Sommardröm

[Dröm nummer 602. Tidig morgon den 18 september 2022.]

Jag är gäst hos en vän som är gift med en äldre man, en filosof. Han har ett grodlikt utseende: en bred mun med tunna läppar och vattniga små ljusblå ögon bakom tjocka glas. Och håret ligger så tunt över hjässan att hans röda hy lyser igenom.
              Jag har bott där en tid och lagat mat varje dag.
              ”Imorgon tänkte jag laga –––”, säger jag.
              ”Det vill jag inte ha”, säger filosofen surt.
              Jag blir lite häpen över hans rättframhet och säger:
              ”Men då kan väl du laga mat för en gångs skull?”
              ”Självklart! Jag lagar –––.”
              ”Jag antar att du gör så att det räcker till mig också?”
              ”Nej! Det tänker jag inte göra. Du får laga din egen mat.”
              ”Men varför?”
              Filosofen har nu en utfläkt rå kyckling framför sig på bordet. Han pekar på dess olika delar när han förklarar sina principer:
              ”Av det enkla skälet att du är gäst här och vi bjuder dig på husrum.”
              ”Jag förstår. Rent matematiskt har du naturligtvis rätt.”
              ”Jag har alltid rätt”, säger han med ett leende.
              ”Det hindrar inte att du är ett arsle.”

[Dröm nummer 598. Tidig morgon den 14 september 2022.]

En smal bro förbinder klippön med det lilla samhället. Hotellet ligger alldeles intill. Trägolvet lutar ner mot receptionen. Jag frågar om man kan gå ut på ön.
              ”Ja, den tillhör kommunen, säger kvinnan bakom disken, ”men det hör till att man gör hinderbanan först.”
              ”Det skulle jag gärna göra, men jag har ont i min höft”, säger jag. I själva verket har jag inte alls ont. Men hon tror mig, för hon ser att jag är gammal.
              När jag går ut på bron hör jag min moster Gun Sahlins stränga röst:
              ”Du kunde väl åtminstone ha krupit genom röret?”
              ”Men jag säger ju att jag har ont i höften.”
              På ön finns djupa dammar fyllda med kristallklart vatten, som färgats gröngult av solen. Där simmar olika sorters fiskar, bland annat väldiga abborrar. Jag vill fiska. Skulle ju kunna äta abborre till middag. En liten pojke metar, men han verkar inte ha fått något.
              Intill en av dammarna ligger ett stort klot av kalksten. Ytan är skrovlig av väder och vind. På klotet vilar en säl i samma material. När jag petar på sälen rör den sig. Den är alltså inte förankrad utan ligger där av sin blotta tyngd.
              I viken på Muskö står Erik Gustafsson och en okänd och arbetar med något. Jag blir nyfiken och går dit.
              ”Vad gör ni?”
              ”Vi gjuter ett bryggfundament.”
              Jag blir imponerad av hur de dämt upp vattnet för att kunna gjuta en platta. Den gamla betongen har dock släppt och Erik försöker laga.
              ”Ja, vi får hoppas att vi inte gör några fynd här på botten”, säger den okände.
              ”Som de gjorde vid –––”, säger Erik och flinar.
              ”Precis. Då fick de gräva ner skelettdelarna.”

[Dröm nummer 596. Natten till den 14 september 2022.]

Jag festar med några okända på en Finlandsbåt. Vi gör uppehåll i hamn. Tiden går. Vi skulle gått iland för att äta, men nu är det bara 20 minuter kvar tills båten går och vi kommer inte att hinna.
              Två artister underhåller. Jag går backstage och köper en gitarr av en av dem. När jag kommer ut frågar en man var jag fått gitarren ifrån.
              ”Jag köpte den precis av artisterna.”
              Mannen tittar närmare på instrumentet och konstaterar:
              ”Aha, det är en –––, en riktigt usel gitarr. Du har blivit grundlurad.”
              ”Men hur är det möjligt?”
              Någon säger att tillverkaren precis har gått i konkurs.

[Dröm nummer 593. Tidig morgon den 7 september 2022.]

