Sommardröm

[Dröm nummer 203. Natten till den 4 augusti 2021.]

Jojo Djeridi frågar mig om jag vill ha en biljett till Ulf Lundells konsert i Malmö. Den kostar egentligen 900 kronor, men han vill ge den till mig. Flyg ingår. Jag tackar ja.
         Innan konserten vill mina vänner att jag ska provsjunga för Lundells kör. Jag sjunger riktigt illa och får inte vara med.
         Det är en bra konsert. Lundell vet vad han gör. Han jobbar på som en maskin.
         Jag pratar med Niklas ”Nille” Fornelius om upplägget för konserten. 900 spänn och flyget som ingår. Hur kan de få det att gå ihop? Det var visserligen 200 000 i publiken, men ändå.
         Nille dyker upp på en picnic. Han säger att nästa gång kommer han att vara där.

[Dröm nummer 202. Tidig morgon den 4 augusti 2021.]

Jag och Simona befinner oss på ett billigt hotellrum. På en madrass på golvet ligger en ofattbart lortig man. Han har betalat mindre än vi, det är därför han får sova på golvet. Jag och Simona inser att vi inte kan ha sex när mannen är närvarande och tittar istället på teve. Simona somnar. Mannen suckar och manövrerar sig långsamt upp med huvudet på vår säng för att få det lite mer bekvämt. Han stinker och hans hår är svart och flottigt.
         Jag lämnar rummet.
         När jag kommer ut väntar Anders Årbrandt* på mig. Det är 80-talsfest! The Final Countdown dånar i öronen och folk partar hej vilt. Allt är tillåtet. Det är en ren orgie. En sexig kvinna sjunger, med ögonen halvslutna:
         ”Man känner sig fram, ger en kyss här, ligger lite där.”
         Hon fångar omedelbart in en färgad man och jag tänker att han verkligen inte är vacker. Han har ett runt, oproportionerligt stort och runt ansikte. Hans ögon är utstående, näsan vass och håret rött. På hakan har han ett rött bockskägg. Han råkar helt enkelt bara vara närmast till hands.
         Nästa dag dyker samma kvinna – dock något förändrad – upp på ett sydstatsgods. Hon sjunger snuskiga visor för att åter locka till sig mannen hon träffade igår. Hela hans familj är där och alla är färgade.
         Någon berättar för mig att kvinnan som nu driver godset är släkt med en svart kvinnlig slav som godsägaren våldtog på 1800-talet. Dottern till den kvinnliga slaven tog helt enkelt över verksamheten efter inbördeskriget. Jag tänker att de verkar vara framgångsrika.
         Från att tidigare ha varit en avlägsen betraktare är jag nu också med i umgänget på godset. I färgglada kläder dansar vi ut på den soldränkta terrassen och springer mot en närbelägen damm. Alla hoppar i med kläderna på och simmar runt, skrattande och uppfyllda av en sällsam glädje.

* Lumparkollega.

[Dröm nummer 201. I gryningen den 4 augusti 2021.]

Jag får hem en broschyr från mitt gamla förband Lv3. Svartvita bilder med folk från min pluton. En av bildtexterna lyder: Det var många fina män, några av dem är tyvärr inte med oss längre.
         Det visar sig att det ska bli repmöte efter jul. Jag bävar. Hur ska jag få ihop det tidsmässigt?
         På repmötets första dag samlas vi för ett gruppsamtal. Samtalet leds av en väldigt snygg kvinnlig sexolog. Vi får berätta om vårt privatliv. Är vi gifta? Har vi barn? En lite småfet kille som var lastbilschaufför, men som jag inte minns namnet på, säger att han fortfarande är ogift. Att det är svårt att binda sig när det finns så jävla mycket tjejer. Med alla erbjudanden om sex han får, så måste han vara fri. Det är inte konstigare än så.
         Jag känner raseriet växa i mig. Hur kan det komma sig att jag aldrig får sådana erbjudanden?
         Jag går på toa. Efter en stund kommer sexologen efter.
         ”Varför vill du inte lyssna på mig?” säger hon. ”Kom nu, så går vi tillbaka.”
         När vi kommer in i rummet sitter alla mina gamla lumparkompisar och frustar av skratt. En av dem säger: ”Det var den värsta jävla dynga jag hört!”
         När jag tittar ner ser jag att golvet är klibbigt av sekret.

