         Efter en stund ser jag ett hus som jag tycker mig känna igen. Jag korsar gatan och blir så när överkörd av en vit skåpbil, som kommer bakifrån och svänger vänster framför mig. Nu ser jag vad det är för hus. Det är ett lågt och mycket oansenligt operahus. Jag är i Göteborg!
         Vid entrén sitter en samling kvinnor och män i tjugoårsåldern och pratar. En kvinna är mycket plågad av magsmärtor. Hon säger till de andra att hon kanske inte orkar mer.
         Jag följer med henne upp på ett högt berg. Ett vittrande kalkstensberg. Utsikten är vidunderlig. Kvinnan berättar något för mig, under allt svårare magplågor. Sedan ställer hon sig på en avsats. Och jag är helt säker på att hon kommer hoppa.

[Dröm nummer 47. Natten till den 22 april 2021.]

Jagulf

Jag styr en motorbåt genom Stockholms skärgård. Jag är där på uppdrag av min vän Ulf Englund, som är framgångsrik och mycket förmögen.
         I en vik ligger en ganska stor, öppen träbåt för ankar. Ulf beordrar mig på telepatisk väg att stanna och kontrollera båten. Han vill veta om den är till salu. Jag gör en U-sväng, åker in i viken och lägger till vid träbåten. En bit därifrån ligger ett rött trähus och jag antar att det är där båtens ägare bor. Men ingen syns till.
       På något vis går nu Ulf upp i mig och vi blir ett.
         Jagulf går ombord på båten och börjar inspektera den. Den är omkring trettio meter lång, har öppen spant och saknar durk. Träet är svart. När jag rör mig mot aktern sjunker den och börjar ta in vatten. Grönt och sjögräsbemängt rinner det in över relingen. Men Jagulf vill ändå köpa båten.
         En kvinna visar sig i huset. Hon schasar ut två små barn. De bär på något och går i riktning mot Jagulf. Det visar sig vara en korg med mat. Jagulf tar emot korgen. Barnen är glada och Jagulf pratar med dem och ger dem godis. De springer omkring på båten och leker.
         Jagulf delas upp, och nu är Ulf på plats i båten. Äcklade upptäcker vi att maten vi fått är alldeles lortig och oätlig.
         Nu är Ulf på ett kontor på en tågstation. Han jobbar som stins. Han har uniform och en svart skärmmössa med blanka mässingskanter. Två av hans vänner är på besök. Själv är jag inte där fysiskt, utan betraktar allt som genom en skärm. De två vännerna berättar fnittrande för Ulf att de precis haft sex och att de som vanligt inte använt kondom.
         ”Ni borde ha använt kondom. En röd kondom”, säger Ulf lite barskt. ”För att få variation!”
         Han reser sig upp och går ut på perrongen. Det är tid för avgång. Han blåser i sin visselpipa och vinkar av tåget, inte med en flagga utan med ganska stor röd och slokande tulpan.

[Dröm nummer 46. Natten till den 21 april 2021.]

Kvinnan i buren

Jag är i Frankrike. Jag är där för att söka upp en kvinna som jag en gång i tiden var olyckligt kär i. Jag har fått reda på att hon numera lever med en kvinna. Jag har ingen aning om varför jag är där eller vad det ska tjäna till.
         Nu är även min gamla kollega Lotte Kölare med mig.
        Utanför huset där paret bor står en bur. Den är ett par meter stor och konstruerad av ärggrön ett par millimeter tjock metalltråd. Inuti buren sitter kvinnan som min gamla olyckliga kärlek lever med. Hon är naken. Hon tycks glad och sorgsen på samma gång. Hon säger åt oss att titta vad som händer med metalltråden när hon klättrar omkring i buren.
        ”Den kommer att ändra färg”, säger hon och börjar klättra.
         Och mycket riktigt. Så fort hon släppt taget om tråden eller flyttat en fot lite högre upp omvandlas den ärggröna färgen långsamt till en djupt blodröd nyans. Den blir den flytande och börjar droppa.

