Sommardröm

[Dröm nummer 280. Natten till den 10 november 2021.]

Den gamle mannen har gått 13 mil genom öknen. Han lider av tandvärk och har haft bråttom iväg. Fick slut på bensin. Jag förstår allt han säger, trots att han pratar arabiska. På huvudet har han en märklig anordning. Något som påminner om ett par förlängda hörselskydd med mjuka muffar pressar mot hans gråskäggiga kinder. Jag får förklarat för mig att det lindrar smärtan. Skyddens skalmar är fästa vid en toppig grå filtmössa.
         Plötsligt skriker någon att vi ska kasta oss ner. Alla slänger sig till marken. Jag hör ett visslande ljud och förstår att det måste vara en bomb.
         En våldsam explosion.
         Nu ser jag allt i slow motion genom sökaren på en kamera som är monterad på ett stativ. Metallsplitter av olika storlekar kommer farande mot kameran. Skärvor av metall med tunna vassa trådar som sticker ut. Jag förstår vad de kan göra med en människokropp.
         Svart.

[Dröm nummer 278. I gryningen den 8 november 2021.]

Jag är med min mor på vårt landställe på Muskö. Där finns också Edvard Persson. Han bär kortbyxor och på huvudet har han sin löjliga lilla mössa.
         Strax intill huset finns en hemmasnickrad tjärad trappa som leder upp för ett berg. När jag går i trappan märker jag att tjäran inte är torr och att trappstegen glider omkring under mina fötter. Det är svårt att få grepp och jag får hålla mig i ledstången för att inte halka.
         ”Idag ska jag inte äta fittamaten”, säger Edvard Persson och fnittrar. ”Inte heller imorgon ska jag äta fittamaten”, fortsätter han, men nu ackompanjeras istället uttalandet av ett bullrande skratt från djupet av hans väldiga buk.
         Jag förstår att fittamaten är skånska och betyder den feta maten. Och Persson förstår att jag förstår. Jag tror helt enkelt att han vill framstå som lite busig.
         ”Inte heller på den tredje dagen ska jag äta fittamaten, ti-hi-hi!”
         Min mor säger ingenting. Påtar bara i trädgården.
         ”Och inte heller på den fjärde dagen ska jag äta fittamaten. Moahahaha!”
         Jag behöver skrivro och letar efter en plats där jag slipper höra Edvard Persson tjata om sin fittamat. Men jag är ännu alldeles för ung för att ha något att säga.

[Dröm nummer 270. Natten till den 28 oktober 2021.]

London. Jag besöker något som kan vara en butik för konstnärsmaterial. Tittar på pennor. Fastnar för en av dem och pratar med en anställd, en man som verkar ha något slags chefsposition. Berättar att jag är intresserad av pennan och fortsätter:
         ”Then I need a brush. For the printing.”
         ”Yes, of course”, säger mannen och tar med mig till penselavdelningen. Penslarna står i ett ställ med skaften nerstuckna i hål. Jag tittar på några av dem.
         ”What would be the best brush for printing?” säger jag.
         “Oh, I think that’s a question for the printer.”
         “Yes, of course. I’ll be back later. Do you have a business card?”
         “Yes, of course”, säger mannen och går till sitt skrivbord. Han river ut en bit papper ur ett magasin, skriver sitt namn och telefonnummer och ger lappen till mig.
         ”Thank you, I’ll be in touch”, säger jag och lämnar butiken.
         Jag visar min nya penna för Björn ”Trisse” Frölander, som ser skeptisk ut och säger:
         ”Är färgen vattenfast?”
         ”Ja, så klart”, säger jag, men blir plötsligt lite osäker.
         Trisse tar pennan och trycker dess spets – som nu har formen av en liten rund stämpeldyna, någon centimeter i diameter – mot tungan. Endast lite färg fastnar på tungan, men man kan tydligt se avtrycket efter väven som stämpeldynan är gjord av. Puh, tänker jag. Färgen är vattenfast.

[Dröm nummer 269. Natten till den 27 oktober 2021.]

I en liten landsortshåla, på något som kan vara ett litet kaffe hänger ett antal unga prostituerade tjejer. Jag är där i egenskap av sociolog för att studera deras beteende. Vid mitt bord sitter min kollega Johan Billgert*. Vid ett annat bord en annan kollega, Per Graffman. Tjejerna fnissar. Billgert och Graffman menar är att det är amerikanska tjejer som kommit hit för att sälja sex. Själv är jag långt ifrån övertygad om att så är fallet. Inte minst för att tjejerna pratar svenska, med lokal dialekt. Men kollegorna framhärdar.
         En kväll blir jag ensam kvar med tjejerna. En av dem sitter på en frysbox och jag hoppar upp och sätter mig bredvid henne. En svart labrador vill också hoppa upp, men får inget grepp med tassarna.
         Stämningen är avslappnad. De har inte haft många kunder, inga alls under hela dagen faktiskt. Jag berättar att mina kollegor tror att de är amerikanskor. Det tycker de är väldigt roligt.
         Tjejerna berättar att de funderat på hur det skulle vara att ligga med oss. Inte minst Graffman är intressant, tycker de. Billgert kallar de för Fredda. Han är inte alls lika intressant.
         ”Fredda?!” säger jag och tycker att det är otroligt kul.
         Tjejen intill mig är tanig och har långt råttfärgat hår.
         ”Hur går det för dig?” säger jag.
         ”Ja du”, suckar hon. ”Några kronor om dagen, plus matkuponger. Inte fett precis.”
         ”Gift dig med mig!” säger jag.

