Sommardröm

[Dröm nummer 191. I gryningen den 29 juli 2021.]

Jag sitter på en bänk med min chef Ulf Enander och ett par andra kollegor. Vi diskuterar en kommande utflykt. Där finns också två vackra systrar som ska stå för mat och dryck. Med en mun säger de: ”Då kan vi ta med –––drinkar!”
         ”Nej, det räcker med –––drinkar”, säger Ulf bestämt.
         En smal, snygg kille med långt, lockigt mörkt hår ställer sig i ett hörn där det hänger en elgitarr. Han lyfter ner instrumentet och börjar spela något slags speed metal. Han är oerhört snabb och skicklig och använder händerna på helt nya sätt; lägger hela handflatan över strängarna och låter den glida upp och ner för halsen. Dessutom sjunger han mycket bra.
         Jag känner hatet växa i mig.
         I en sal där det står en flygel håller en kvinna ett föredrag om pianospel.
         ”Tonen h på klaviaturen är den ton som är längst ifrån vad den skulle varit i naturtonserien.” Hon fortsätter: ”När man slår an en tangent och låter tonen klinga samtidigt som man slår an en annan tangent så kallas det orgelton.”*
         Jag reser mig för att visa. Nu finns det plötsligt två flyglar i salen. Jag väljer den sämsta och trycker ner en tangent. Låter den klinga, samtidigt som jag slår an en annan ton. Tangenterna är som segt skum under mina fingrar.
         ”Ungefär så här?” säger jag.
         ”Eh … ja, ungefär. Kanske”, säger kvinnan.
         Svårt förnedrad lämnar jag lokalen för att gå upp på mitt rum. En grönsaksodling utanför huset ser fantastisk ut. Även på detta område visar jag mig vara underlägsen och jag fylls av sorg.

* Det stämmer inte alls. Orgelton (eller korton) avser orglar som var stämda något högre än den rådande normaltonen. Skälet var enkelt (men i vårt moderna överflödssamhälle kanske inte helt lättbegripligt): det gick helt enkelt åt mindre material för att göra orgelpipor med högre ton.

[Dröm nummer 189. Tidig morgon den 28 juli 2021.]

Hela Lou Reeds band, där jag och Kristin Sköldebäck ingår, sitter i en soffa för att fotograferas. Lou är kvar i köket och fotograferingen börjar utan honom. Kameran smattrar och vi ombeds att se glada, ledsna och arga ut. Men bilden är ju inte komplett utan Lou, så vi ropar på honom:
         ”Lou, kom nu! Du måste också vara med på bilden!”
         Till slut släntrar han ut och slår sig ner bredvid oss. Fotograferingen återupptas. Sedan går han ut i köket igen.
         Till höger om mig i soffan, som nog snarare är en säng, sitter Kristin. Bredvid henne sitter regissören. Resten av bandet är försvunnet. På teven visas bilderna, som nog snarare är en film, som nyss togs av oss.
         Jag vänder mig till Kristin och säger:
         ”Kan du meddela regissören att det är en väldigt bra film.”
         ”Det går inte! Det är för långsamt bredband!” säger hon och trycker upprepade gånger på en knapp på en liten manick.
         Jag vänder mig direkt till regissören och säger:
         ”Great movie! Great start!” Sedan pekar jag på Kristins manick och säger: ”Sorry. Slow broadband.”
         Jag går ut till Lou i köket. En liten vit hund, en Jack Russell skulle jag tro, går oroligt av och an. Den verkar behöva kissa, så jag tar med den in på toaletten.

[Dröm nummer 188. Natten till den 27 juli 2021.]