[Dröm nummer 200. I gryningen den 3 augusti 2021.]

Jag och Thomas Eriksson* är på väg tillbaka till hans bil, en vit Tesla. Han har parkerat på diagonalen, där vägen delar sig, och jag tänker att nu måste han väl ha fått böter. Men det sitter ingen lapp på vindrutan.
         ”Vilken tur att du inte fått böter”, säger jag.
         ”Jag får inte böter”, säger han överseende. ”Jag kör Tesla.”
         Vi sätter oss i bilen. Thomas verkar inte riktigt veta var han befinner sig eller vart han är på väg. Han kör genom trånga gränder och svänger runt hörn utan att se sig för. Bilar tvärbromsar. Fotgängare kastar sig undan. Det är ett under att vi inte krockar med någon.
         Nu har vi stannat i slutet av Dannemansvägen på Lidingö. Här slutar bilvägen och övergår i en cykelväg, som mynnar ut i Ryttarvägen, där jag har mitt barndomshem. Jag förklarar att han för att komma till Ryttarvägen måste vända och åka åt andra hållet på Dannemansvägen och sedan köra ut på Vasavägen.
         Han väljer att ta cykelbanan.

* Kollega på reklambyrån SandbergTrygg.

[Dröm nummer 199. Natten till den 3 augusti 2021.]

Hela vår grupp har lyckats ta sig bakom nazityskarnas linjer och har nu infiltrerat en fabrik för trävaror. Iklädda nazistuniformer har vi, trots att ingen av oss kan ett ord tyska, lyckat få fienden att tro att vi är ett resande teatersällskap.
         Vår ”överste” kommer in till häst. Han verkar förvirrad. Vet han inte var han är? Han är sjuklig och måste glömt att ta sin medicin. Vi får inte bli avslöjade! Plötsligt glider han ur sadeln och hamnar upp och ner. Någon skriker ”Nej!”. Slagsmål med bakelser utbryter. Vi måste helt enkelt få tyskarna att tro att alltsammans är en del av showen.
         Vår ledare Charlie Chaplin är rasande. Det enda han vill är att få komma hem till sin lilla Pussy och knulla.
         Vi lyfter upp Chaplin, håller honom mellan oss och rusar med hans skrikande huvud före mot en jättelik tårta.

[Dröm nummer 198. I gryningen den 2 augusti 2021.]

Linda Hamilton är tillbaka efter många år. Hon är gammal och fet och ingen känner igen henne. Jag betraktar henne bakifrån, där hon står vid ett räcke och tittar ut i fjärran. Hon bär kortbyxor med stora knappar på fickorna.
         Familjen Frölander räknar många medlemmar och villan är överfull. En okänd son vill visa mig sitt rum. För att komma dit måste man först passera ett rum där en äldre kvinnlig släkting ligger och sover. I den okände sonens rum ligger en madrass direkt på golvet. Han visar hur han sover under smutsiga, en gång vita pälstäcken. Rummet ligger högst upp i huset och det är fruktansvärt varmt. Han pekar på innertaket av gulnad lackerad plywood:
         ”Det måste renoveras.”
         Det är avslutningsdag på körresan och vi har spritt ut oss i ett stort kök. Vi börjar sjunga en sång som alla utom jag sjungit förut. Jag försöker hitta min basstämma. Jag sjunger mestadels fel, men ibland tycker jag att det låter riktigt bra.
         ”Det går ju inte att sjunga när vi står så här utspridda!” utbrister någon.
         ”Är du snäll och inte sjunger i mitt öra”, viskar någon annan irriterat.
         Elisabeth dyker upp. Hon har stora vita fjäll i hela ansiktet och hakan och halsen är täckt av tjock vit skäggstubb. Jag misstänker att hon är sjuk, så jag ber henne backa.
         Jag ligger i en säng. På mitt bröst har jag en gammal smutsig knähund. Den är ömsom gosig, ömsom aggressiv och nafsar efter mig. Pälsen är full med fästingar och någon har märkt ut en av dem med en bit hopknycklat kolapapper.
         Det är översvämning i huset där jag befinner mig. Jag tar mig ut, men får inte med mig mina skor. De var väldigt slitna, så det kan göra detsamma.
         Vid en undangömd sandstrand vid Kottlasjön på Lidingö är vattnet klart och grönt. Där har nyss Linus och Therése Bergkvist funnit varandra för evigt.