[Dröm nummer 45. I gryningen den 21 april 2021.]

Konstutställning

Peter Arnell* och jag planerar en båtresa med jobbet. Min gamla kollega Erik Larsson vill gärna följa med, men Peter och jag bestämmer att det inte är möjligt.
         Nu är vi på väg till en lunchrestaurang. Det är ett speciellt ställe som är svårt att hitta till. Vi pratar om den förestående båtresan och att de som arrangerar den har meddelat att vi har rätt att skicka två mejl till dem. Det tycker vi låter rimligt.
         Vi kommer aldrig att hitta fram till restaurangen, men på vägen dit stannar vi framför ett skyltfönster, där någon har arrangerat ett slags konstutställning. Den består av vardagliga föremål upphängda på en fondvägg. Det är gamla dagstidningar, en sliten grågrön kappa, böcker och annat som man i vanliga fall kanske inte skulle ägna så många tankar. Men de här har på något vis en textil kvalitet, något tweedliknande, och har alla försetts med samma text.** Det är ett ord eller en mening, som kanske inte betyder något särskilt, men som av sammanhanget får en sällsam kraft. Jag tror att vi tycker om konsten. När vi går därifrån hör vi en äldre kvinna säga till sin väninna:
        ”Kvinna eller man – ingen kommer att tycka om det där.”

* Studiekamrat på Beckmans Reklamskola.
** I vaket tillstånd kommer jag att tänka på Joseph Beuys verk i filt.

[Dröm nummer 42. Natten till den 20 april 2021.]

BOB-locket

Ett barn sitter vid ett matbord. Det är ett ansiktslöst och ont barn. Det skriker och kastar saker omkring sig. Ett viktigt föremål far ut genom ett öppet fönster. Det landar i skogen intill. Jag och min dotter Josefine måste söka efter det. Vi går ut. Skogen är nu även ett rum. Blåbärsris och mossa tittar fram mellan stolsben. Tallar och granar växer ur golvet. Nu ser jag föremålet, men jag säger inget. Låtsas fortsätta leta.
         Nu är jag en häxa. Jag ser fortfarande ut som min dotters pappa, men jag har förändrats. Jag har makt. Ond makt. Jag ser på min dotter. Hon ser på mig, utan att säga något. Men det finns något slags tveksamhet i hennes blick. Anar hon något? Jag känner hur hon plötsligt fylls av en isande fasa. Jag skrattar lite för mig själv och går fram till föremålet som ligger bland blåbärsriset under sängen. Jag plockar upp det och visar det för min skräckslagna dotter. Det är ett rött skruvlock med ordet ”BOB” i stora vita bokstäver.

[Dröm nummer 41. Natten till den 19 april 2021.]

Betvad

Jag dröjer mig kvar i ett klassrum. Det finns en lärare där som jag vill prata med. Hon är rätt sexig, men det är inte därför jag dröjer mig kvar. Jag har en pappersrulle under armen. På pappret har jag tejpat fast textsjok och foton. Det är en pjäs som jag skrivit på min kurs i svenska. Jag vill visa min pjäs för läraren. Hon ler och ber mig vänta. Det är något problem med insticksprogrammet Betvad. Det kanske måste installeras om. Jag undrar om det inte går att kopiera det från någon annan dator. Hon säger att det kanske går, men att det är bäst att hon pratar med IT. Hon ber mig vänta.
         På en pappskiva som står lutad mot ett bord har någon satt upp bilder från något evenemang. På en av bilderna står Tommy Lundberg*. Han har hockeyutrustning på sig. Bakom honom syns en teveskärm med ytterligare en person iförd hockeyutrustning.
         Den sexiga läraren kommer inte tillbaka. Men vid ett skrivbord sitter en blandning av förre kulturministern Bengt Göransson, art directorn Lasse Larsson** och min gamle svenska- och historielärare Lennart Lindstedt***. Jag berättar om mitt pjäsprojekt. Han/de säger att det verkar spännande. Och tycks verkligen mena det.