Jag köar till bussen. När den kommer går jag ur kön och ställer mig framför bussen. Men där är det också kö och jag hamnar sist. Jag går på och visar upp mitt betalkort. Jag är rädd att det inte ska fungera, men det gör det.
              Ett litet naket spädbarn – en flicka – kommer springande mot mig i mittgången. Hon är tydligen mitt ansvar, så jag tar upp henne och går längst bak i bussen, där hennes föräldrar befinner sig.
              ”Här kommer jag med en nakenfis!” ropar jag och håller upp den lilla.
              ”Nästa gång kan du väl låta mig klä på henne!” säger mamman irriterat.
              ”Var är vår dotter?” säger pappan. De har en äldre dotter, som jag är tillsammans med och det var hennes ansvar att ta hand om sin syster.
              ”Hon är nog där framme.”
              ”Så, har ni gift er än?” säger han sarkastiskt.
              ”Inte än.”
              ”Du är medveten om hur vacker hon är va? Och att hon sannolikt kommer att lämna dig?”
              ”Ja.”
              ”Så?”
              ”Jag tänker att jag ändå måste försöka.”
              Han ser road ut.
              Josefine kommer gående med en cigg i munnen.
              ”Va? Du röker?!” utbrister jag.
              ”Nej, nej. Jag har den bara i munnen. Det är bara för smakens skull.”

[Dröm nummer 591. Tidig morgon den 6 september 2022.]

Jag, Nille Fornelius och Jonas Lundqvist står utomhus och diskuterar ett jobb. Jag är kritisk till hur det hela har skötts.
              ”Så vi har tagit fram en idé som alla gillar, och först nu får vi briefen?”
              Nille öppnar en mapp och pekar på en samling värdeord.
              ”Så, kan vi få in det under –––?” säger Jonas.
              ”Vi har den där killen med den där låten”, säger jag. ”Han som var med i Mello.”
              De andra två grymtar missnöjt.
              ”Men han har en jävla bra röst. Vet ni att han var påtänkt för att spela in en låt för Andy Warhol?”
              De andra ser helt chockade ut.
              ”Men det blev aldrig nåt av det. Andy sa: ’Nej, vi har ju redan den där andre svensken. Det räcker med en jävla svensk’.”

[Dröm nummer 590. Tidig morgon den 5 september 2022.]

Jag sitter på tunnelbanan och pratar med Paul McCartney. Jag är den ende som känner igen honom och det tar ett tag innan jag fattar att det är han. Han är verkligen jättetrevlig. Tänk att han åker kommunalt!
              Nu sitter vi på ett fjärrtåg.
              “So, Paul, where are you going?”
              “Tylösand. Having a concert there.”
              Jag borde kliva av. Men jag sitter kvar. Borde höra av mig till mamma, som nog undrar var jag är. Men jag låter bli.
              När vi kommer fram introducerar Paul mig för folk. Ringo dyker upp och säger något, men jag hör inte vad. Och där står ju Joakim Pirinen! Jag blir glad, men också lite avundsjuk på att han naturligtvis är inbjuden. Jag går fram och kramar honom.
              ”Paul, this is incredible. This man is my best friend. I’ve known him since we were fifteen! That’s thirty years!”
              Paul tittar på mig och säger stilla: ”Must be more than that, uh?”
              ”Yeah, like forty years!”
              ”Incredible.” Han är märkbart häpen.
              ”Paul, I hate to ask you, but I would kill myself if I don’t. Is there any chance that I can go to your concert and have room at your hotel? I’d pay for it of course.”
              “No problem. We’ll fix it.”
              Hotellet är gammalt och slitet, men rätt charmigt. Det är Beatles stamställe. Paul pratar med kvinnan i receptionen, som också är en bar. Ber henne ordna mitt rum.
              ”And guards too?” säger hon.
              “Yeah.”
              Hon ger honom ett fat med hans favoritsmörgåsar – rökt prickig korv, som är utbredd likt en smet – och en liten grön drink i ett tulpanglas.
              Paul och jag går ut i den lilla staden. Det börjar regna och vi söker skydd under en buske. Ett stycke bort ser jag några butiker med utskjutande tak.
              ”Let’s go over there, Paul!”
              Vi springer dit och ställer oss under taket. Det är ganska trångt. Ändå kommer en kvinna med en cykel och ställer sig intill oss. Det är tydligt att Paul tycker att det är rätt oförskämt.
              Kvinnan går därifrån.
              Det slutar regna och vi går ut.
              Sedan börjar det snöa. Blötsnö.

[Dröm nummer 589. Tidig morgon den 4 september 2022.]

Jag är med och planerar inför en fest i skogen och har blivit tillfrågad om jag vill spela med Jan Dahlström och några andra. Jag är tveksam. Det var länge sedan jag höll i gitarren. Orkar fingrarna?
              Mitt i natten samlas vi i skogen för att repetera. Jag bär svarta kläder och en gul, mönstrad fluga. Projektledaren efterlyser enhetlig klädsel.
              ”Ja, jag skulle ju kunna ha på mig en badge också”, säger jag.
              Alla går iväg. Jag och Jan stannar kvar och pratar om vad vi ska bjuda på för mat.
              ”Jag funderar på helstekt gris”, säger han.
              ”Är du säker på det? Det tar ju många timmar att laga.”
              ”Gör det?”
              ”Ja, minst fem timmar.”
              Mitt svar gör honom mycket besviken.