[Dröm nummer 197. I gryningen den 1 augusti 2021.]

Jag sitter vid ett stort runt bord. David Mobrand sitter till vänster om mig. Vi har beställt våfflor. Jag säger:
         ”David, du som åker hoj*, vet du om det finns framhjulsdrivna motorcyklar?” Jag vet att de finns, men behöver bara lite bekräftelse.
         ”Det skulle det i och för sig kunna göra”, säger David. ”Varför vill du veta det?”
         ”Jag drömde igår natt om en man som dog när han gjorde en burnout på en framhjulsdriven motorcykel. Framhjulslagret skar och det blev tvärstopp och han flög iväg och krossade skallen.”
         ”Intressant”, säger Lennart Norström**, ”har aldrig hört talas om nån sån hoj, men teoretiskt är det så klart möjligt.”
         Våfflorna kommer in. Ett helt berg på varje tallrik. Jag märker att avståndet mellan mig och bordet är väldigt stort, vilket gör det svårt att nå våfflorna.
         ”Du sitter på tjockisplatsen”, säger David. ”Det är för att man ska få plats med magen!” Alla skrattar.
         Jag går genom snön till en busshållplats. Lyssnar i hörlurar på låten Tyska Marionetter med bandet jag en gång spelade i. Jag återkallar händelsen i minnet. Hur jag försöker lära Kalle Krantz att spela den avancerade basgången.*** Kalle kommer inte in i spelet, men det låter rätt okej ändå.
         Jag kliver på bussen. Istället för säten finns lösa stolar av olika modeller utplacerade lite här och var. Douglas Sandor säger hej. Jag nickar igenkännande, men går runt ett hörn och sätter mig.
         Bussvärdinnan ställer ut en ny stol. Telefonen ringer. Det är min bror som ringer från vårt barndomshem. Jag försöker klicka på svara-knappen, men lyckas inte. Ändå hör jag hur han pratar med några andra.
         ”Hallå?” säger jag, men lyckas inte få kontakt.
         Min brors samtal med de andra fortsätter.
         Jag vet inte var på skärmen jag ska klicka för att komma med i samtalet. Det är en jävla massa reklambanners som stör.
         Till slut bryts samtalet.
         Jag hatar den här jävla Telia-telefonen.

* David kör mig veterligen inte motorcykel.
** Lennart är en mycket erfaren motorcyklist.
*** Låten och bandet fanns på riktigt, men basgången – som inte alls var särskilt avancerad – spelades av en annan Calle Ottestam.

[Dröm nummer 196. Natten till den 1 augusti 2021.]

Det är kväll. Jag går nerför en gata. Hotfulla män närmar sig bakifrån. Jag skyndar på stegen och kommer fram till en port. Tar upp nyckeln och försöker låsa upp, men lyckas inte. Männen närmar sig snabbt.
         En okänd kvinna kommer gående över gatan och visar hur man använder nyckeln. Det visar sig att vi är hemma hos henne. Där väntar två amerikanska pojkar, den ene runt fyra, den andre kanske åtta.
         ”Hello, how are you doing?” säger den yngre av dem.
         “I’m doing fine”, säger jag och tar honom i hand.
         Den okända kvinnan presenterar mig för barnens mor, en vacker amerikansk kvinna, som visar sig vara den okändas nya pojkväns exfru. Jag blir lite ställd och frågar var exmannen/pojkvännen är.
         ”Suicide by motorcycle”, säger exfrun. Hon berättar att hennes exman nyligen gjorde en burnout med sin framhjulsdrivna motorcykel*. Hjullagret skar och det blev tvärstopp. Mannen slungades iväg och slog i asfalten. Krossade skallen.
         Barnen har blivit lite äldre och vi går ut. Vinden viner och det är svinkallt. Men barnen tycker att det är varmt. På himlen virvlar molnen. Man kan ana månen bakom. Jag tänker att det är konstigt att jag som svensk tycker att det är kallt, medan de amerikanska barnen går i kortbyxor.
         ”Jag antar att det är mycket luftföroreningar så här års?” säger jag.
         ”Så är det”, säger någon.
         Det äldre barnet utbrister, full av förhoppningar och längtan: ”Om bara molnen försvann, så skulle vi se månen!”
         Jag tänker på alla de gånger jag själv gjort en burnout med min framhjulsdrivna motorcykel och hur uppenbart nära döden jag varit. Jag får helt enkelt sluta med det.