* Musiker och granne.
** ”L-et” i legendariska reklambyrån HLR & Co, där jag fick mitt första jobb. Det var Lasse som anställde mig.
*** Lennart var en av mina bästa lärare i Hersby skola på Lidingö. Han arbetade också som busschaufför.

[Dröm nummer 40. I gryningen den 18 april 2021.]

Ronald Reagan

Jag försöker ta mig fram genom en väldig snödriva i området Herserud på Lidingö. Nu kör jag en lätt lastbil, fylld av möbler och bråte genom samma område. Nu är det mina gamla vänner Anders ”Jutta” Roger och Björn ”Trisse” Frölander som sitter i förarsätet. Även min mor Gunborg, min dotter Josefine och vår hund Kakan – en brun labrador, död sedan mer än ett decennium – är med. Nu har vi stannat. Det är något problem med lasten. En bräda sticker ut och hotar att ramla av. Och Kakan sitter inte säkert bland all bråte. Något måste göras, men ingen tycks veta vad. Jutta och Trisse flinar i framsätet.
         Min mor tar över ratten, irriterad över att allt går så långsamt. Hon kör som en galning.
         Området, som i vaket tillstånd är ett klassiskt gammalt villaområde med stora sekelskifteshus och trädgårdar, har plötsligt blivit mer vidsträckt. Det är glesare mellan husen och vägen är bredare och grusbelagd.
         I vansinnesfart kör vi in på en väg som jag vet kommer att ta slut alldeles strax. Hon hinner med nöd och näppe bromsa. Lastbilen gör en sladd och ställer sig på tvären precis där vägen tar slut.
        Ett stycke bort står ett flervåningshus, från vars bortre vägg en byggnadsställning sticker ut som en liggande rektangel eller kanske en väderkvarnsvinge. Dess övre vänstra hörn är fäst i luften med en skruv och jag inser att tyngdkraften kommer att få ställningen att svinga nedåt till vänster bakom huset. Vilket är precis vad som händer. Samtidigt uppenbarar sig en 20 meter lång och mycket smal indiankvinna bakom huset. Hon bär gula kläder. Det är uppenbart att hon kommer att träffas av ställningen när den svingar tillbaka och jag skriker för att varna henne. Men det är för sent. Ställningen slår in i henne bakifrån. Men hon blir bara lite irriterad och går därifrån.
         Ut ur husets port kommer två rånare springande. De är iförda något slags grått täcke som får dem att likna ett fordon, till formen inte olikt Ahlgrens Bilar. De ser latinamerikanska ut. De skrattar. Kanske påminner de också lite om Bröderna Dalton i serien Lucky Luke. Nu ser jag att det är sex springande ben och att det därför måste vara tre rånare. Omedelbart efteråt poppar den tredje rånarens huvud upp genom en liten lucka i den främre delen av ”fordonet”. Rånaren bär en gummimask föreställande en leende Ronald Reagan.

[Dröm nummer 38. Natten till den 17 april 2021.]

