Sommardröm

[Dröm nummer 231. I gryningen den 10 september 2021.]

Jag ligger i en säng tillsammans med en manlig granne*, hans fru, deras lille son och en talande katt, som kan säga ”smoke” på kommando. Trots att det inte är något särskilt med talande katter – nästan alla katter har den förmågan – tänker jag att det är ganska fantastiskt att den uttalar ordet så perfekt, precis som en människa. Katten kan naturligtvis säga andra saker också.
         Barnet suger näring ur en genomskinlig plastburk. Det jäser i burken. Pappan skruvar av locket, doppar ett finger i vätskan och smakar av. Jag kan se att vätskan är fylld av bruna partiklar och blir lite illamående.
         Lennart Norström ska åka iväg på en gammal motorcykel. Han får hjälp av någon att lyfta upp den på verandan. Alltsammans ska filmas, så Lennart är mån om att det ser snyggt ut. Han svänger hojen bakom sig, men ramlar omkull. Tappar sina glasögon. Jag hittar dem och snart far han iväg. Filmen blir farsartad.
         Mamman ligger kvar i sängen. Bitter.
         Jag måste åka hem.

* Dock ingen som jag känner igen från vakenheten.

[Dröm nummer230. Natten till den 10 september 2021.]

Vi är några stycken i ett rum. Vi dricker. En rödmosig man tar en klunk vin och säger: ”Man måste ju kunna dricka lite varje dag.”
         ”Ja”, säger jag, ”tills man går till doktorn, som säger att man har förhöjda levervärden.”
         En kvinna blir väldigt upprörd och protesterar: ”Vänta lite här nu. Du kan inte säga ’man’, det utesluter ju mig som kvinna.”
         ”Nej, det är klart. Du har förstås helt rätt. Förlåt.”
         Någon föreslår att vi ska använda två fotografier i vår publikation. Fotografierna är inramade och föreställer två män. Deras kroppar har förbättrats på kirurgisk väg, det man kallar ”enhanced bodies”*. Den ena mannens ögonlock har opererats för att bli större, så att de sticker ut som skärmar ovanför ögonen. Man kan tydligt se knivsnitten, som fortfarande är röda. Också hans mun har gjorts större och är helt öppen. Den andre mannen är avbildad i halvfigur. Hans bröstkorg har stora, såriga öppningar, där slangar går in i lungorna. Båda männen ser fruktansvärt plågade ut. Som om de vill skrika, men inte kan. Det är tydligen ett experiment, där man haft som mål att öka den mänskliga prestationsförmågan.
         ”Vågar vi använda bilderna?”, säger jag.
         ”Nej”, säger någon, ”de är för gamla.”
         Jag tittar närmare på dem och ser nu att i bägge ramarnas nederkant finns årtalet ”1946” angivet.

* Begreppet existerar i den verkliga värden, och det närbesläktade ”Human enhancement” definieras på Wikipedia som ”the natural, artificial, or technological alteration of the human body in order to enhance physical or mental capabilities.” Det kände jag faktiskt inte till.

[Dröm nummer 229. Tidig morgon den 6 september 2021.]

Ovanför Vasavägen på Lidingö, ungefär vid mitten av Gustafsvägen, pekar Joakim Pirinen på en kyrka jag inte sett tidigare. Det är en mycket vacker stenkyrka, med gulputsad fasad.
         ”Den byggdes inför Stockholms-OS 1912”, berättar Joakim.
         Det är samling utomhus. Jag pratar med Joakim, men en ledarkvinna hyschar mig. ”Tänk på Jesus!” säger hon strängt.
         Jag blir förbannad.
         ”Men hon är rätt snygg”, säger Joakim.
         ”Det spelar ingen roll. Hon kan inte hyscha mig!”
         Ledarkvinnan kommenderar uppställning. Vi ska springa. Jag har träskor och det går ju inte. I en sandlåda byter jag till lämpligare skor och ger mig iväg. Men jag har glömt min vattenflaska och går tillbaka. För att skämta har Joakim fyllt det gula locket till flaskan med sand. Jag kommer långt efter de andra.
         På en tunnelbanestation tar jag av misstag en tugga av någon annans hamburgare. Jag rusar iväg och man ropar efter mig. Först tror jag att det är aggressivt, men killen med hamburgaren och hans kompisar vill bara prata. De tycker det var ganska festligt. De har spelat in händelsen och vill att jag lyssnar. Och det låter faktiskt rätt kul när jag tar en tugga och sedan ursäktar mig.
         Killen med hamburgaren bjuder hem mig. Han har sin flickvän där. Vi pratar alla tre.
         ”Det har faktiskt hänt mig en gång tidigare”, säger jag. ”Jag råkade av misstag klia en annan man i huvudet.” Vi skrattar gott.
         ”Så du är författare?” säger jag till killen.
         ”Ja, det kan man säga. Jobbar på Författarförbundet. Hankar mig fram. Tufft. Man vill ju ha vin till maten. Tjejen också. Och man vill ju ligga.”