[Dröm nummer 295. I gryningen den 31 juli 2021.]

Vi står vid Slussen och väntar på skärgårdsbussarna. Det är jätteköer till alla bussar utom till vår. Chaufförerna går omkring och letar efter sina passagerare. En frågar om det är vi, men det är inte vi. Efter en stund kommer vår chaufför. Han visar sig vara italienare, vilket är bra. Italienare tycker om barn. Jag är glad att han inte är ungrare. De tycker inte om barn.*
         Vi går ombord på bussen och fyller en fryskista med mat. Jag placerar även en skål med mammas agater där. Men det gör tyvärr så att kistan inte går att stänga.
         ”Kanske kan stenarna stå i barnens rum?” föreslår någon.
         ”Är det så klokt?” säger jag. ”De är ganska dyrbara.”
         Jag ställer dem där ändå och ger instruktioner till barnen att inte röra stenarna.
         Vi firar julafton med vår släkt. Jan Dahlström är också med. Det är han varje år. Men inte på reprismötet veckan därpå, då allting upprepas exakt. Någon måtta får det vara.

* Det har jag naturligtvis inga som helst belägg för.

[Dröm nummer 193. Natten till den 30 juli 2021.]

En något yngre version av mig själv praktiserar hos Socialdemokraterna. Vi är på resa i Sydafrika och under ett studiebesök på en ––– blir vi kvarhållna av säkerhetspersonal. Andra får passera, men inte vi. En representant för ––– dyker upp. Han beklagar sig och säger att alltsammans är ett missförstånd.
         Vi sitter i ett mötesrum. Jag har skrivit ett tal till Stefan Löfven. Han kliver upp i en talarstol och börjar tala, men avbryter sig efter en stund och söker mig med blicken.
         ”Per, det här är ett fantastiskt bra tal. Hur gör du? Har du några knep?”
         ”Jag skriver det som jag minst av allt vill ska hända. Sedan tar jag hem det med en motsats.”
         I en paus äter vi våra matsäckar. Jag har med mig smörgåsar. Jag tänker att det är kul med uppskattningen och att talskrivare är något jag skulle kunna bli efter min karriär som copywriter. Men är jag kanske för gammal? Nej, inom politiken är man alltid ung!
         Nu har något hänt. Något sorgligt. Det råder förstämning och upprördhet bland de församlade socialdemokraterna. En kvinnlig sekreterare läser upp ett meddelande. Hon inleder med början av mitt tal, det som Stefan Löfven tyckte så mycket om:
         ”Det ingen vill ska hända är på väg att hända. Men om ingen vill att det ska hända måste det ligga i allas vår makt att se till att det inte händer.”*
         Sedan säger hon det sorgliga. Flera av de församlade gråter, samtidigt som de berömmer mig för mitt mästerliga tal.
         Jag går på toa. Jag glömmer låsa, men det gör detsamma eftersom dörren är av glas och alla kan se mig kissa. Men jag skäms inte och visar upp hela härligheten.
         ”Är du klar snart?” säger Lena Sparring. Alla skrattar.

* Jag lyckas tyvärr inte återkalla den exakta ordalydelsen, men andemeningen var ungefär densamma: babbel och till intet förpliktigande nonsens.