Transponerad dröm

Jag befinner mig i min vän Joakim Pirinens lägenhet. Alltså, det är inte samma lägenhet som är hans hem i det vakna livet. Den här ligger högre upp, är mindre och annorlunda planerad. Joakim ser också annorlunda ut. Han är yngre, har svart hår och är klädd i svart skinnjacka. Runt halsen hänger en svart gitarr som han plinkar på. Han är stressad. Står i dörren. Måste iväg. Hans fru ska ha barn och han lämnar mig att ta hand om ett litet spädbarn som han har sedan tidigare.
         I ett rum i ett annat hus sitter en kvinna vid ett matbord. Jag försöker se hennes ansikte. Men var jag än ställer mig vänds det bort från mig. Hon förblir ansiktslös. Och grå. Hela tiden hör jag en enkel men märklig melodi, där sluttonen i varje fras är en annan än man kan förvänta sig utifrån den enkla harmoniken. Kvinnan håller en behållare med ett grått pulver som rinner ut över bordet.
         Jag står i dörröppningen till ett flerbostadshus. Jag har en överfull kundvagn som effektivt spärrar vägen för alla som ska in eller ut. I fickan har jag en enorm nyckelknippa. Den är så stor att tyget spruckit. Den läcker samma grå pulver som kvinnans behållare.
         Nu har jag gått in i hissen. Utan kundvagn. Två andra män med indiskt utseende kliver in. De pratar högljutt. Jag skäller ut dem för att de står för nära och pratar för mycket. De bryr sig inte om mig och när de ska av går de demonstrativt nära mig och skrattar.
         Nu har jag på något sätt transponerats till ett högre, finare plan. Joakim bor i en jättestor våning och går omkring iklädd en lyxig morgonrock. På badkarskanten ligger ett dussin persikoliknande frukter. Några av dem har börjat ruttna.
        ”Vad ska du säga till gästerna om frukterna?” säger jag.
        ”Det jag ska säga är: dessa ska Per göra vin av”, säger Joakim, som om det vore alldeles självklart.

[Dröm nummer 36. Natten till den 16 april 2021.]

Tysk marsch

Den unge dirigenten har fått en eftertraktad tjänst i en tysk stad. Han är full av tillförsikt när han träffar orkestern och berättar om sina musikaliska visioner.
         Men ingen tycks förstå honom.
         På programmet har han storslagen symfonisk musik av Brahms och Mahler, men också kammarmusik och sånger av Schubert och körverk av Pärt.
         Men orkestern vill bara spela marschmusik, med mycket bastuba, cymbal och virveltrumma.
         Hur dirigenten än försöker, förvandlas varje stycke inom mindre än en minut till en taktfast orgie i bleckblås och slagverk. Han försöker med Mozarts pianokonsert i C dur. Nästan omedelbart blir den till umpa-umpa-musik värdig Hofbräuhaus. Han fortsätter med Carl Nielsens underbara, flyktiga Dimman lättar. Det tar bara fyra takter in i tvärflöjtens stämma innan den mjukt böljande tretakten markeras av virveltrummor och cymbaler, som med metronomisk precision omvandlar musiken till något som bättre passar en haltande pluton än en konsertsal.
         Under lunchrasterna vill ingen prata om annat än marschmusik. För han något annat på tal tystnar alla och stirrar misstänksamt på honom.
         Han är mycket olycklig och säger upp sig efter bara några dagar.

[Dröm nummer 35. Natten till den 16 april 2021.]

Dansk teater

En dansk teatergrupp är på besök i staden (som kan vara Stockholm). Den består av tre skådespelare – två män och en kvinna. De spelar en pjäs som på något sätt handlar om Förintelsen. Deras rollkaraktärer är judar. De har vardagliga yrken. Någon är polis, en annan bagare. De låtsas som inget. Här finns inga faror. De befinner sig i sin allra mest vanliga vardag.
         Nu sitter de alla tre i en bil, med kvinnan bakom ratten. Kvinnan börjar långsamt flyta upp från sätet. Hennes kropp förvrids, armarna virvlar i luften. Men allting sker i extrem slow motion. Vi i publiken förstår att hon gestaltar någon som exploderar. Kanske en handgranat har briserat under henne.
         Jag har tipsat Jens Olow* om pjäsen. Sagt att han bara måste köpa biljetter. Jag möter honom dagen efter på Ropstens tunnelbanestation. Han säger att nästan alla biljetter till föreställningen finns kvar. Hans röst är precis sådan jag minns den för fyrtio år sedan. Djup, lite släpig och lätt nasal. Varje ord uttalat med ett leende och glittrande ögon. En röst som bär på löften om kommande styrelseuppdrag. Jag försöker ta teatergruppen i försvar och säger något om att det ju var premiär igår och att biljettförsäljningen ännu inte kommit igång ordentligt. Men innerst inne känner jag att pjäsen faktiskt inte var särskilt bra.

* Gick i min parallellklass i gymnasiet.