[Dröm nummer 228. Natten den 6 september 2021.]

På en tunnelbanestation får jag en lektion i hur man placerar ut bokstäver på väggen så att det blir typografiskt korrekt.
         Jag kör en bil på en smal grusväg som löper parallellt med en större asfalterad väg. Tänker att det ska gå att komma upp på den större vägen längre ner i backen. Men ju längre jag kommer på grusvägen, desto lägre befinner den sig i förhållande till den större vägen. Den slutar i en havsvik och någon avtagsväg finns inte. Jag får backa tillbaka.
         En person ska utses till ett högt ämbete. Bland kandidaterna finns Wallenström, som bor precis på krönet, där grusvägen och den större vägen ansluter till varandra. Jag ringer på. En ung man öppnar. Det kan väl inte vara Wallenström? Nej, det är hans son. När den äldre Wallenström visar sig håller jag upp en tom flaska, som tidigare innehållit min egentillverkade champagne.
         ”Vågar jag fråga hur det gick i omröstningen?” säger jag och håller fram flaskan. ”Lite Champagne kanske?”
         ”Nej, uppdraget gick till –––”, säger Wallenström och verkar inte alltför besviken över det. ”Men jag känner igen dig. Jag har lagt ett värmegolv hos dig!”
         ”Ja, det kan stämma.”
         Han får något drömskt över sig och säger:
         ”Åh, innan gjutningen. Vi hade slipat mönstret så mjukt. Det var som sammet när man kände med handen. Så vackert.”
         På en tunnelbanestation tillrättavisar en äldre japansk kvinna en ung pojke som inte tilltalar sin farmor med tillräcklig respekt. Ett japanskt barn visar hur man gör och den japanska kvinnan ser nöjd ut.
         En mycket yngre upplaga av den äldre japanska kvinnan står intill mig. Hon flämtar när hon andas, ögonen är halvslutna och det är något väldigt sexigt över henne.
         Tunnelbanan till Ropsten kommer inte. Men det gör däremot ett godståg. En högtalarröst meddelar att alla rutiner har rubbats och att man på grund av godstågets ankomst inte längre kan sälja det svarta te som förberetts. Istället kommer man att dela ut det gratis.
         Jag sms:ar Simona om var jag är och att det inte kommer något tåg.
         På en svagt upplyst del av perrongen ligger ett fyllo utslaget. Ingen hjälper honom. Sedan förvandlas fyllot till en 10 meter lång smältande version av glassen X15.
         ”Kan ingen hjälpa honom?!” skriker en kvinna.
         ”Nej, jag kom nyss”, ursäktar jag mig.
         Nu känner jag inte igen skyltarna. På ingen av dem står det ”ROPSTEN”. Men på en står det ”GLOUCESTER”.

[Dröm nummer 227. I gryningen den 5 september 2021.]