* Klasskamrat i grundskolan.

[Dröm nummer 267. Natten till den 24 oktober 2021.]

Jag blir bjuden på risgrynsgröt hos familjen Roger. Gröten är vidrig och går inte att äta.
         Någonstans på landsbygden har Linus Bergkvist något slags new age-läger. Han går omkring i hippiekläder och är ordentligt pårökt och säljer mat som han stekt på ett oljefat. Jag föreslår en reklamkampanj, men han påstår att den är ett plagiat.
         Nu är jag på ett hotell. Det är bestämt att alla som bor där ska ut och jogga. Jag har min svarta pärm med noter med mig och tänker att det är bäst att jag ger den till receptionisten.
         ”Kan du lägga den här i rum nummer 32”, säger jag och ger pärmen till kvinnan bakom disken.
         Därefter lämnar jag hotellet och börjar jogga. Jag tar upp hotellnyckeln som jag har i fickan. Den är tydligt märkt med ”23”. Hur kunde jag ta så fel? Vad ska nu hända med min pärm?
         På joggingturen får jag sällskap av Jesper Eronn. Vi kommer fram till någons hem.
         ”Vi skulle kunna springa in och trasha precis som dom gör i Hollywood”, säger jag.
         Väl inne i hemmet försöker jag få med hunden Kakan hem. Det finns andra hundar där och hon gömmer sig.
         ”Jag vill inte hem”, hör jag henne gny.
         Jag tycker det är konstigt att hundar kan prata och letar efter henne. Jag hittar henne i en mörk skrubb. Hon ser sorgsen ut. Sedan ser jag att Josefine som ungt barn ligger under en filt.
         ”Jag vill inte hem”, gnyr hon.
         Det var alltså hon som pratade och lät som en hund. Hon fortsätter:
         ”Jag vill stanna och se ––– på teve. Det skulle vara så intressant.”

[Dröm nummer 264. Natten till den 18 oktober 2021.]

Jag är creative director på en reklambyrå. En mycket stor* uppslagsannons hänger på väggen. Björn Colliander är ansvarig art director och Anders Nilsson** har gjort originalet. Men det är inte bra, inte bra alls. En lång rubrik löper över hela uppslaget. Intill rubriken finns en förklarande text. Men allt är rörigt och texten är satt i fel typsnitt. Jag är mycket missnöjd och konstaterar att Anders helt enkelt inte kan vara kvar.
         Jag är med på en av bilderna i annonsen. Det är en närbild, där min haka är alldeles blank och groteskt uppsvullen, som en clownnäsa. På den växer också några enstaka spretiga skäggstrån. Bilden är från en reklamtävling och jag har vunnit pris för en Apple-annons. En bildtext berättar:

         Per Sommarström, en glad vinnare av Sodaägget.

Nu kommer Ole Söderblom*** och hänger andra annonser över min. Inger Bergdahl**** skakar på huvudet och ser bekymrad ut. Det här är inte bra, inte bra alls.

* Betydligt större än det gamla dagstidningsformatet broadsheet.
** Kollega på HLR&CO.
*** Kollega på HLR&CO.
**** Kollega på HLR&CO.

[Dröm nummer 261. Tidig morgon den 14 oktober 2021.]

Jag drömmer att jag ligger i sängen. Det är morgon, larmet har ringt men jag somnar hela tiden om och drömmer att jag har min laptop på magen och tittar på en film. Filmen visar en östkust och ett upprört hav. Jag hör två röster.
         ”Let’s take a swim!” säger den ena rösten.
         ”It’s top nail cold*!” säger den andra rösten.
         ”It’s Nya Hebriderna!”
         I djupet simmar en blåaktig kaskelotval.
         ”Då har du aldrig simmat med en val”, säger den andra rösten.
         Nu läser jag något som är skrivet av en forskare. Jag klickar på en film för att lyssna på honom.
         ”Så hur mycket vatten finns det då i Medelhavet?” frågar han sig. ”Tja, med ett medeldjup på 90 meter** och en kustlängd på –––, så blir det cirka ––– vatten. Men zoomar vi närmare in och tittar på en mer högupplöst bild, så ser vi att varje del av kusten är uppbruten av vikar och uddar och att dessa i sin tur består av allt mindre vikar och uddar ner till sandkornsstorlek – och bortom det. Kusten är med andra ord oändlig, vilket innebär att även Medelhavets volym måste vara oändlig.”
         Samtidigt som han berättar detta dyker det upp små elementarpartiklar i bild. Intill varje partikel finns ett namn angivet – som boson och lepton. Till slut är det många, många tusen partiklar som täcker hela skärmen. Och alla har de olika namn.