Efter ett sprucket förhållande bor jag kvar i Göteborg.* Jag gör lönlösa försöka att finna en ny kvinna, men innerst inne vet jag att jag inte kommer att lyckas. Ensam vandrar jag stadens gator, men trots att jag bott här så länge känner jag mig inte hemma. Jag känner inte ens igen mig.
         Plötsligt ser jag en möjlig ljusning. Jag träffar en kvinna som det aldrig blev något av med. Jag berättar om min ensamhet och hon säger att hon känner någon som skulle kunna passa mig. Av det blir inget. Jag är och förblir alienerad, både i min hemstad och i mig själv.
         Nere i hamnen viner stormen. Grov sjö med issörja slår in mot kajen. En reslig man vadar ut i vågorna. Han tar sig in i en bar omgärdad av eld. Att gå genom vattnet och isen och elden är enda sättet att ta sig dit. För det krävs mod och styrka. Det har inte jag.
         Det är folk överallt. Alla super. Jag går till en uteservering som jag nyss besökte. Jag letar efter en passare som jag tror mig behöva. Den ska ligga där, i en låda i ena hörnet av serveringen. Men jag hittar den inte.
         Jag irrar. Går upp för en grustäckt kulle. Där finns stora monument och tegel. Jag är inte ensam om att ha svårt att hitta. Ett äldre par tycks inte veta var de befinner sig.
         ”Det borde väl vara tegel även på denna sida?” säger mannen.
         Jag går ner för en brant stig, som på bägge sidor är kantad av samma slags träd. Till höger om stigen finns en skylt med det latinska namnet på träden. Till vänster en annan skylt med texten:
         ”Detta är bara utfyllnad för att få symmetri.”
         Jag ser en tax. Det är en hane. Någon säger med beundran och längtan i rösten:
         ”Tänk att få vara den taxens bihustru!”

* Förutom under ett halvårs veckovis jobbpendlande i början av 2000-talet har jag aldrig bott i Göteborg.

[Dröm nummer 187. Tidig morgon den 27 juli 2021.]

Cyklar på Dannemansvägen på Lidingö på väg upp mot Ryttarvägen, där jag bor. Vägen är fylld av issörja och det går trögt. Plötsligt går det så trögt att jag knappt kan trampa. Sedan går det lättare igen. En man går förbi mig och säger något. Åkte han snålskjuts på mig, den jäveln?
         I backen upp mot Ryttarvägen pågår ett vägarbete. För att ta sig vidare måste jag cykla över en smal spång. Men där har vägarbetarna ställt sig, så att det inte går att komma fram. Är tvungen att be dem flytta på sig.
         Jag vänder mig om och ser att kudden som satt på pakethållaren är försvunnen. Då kommer jag inte kunna sova i natt! Var det det som mannen som passerade mig försökte påtala? Den plötsliga insikten får mig att skämmas.
         Tomflaskor på vägen gör det svårt att komma fram.
         ”Inte klokt som det ser ut här”, säger jag till någon.
         Jag ska träffa Elisabeth i ett stort lägenhetskomplex. Korridorerna tyder på att byggnaden en gång varit en skola. Jag har varit här förut, men känner inte riktigt igen mig. Högst upp delar sig korridorerna. Om jag går åt det ena hållet borde jag komma rätt. På en skylt läser jag: ”—vägen”. Det stämmer. Men vilket nummer är det jag ska till?
         Jag kommer till en teknikbutik, där en skylt berättar att butiken upphör. Det är utförsäljning och fullt med folk. Jag ser en tjock bok om de första rymdresorna. Den verkar intressant, men när jag bläddrar i den ser jag att den är på tyska. Så jag avstår.
         Jag tränger mig igenom folkmassan och hittar en ny korridor. Det står ”—vägen” även på den, så jag är fortfarande på rätt väg. Men var är Elisabeths lägenhet?
         Nu ser jag henne komma ut ur en dörr och gå ner för en trappa. Jag ropar efter henne och går dit. Hon skäller ut mig för att jag är sen. Hennes kompis häller upp champagne, vänder sig skrattande till mig och säger:
         ”Men var ska du bo?”
         Jag känner mig ganska säker när jag svarar henne:
         ”Jag tror att jag kan bo i den gamla smörfabriken.”

[Dröm nummer 186. Natten till den 26 juli 2021.]