Jag befinner mig på fest hos Ulf Englund. Gästerna är många och alla hus på hans väldiga ägor är upptagna.
         Ett av husen börjar brinna, men vi lyckas släcka elden och går på promenad. Ett sken som av brinnande fosfor kommer från bakom en kulle. Det är elden som tagit sig igen! Patrik Nordström och några andra rusar dit, men det är för sent. Brandorsaken visar sig vara en flaska soja, som någon ställt för nära aggregatet i kylen.
         Var ska jag nu sova? Alla bäddar är ju upptagna.
         ”Du kan få dela säng med oss”, säger Anders och Ylva Lindgren.
         I bil färdas jag längre ut i skärgården. Nedanför mig ser jag den vackra Djuröbron med sina dubbla bågar.*
         Nu sitter min mor i bilen. Hon räcker mig ett kuvert med 700 000 kronor i sedlar. Det är min andel av vårt sommarhus på Muskö som vi sålt. Hade vi väntat lite längre med att sälja skulle vi fått mer. Det grämer mig.
         Jag har problem med bilens handbroms. På en verkstad visar Gunnar Sjölund** att vajern är för lång. Han viker den dubbel och knipsar bort en decimeter på mitten.
         Jag sitter och fikar på en BP-mack, då Gösta Persson dyker upp. Han är ömsom fylld av respekt, ömsom av hån för något jag gjorde när jag jobbade på hans BP-mack. Jag har svårt att veta vad jag ska känna.
         Jag övar med den nya kören. Det är svårt och jag misstänker att jag inte kommer att få fortsätta. När jag kommer ut efteråt möter jag en man – en tysk – från min gamla kör, vars övningslokal ligger precis intill. Han pekar på en liten knapp med siffran 1 på sitt rockslag och säger: ”Ich bin erste Bass.”
         Jag upptäcker att jag har en likadan knapp, fast med siffran 2. Jag pekar på den och säger: ”Ich zweite. Aber ich bin nicht mehr mit deinem Chor. Mit andere Chor.” Jag pekar på min nya körlokal. ”Nur 50 meter.”
         Min gamla körkollega är chockad och utbrister: ”Aber das ist Deutsche Kammerenzambel!”
         ”Ja.”
         ”Es ist sehr schwer.”
         ”Ja, sehr schwer.”

* Djuröbron är visserligen vacker, men har som alla vet bara en båge.
** Vän till min bror.

[Dröm nummer 226. Natten till den 3 september 2021.]

Beckmans modeklass har en retrospektiv utställning med elevarbeten från andra halvan av 80-talet. Det är genomgående hög kvalitet på allt som visas, men starkast intryck gör Anna Holtblads mönstrade filtplagg. Ett av mönstren består av olika organiskt formade mörkt turkosa plustecken på en ljusare turkos bakgrund.
         ”Och vet du”, säger jag till någon som tycks vara fylld av samma beundran, ”inte ett enda av mönstren kom i produktion. Hon kom att syssla med något annat.”*
         Vi enas om att det är skandalöst och en stor förlust för modevärlden.
         Efter att ha sett den omtumlande utställningen sätter jag mig i en bar med en man, också han gammal modeelev.
         Någon kommer till vårt bord och lägger ut en hög med biljetter till reprisvernissagen, som ska hållas om en vecka.
         ”Det står ditt namn på alla biljetter, Per”, säger någon. ”Du är väldigt VIP.”
         Jag tittar på biljetterna och kan konstatera att det stämmer. Mitt namn finns med på varje biljett, i meningar som Per är mycket välkommen, Vernissagen är ingen vernissage om inte Per är där och, något mer hotfullt, Per, vi förväntar oss att du dyker upp.**
         Sedan läser jag titeln på reprisvernissagen högt: ”Min brorsa blir hängd idag.”
         ”Ett klassiskt galleristskämt!” säger Joakim Pirinen.

* Hon blev tvärtom ganska framgångsrik.

** Jag minns inte exakt hur meningarna var formulerade, men andemeningen var ungefär denna.

[Dröm nummer 225. Natten till den 30 augusti 2021.]

Jag och Simona gör en utflykt med Roslagsbanan till Kårsta. Kanske ska vi bosätta oss där. Inför den sista biten fram till vår destination har tåget försetts med gummihjul, så att det kan åka på bilvägen.
         Vi kommer till en mycket vacker plats, med äppelträd och blommor. Det är tågföraren själv som bor där, bland flera pågående husbyggen.
         ”Man får vara något av en mångsysslare när man bor så här”, säger han.
         Grunden till ett av husen som håller på att färdigställas är kupolformad och utförd i ett svart svampliknande material, som på något vis påminner om tjära. Man har precis monterat de djupt sittande fönstren. Det är tydligen ett experiment.
         Kårsta visar sig vara en ganska stor stad. Här finns ett centrum, med butiker och en frisör. Vi har blivit anvisade ett hotell, men man har inget rum åt oss.
         Ett ungdomsgäng, som tidigare varit trevliga och hjälpsamma, har nu istället börjat mobba oss. Jag och Simona har satt oss på en bänk och en av ungdomarna, Benke, trycker sig mot mig på ett mycket obehagligt och aggressivt sätt. Jag trycker ifrån så gott jag kan.
         En bit bort sitter den enbenta kaninen Jenny. Jag inser att jag antagligen hittat Benkes ömma punkt och att jag kan utnyttja den insikten.
         ”Benke vill knulla Jenny”, säger jag högt så att alla hör.
         Benke rodnar.
         Jag hade alltså rätt!