[Dröm nummer 588. Tidig morgon den 30 augusti 2022.]

Jag besöker en släktgård och fikar med två unga snygga tjejer. De pratar häst.
              ”Minns du han som red naken?” säger den ena. ”Det var det knäppaste jag varit med om.”
              ”Ja, vi skulle köpa sperma”, säger den andra.
              Jag försöker berätta om mitt intresse för att skapa med händerna.
              ”Jag gjorde en gång en figur som var alldeles platt och målade den i olika färger.”
              De tittar konstigt på mig.
              Den ena tjejen håller i en centimetertjock glasbit och säger: ”Vet ni att forskare har kommit fram till att man inte kan känna tjockleken på glas om man blundar?”
              ”Få jag känna”, säger jag och sträcker mig efter glasbiten. ”Jo, jag känner visst hur tjock den är.”
              ”Du är ju knäpp, du tittar ju!”

[Dröm nummer 586. Natten till den 30 augusti 2022.]

Jag och några vänner är på Västkusten och super. Dagen därpå ska vi dyka ner till en forskningsstation som ligger på hundra meters djup. När jag kommer tillbaka till hotellrummet väntar Mikael Södersten under sängen.
              ”Drack ni mycket?” säger han.
              ”Nej, inte så farligt”, säger jag och lägger en tom helflaska Bombay Sapphire intill honom. ”Vi får fortsätta på vår uppsats imorgon.”
              Dagen efter går jag en promenad med Johan Annell.
              ”Har du dykt förr?”
              ”Många gånger”, säger han. ”Du drack mer än jag igår.”
              ”Gjorde jag det?”
              Forskningschefen visar oss den delen av forskningsstationen som ligger på land. Stora salar, fyllda av maskiner. Vid en check-point inser jag att jag glömt mitt företags organisationsnummer, men det går bra ändå. Jag får skriva min namnteckning på en väldigt liten papperslapp istället.
              Jag tänker på dyket och ser en bild framför mig där jag långsamt sjunker ner genom havet och hur allt är upplyst av stora strålkastare, som kastar sina ljuskäglor genom vattnet. Och jag tänker på vad som händer om jag får panik. Jag brukar ju få ont i öronen även om jag tryckutjämnar. Och nu ska jag dyka mycket djupare än jag någonsin gjort förut. Och jag tänker på min dotter, som kommer att ha en far som har dykt.
              Jag pratar med forskningschefen.
              ”Hur lång tid tar dyket?”
              ”Två och en halv timme.”
              ”Oj. Vad gör man under tiden? Har du några knep?”
              ”Man tänker inte mycket.”
              ”Det är tur att vattnet inte är varmare.”
              ”Va?”
              ”Då skulle det kunna finnas vithajar.”
              ”Haha! Nej, det är ingen risk.”
              Jag berättar för honom om en barnbok med en vithaj, som biter huvudet av folk.
              ”Den är faktiskt riktigt rolig.”
              ”Jag älskar sånt! Smaklösheter och splatter. Men du måste berätta om det utan att tveka, annars blir jag irriterad!”
              Hustrun till en av mina dykarkollegor kommer för att ta adjö av sin man. Hon bär deras två tvillingflickor på vardera armen. De är rödhåriga och har långa, tjocka flätor. Jag gullar med flickorna.

[Dröm nummer 585. Tidig morgon den 29 augusti 2022.]

Joakim Pirinen har gjort en film om några män och kvinnor som spelar bordtennis. Att spela bordtennis är mer än bara en sport, det är ett viktigt arbete. Jag försöker ge feedback på klippningen av filmen, som jag inte tycker fungerar.
              ”Du måste vara tydligare med övergångarna, jobba mer med kontraster.”
              Joakim är skeptisk. Och hans kvinnliga assistent hatar mig och tycker att jag pratar skit. Men jag står på mig.
              ”Lyssna, du visar ett traditionellt manligt arbete, men du har också med kvinnor. Det är bra. Men du måste visa tydligare, att det inte spelar nån roll om kvinnorna inte råkar jobba på det ’rätta’, manliga sättet.”
              Jag frågar Josefine vad hon tycker. Hon håller helt med.
              ”Se! Min dotter håller med mig och hon läser faktiskt feminism på universitetet!”