På ett galleri ställer Elsa Beskow ut sina målningar. Det är de vanliga idylliska motiven med barn och blommor. Men här finns också konst i hennes nya, mer rebelliska stil, där hon målar medvetet dåligt, med mycket svart och glitter. Mest av allt gillar jag ett verk där hon utgått från en bild med små gulliga barn i ljusa akvarellfärger. Över hela bilden har hon sedan, i uppenbart ursinne, skrivit med färgkritor:
         ”DRA ÅT HELVETE ERA JÄVLAR!!!”
         Jonas Bolin* och hans rullstolsbundna kollega är också på galleriet. Även lilla Ida är där. Alla ska vi gratta Elsa på hennes födelsedag. Lilla Ida har gjort en tårta med grädde, sylt och grus. Jag kan se den i genomskärning. I botten ett lager fint grus och grädde och sylt, sedan grövre grus blandat med grädde, överst bara sylt och grädde. Lilla Ida är mycket stolt över sin tårta, men jag är lite bekymrad för hur Elsas tänder ska klara den. Samtidigt vill jag ge flickan en möjlighet att visa vad hon går för.
         Lilla Ida och jag cyklar i förväg till Elsa. Tårtan sitter på Idas pakethållare.
         Innan vi kommer fram inväntar vi Jonas och hans kollega. Jag går ner för en backe och spanar efter Jonas. Efter en stund ser jag honom komma på sin cykel. Efter honom kommer kollegan i rullstol. När de ska upp för backen går kollegan ur rullstolen och fäster den på pakethållaren på en cykel som materialiserat sig. De cyklar upp för backen till mig och lilla Ida. De har redan varit hos Elsa och bjudit henne på grustårtan, trots att den fortfarande sitter på lilla Idas pakethållare. Det gick tydligen bra och Elsas tänder klarade sig.
         Det är kompanjonens sista dag. Jonas tar fram ett metallföremål, med vilket han ska bevisa att det måste vara så. Det består av två stycken cirka en centimeter tjocka järnstänger som löper parallellt med cirka fem centimeters mellanrum. Innanför stängerna löper två andra, något tunnare järnstänger. I ena änden på de inre stängerna sitter ett järnstycke. Jonas visar hur man med en vridande rörelse kan få de inre och yttre stängerna att släppa från varandra. Med detta har han bevisat att det är kollegans sista dag och att det inte kan vara på något annat sätt.

* Inredningsarkitekt, tillika vår lärare i ”Fria övningar” på Beckmans.

[Dröm nummer 185. I gryningen den 25 juli 2021.]

Hela Beckmansklassen är samlad för en genomgång med vår lärare Carl Fredrik Hultenheim.* På golvet står stora lådor fyllda med arbetsprover och lösningar på uppgifter.
         Hultenheim sitter vid ett piano och spelar, samtidigt som han kritiserar mina arbeten. Han menar att de visserligen är bra, men att de hade kunnat göras bättre. Jag kan inte riktigt förstå vad han menar.
         När vi packar ihop allt för att ta oss till en annan lokal upptäcker jag att mina arbeten är försvunna. Jag letar och letar, men förgäves. Jag vet att Hultenheim vid något tillfälle höll i dem och frågar honom om han möjligen har en aning om var de kan befinna sig.
         ”Det vet väl inte jag heller!” säger han surt.
         Jag fortsätter att leta, men hittar ingenting.
         I den nya lokalen håller alla på med sina arbeten. Jag sitter handlingsförlamad och otröstlig.
         ”Du får väl göra om dem”, säger en klasskamrat i ett försök att muntra upp mig.
         ”Men det var ju typografi”, säger jag. ”Det är åratal sen jag höll på med sånt!”
         Vi går till ett utekök. Jag har varit där förut och ätit gott. Personalen är ny, bland annat en ganska söt tjej, som bara pratar engelska. Jag förklarar vad jag åt förra gången och att jag vill ha samma igen:
         ”And then you gave me something from the other restaurant over there”, säger jag och pekar på ett utekök alldeles intill. Hon verkar inte riktigt förstå vad jag pratar om, utan ställer fram en orangeröd katt framför mig. Jag klappar den och stryker den över tassarna. Den är mycket varm.
         Tjejen pratar med de andra om något som nyligen inträffat och jag hör henne säga:
         ”And then we really had them in this punggrepp.” Alla skrattar.
         Jag väntar på att jag ska få tillbehöret till katten, så att jag kan äta. Jag säger:
         ”Excuse me, but the cat is getting cold.”