[Dröm nummer 224. Natten till den 28 augusti 2021.]

Längst ut på kajkanten har man placerat en järnställning, som skjuter ut över vattnet cirka två meter. För att den inte ska tippa i vattnet har två av männen i dykargruppen satt sig på den delen av ställningen som vilar mot kajkanten. På den del som hänger ut över vattnet sitter de två andra männen i dykargruppen. Ställningen är försedd med ett utstickande spröt, med vars hjälp man kan hämta upp föremål från havsbotten. Männen får upp ett antikt bronsankare, men utan att använda sprötet.
         Anders Roger fångar två fiskar med händerna. Jag konstaterar att det är abborrar och att de är alldeles för små, så jag släpper tillbaka dem i vattnet.
         Vi dyker efter fornfynd. Olof Halldin hoppar i vid den bortre änden av kajen.
         Jag går i en gång under staden. Längst bort anar jag en hemlighet. Halvvägs mellan mig och hemligheten finns en dörr till höger in i berget.
         David Levin har en uppochnedvänd röd slokmössa och hjälm på huvudet. Vi tittar på ett dåligt teveprogram. David rappar och han gör det riktigt dåligt.
         ”Det blir roligare om du tar av hjälmen och sätter slokmössan rätt”, säger jag.
         Han gör som jag föreslår och fortsätter rappa. Men det är om möjligt ännu sämre och jag kiknar av skratt.

[Dröm nummer 223. I gryningen den 24 augusti 2021.]

Ulf Englund visar vägen in genom en bakdörr. Det pågår arbeten och golv och väggar är täckta av plast. Ulf leder mig genom underjordiska gångar och ritar upp vägen vi tar med en krita på ett stort papper. Så kommer vi in i en stor sal, där det pågår repetitioner med dansare och skådespelare. Bland de medverkande finns en äldre man med kräkla. Ulf dansar ut på golvet och gör några piruetter.
         Jag är på en utomhusfest, men det är fortfarande mitt på dagen. Jag behöver Ulfs hjälp med något helgen därpå och ringer honom. Han svarar inte. Jag får ett sms: ”Ring Red Bull.” Det är tydligen där han ska vara. Jag ringer. En kvinna svarar.
         ”Red Bull International. How can I help you, sir?”
         Först blir jag rädd och vill avbryta samtalet, men jag tar mod till mig och säger: ”Have I reached Red Bull Sweden?”
         ”I’ll connect you, sir.”
         Ingen svarar.
         Så dyker Ulf upp på festen.
         ”Ah, världsmästaren i undermålig information”, säger jag och flinar.
         Tanken är att jag ska gå på premiären av föreställningen han medverkar i, men det har dykt upp något problem.
         ”Men Ulveson bearbetar visst Weigert”, säger någon.
         ”Weigert? Är det han med kräklan?” säger jag.
         ”Nej, fan. Weigert är för jävla korkad för att ha några vänner.”

[Dröm nummer 222 b. Natten till den 24 augusti 2021.]

Det är filminspelning med Ingmar Bergman. Bilar far fram längs en dyig strand. Stora klippblock rullar in i bild och jagar bilarna.
         ”Bryt!” ropar Bergman. Han är inte nöjd och vill göra om tagningen. Kanske hitta en annan lösning.
         Filmens producent protesterar.
         ”Ingmar, vårt schema är oerhört tajt. Allt är planerat i minsta detalj. Kom så ska jag visa dig.” Han tar med Bergman till kanten av en brant klippa. Bergman blir rädd och tror att producenten vill göra honom illa. Men det är ingen fara.
         ”Ingmar”, säger producenten och lägger en arm om Bergman. ”Allt handlar om precision. Ser du måsen där borta? Snart ska den sväva ut i luften och fånga något i sin näbb, för att sedan landa på lyktstolpen långt därnere. Den triangulerar avstånden.”
         Bergman är tyst, men ler.