* Vi hade aldrig Carl Fredrik Hultenheim som lärare. Däremot gick jag några år efter Beckmans hans typografikurs Schola Antiqua.

[Dröm nummer 184. Tidig morgon den 25 juli 2021.]

Nu är det bestämt att man måste testa för covid-19 varje dag. Överallt ringlar köerna långa till provtagningsställena. Kön jag står i delar sig och viker av åt två håll. Jag blir osäker på vilken väg jag ska ta. Plötsligt blir det min tur i den vänstra kön. Jag är naken och har stånd och sveper därför ett täcke runt mig. Jag kommer in i mottagningsrummet och tas emot av en barsk sköterska.
         ”Bar överkropp! En gång om dagen!” skriker hon.
         Jag är tacksam för att jag inte behöver ha bar underkropp. Det skulle vara så pinsamt på grund av ståndet.
         Sköterskan pekar på en kort trappa. Jag går upp och öppnar en dörr som leder in i ett mycket litet rum. Förutom en sköterska sitter redan två personer där. Nu känner jag igen dem. Det är Carlo Stecksén och hans fru. Han hälsar glatt och börjar prata om hur viktigt det är med renlighet när man gör vin:
         ”Jag hade såna enorma problem med ett vin häromsistens. Det smakade majonnäs!”

[Dröm nummer 183. I gryningen den 23 juli 2021.]

Jag bygger en bevattningsanläggning på ett berg utanför vår sommarstuga på Muskö. Jag använder stenar som jag travar till en löst sammanhållen mur. Efter en kort stunds arbete bestämmer jag mig för att det är dags för något att dricka och går in i huset. Tar fram en öl och dricker den direkt ur burken.
         Min bror Mats vältrar sig i soffan.
         ”Ligg inte där och dröna!” skriker jag åt honom. Men han bara skrattar.
         På bordet ligger ett stort pappersark med noter till en sång som Mats och Monica har sjungit.
         Jag går ut.
         Högt uppe över ett buskage svävar två segelfjärilar. Jag tänker att de är väldigt vackra. Hade jag varit en ung pojke skulle jag försökt fånga dem med en håv. Dödat dem med eter och nålat upp dem.* Men tänk om jag bara skulle lyckats fånga den ena? Då hade ju den andra blivit ensam kvar. Tanken gör mig sorgsen.
         En turistfamilj passerar. Jag pekar på fjärilarna och ropar upphetsat:
         ”Titta! Segelfjärilar!”
         De tittar på mig som om jag inte var riktigt klok och skyndar därifrån.
         Jag står vid sidan av och betraktar en filminspelning. Skådespelarna ska föreställa far och son, trots att de ser jämngamla ut. Fadern skäller på sonen. Ger honom en dansk skalle. Sonen tar sig för ansiktet och börjar gråta. Jag tänker att de är väldigt skickliga, det såg ju helt verkligt ut. Sedan ser jag att han som spelar sonen har en stor röd bula på kinden. Och hans gråt låter äkta.

* Det hände på riktigt. Fjärilssamlande var en hobby när jag var mellan 11 och 13 år. Någon segelfjäril lyckades jag dock aldrig fånga. Och numera är jag alldeles för blödig.

[Dröm nummer 181. Tidig morgon den 21 juli 2021.]

Högt upp i bergen där jag en gång åkte skidor ligger numera ett stort hotell, där jag och Josefine befinner oss. Jag pekar på en röd taklampa och säger:
         ”Ganska precis under den där bröt jag benet innan dom byggde hotellet.”
         På kvällen ligger vi många i samlingssängar. Sängarna har flera våningar, det är trångt och vi har tjocka mönstrade vadmalstäcken över oss. En fluga surrar i taket vid mina fötter. Jag ser den. Den sitter i ett gammalt spindelnät. Är det kanske en spindel? Nej, en fluga. Jag trycker till den. Dödar den. Den hänger kvar i det trasiga nätet.*
         En lila krullig peruk i syntetmaterial hänger ner i mitt ansikte och hindrar mig från att sova. Jag sliter och rycker i den, men den sitter fast i en spik. Jag rycker tills den lossnar och kastar den ifrån mig.
         ”Varför gjorde du så?” säger Josefine.
         ”Det var nödvändigt”, säger jag. ”Den störde mig.”
         ”Jag tycker synd om peruken.”
        ”Försök sova nu.”
         Jag ser en film i mobilen. Josefines plan har precis landat. En text som börjar ”Igår…” dyker upp på skärmen. Jag avbryts av Josefine, som säger:
         ”Jag tycker verkligen inte om det här konceptet ’i’ som i ’igår’.”
         En annan film med en ung Martin Roger vidtar. Han är på olika platser och ser alltid glad ut.

* Det är mer sällan än man kanske skulle kunna tro som mina drömmar handlar om sådant som hänt mig i vaket tillstånd. Men precis efter att jag vaknat, skrivit ner drömmen jag hade innan den här och lagt mig för att somna om dök det upp en fluga. Det var tredje natten i rad det hände. Och det var precis lika omöjligt att somna den här gången. Flugjäveln surrade runt mitt huvud. Satte sig på min nakna fot. Jag slog efter den, men det var naturligtvis meningslöst. Den gick mig på nerverna. Jag tände ljuset och försökte lokalisera den. Hörde den surra svagt, men den var omöjlig att få syn på. Som om den befann sig i en annan dimension. Höll jag på att bli galen? Efter en lång kamp lyckades jag till sist hitta och döda den. Precis som de två föregående nätterna. Uppenbarligen tog jag med mig flugtraumat in i den här drömmen.

[Dröm nummer 179. Natten till den 21 juli 2021.]

Mekongflodens vatten har förvandlats till en trögflytande lervälling och vår djonk rör sig knappt framåt. Vattnet måste späs ut och jag får i uppdrag att dra en slang från en närbelägen höjd. Jag kliver ur djonken och ner i leran. Jag ser fiskar som tar sig upp till ytan för att hämta luft och jag undrar hur de klarar sig. Vadar med möda bort till höjden. Den är täckt av is, så det är oerhört svårt att ta sig upp. Till slut lyckas jag ändå och fäster slangen. Jag tänder eldar för att isen ska smälta. Och nu strömmar vattnet! Det sprutar rakt upp ur slangen, som från en fontän, och rinner ner längs sluttningen, ner i floden, som blir alltmer lättflytande. Jag hör hurrarop från djonken. Vattnet strömmar även ur den andra änden av slangen! Hur är det möjligt?
         För ett kort ögonblick är jag hjälte.
         Sedan börjar berget att brinna.
         Elden sprider sig och vattenflödet upphör.
         Jag är tillbaka på djonken och vi diskuterar vad som kan göras. Vi är överens om att det fungerade för ett kort ögonblick, trots att det inte borde ha gjort det. Det måste alltså finnas en lösning.
         Kapten lägger ut ett tiotal korta bambustavar i snön. Arrangerar dem i olika mönster. En liggande och nio stående. En liggande, åtta stående och en diagonalt. En liggande, sju stående och två diagonala. Variationer på diagonalens lutning. Och så vidare. Efter varje misslyckat försök lyfter han bort bambukäpparna och slätar till snön med armen. Han kämpar för att hitta en lösning, övertygad om att det måste finnas en.
         Han håller fortfarande på.