* Ett uttryck som, mig veterligen, inte existerar.
** Medeldjupet är i själva verket hela 1 500 meter.

[Dröm nummer 259. Natten till den 12 oktober 2021.]

Vi sjunger i grupper inför uttagningen till en mycket eftertraktad operautbildning. Jag låter min baryton klinga ut ordentligt, i hopp om att maestro ska uppmärksamma den.
         Vi blir alla uttagna och tilldelade varsitt häfte. Sedan springer vi mot en avsats och hoppar ner en våning. Det är inte särskilt högt och ingen gör sig illa.
         Jag fattar inte vad jag ska ha häftet till och frågar Jonas Lundqvist.
         ”Häftet är biljetten”, säger Jonas.
         Maestro gör entré och visar oss runt i sin enorma och vackra våning. Jag tänker att om jag någon gång blir framgångsrik, så är det precis så här jag ska bo.
         Vi samlas inför den första övningen. Jonas vill visa en mojäng som han har gjort av sladdar och plast och ett par högtalare.
         ”Senare!” säger maestro och viftar undan honom.
         Sedan är det min tur att visa vad jag har gjort. Jag har köpt en billig regnrock av mörkblå plast och klätt den utvändigt med –––. Jag förstår att det är en övning i skådespeleri och att jag ska försöka övertyga maestro om hur värdefull regnrocken är.
         ”Se vilket fint arbete!” säger jag och håller fram den.
         ”Men det är ju en vanlig regnrock?” säger maestro med spelad skepsis.
         ”Inte alls, inte alls. Se på detaljerna. Vilket vackert arbete. Inte minst knapparna!”
         ”Men det är ju vanliga –––knappar?”
         ”Verkligen inte!”
         Och så där håller det på.
         Sedan visar jag några av min mors glasögon och ett inramat porträtt av mig själv från när jag var runt tre. Jag försöker sälja in dem som någonting annat, något värdefullt, trots att det bara är vanliga enkla glasögon och ett porträtt av ett, i hans ögon okänt, barn.
         Maestro tar upp ett av glasögonparen och betraktar det under tystnad. Sedan säger han:
        ”Men det här är ju din mors glasögon?”
         ”Inte alls! De är mycket värdefulla”, försöker jag.
         Han reagerar inte, utan tar istället upp porträttet. Han har tårar i ögonen och jag förstår att det måste finnas en historia här, något slags koppling mellan maestro och min mor.
         Jag försöker återigen övertyga honom om hur värdefulla glasögonen och barnporträttet är. Men han sitter alldeles stilla och tyst medan tårarna rinner nerför hans kinder.

[Dröm nummer 256. Natten till den 10 oktober 2021.]

Jag har fått jobb som förskolevikarie. Kerstin Andersson* är huvudlärare och hon har gett mig i uppdrag att texta en skylt om vad vi ska prata om idag. Jag skriver med blyerts högst upp på ett liggande A3-papper. Och jag gör det mycket dåligt. Det går knappt att läsa och jag försöker sudda. Men suddet är torrt och smetar bara ut blyertsen så att allt ser ännu jävligare ut.
         Jag lyckas i alla fall rita en streckgubbe och skriva Yogaövning 1 timme bredvid.
         ”En timme?” säger Kerstin Andersson. ”Är inte det lite väl mycket? Räcker det inte med en minut?”
         Jag håller med och ändrar till 1 minut.
         Jag försöker lära barnen spela piano, men flygeln är försedd med en speciell insats som gör det mycket svårt att spela. Det är en rund roterande träkonstruktion som är placerad över strängarna och som skapar ett slags fönster för när man kan trycka ner en viss tangent. Trycker man i fel ögonblick blir det inget ljud. Ändå försöker jag förklara för barnen att det egentligen inte är speciellt svårt, att vem som helst kan göra det.
         Jag förstår att jag är en mycket misslyckad lärare och att jag inte kommer att få fortsätta.
         Jonas Lundqvist berättar att han kommer att jobba mindre framöver.
         Kerstin Andersson säger att hon hädanefter kommer att vara projektanställd på deltid. Sedan berättar hon om sin far, som föddes 1924 och var bonde hela livet. Om hur hårt han slitit och att han var ute i ur och skur och om alla hans krämpor.
         ”Jag brukar säga till honom att han borde skjuta sig”, säger Kerstin Andersson. ”Att han borde ta sitt jaktgevär och åka ut till ––– och skjuta fem skott i luften, bara för att få en känsla för det. Så att han vågar göra det.”

* Kollega på HLR&CO.

[Dröm nummer 254. Natten till den 7 oktober 2021.]

Jag sitter i en bil vid Stureplan i Stockholm. Genom sidorutan ser jag ett konstverk spelas upp. Jag är osäker på om det projiceras mot en vägg eller kanske i luften eller om det händer på riktigt. Det kan vara en kombination av alla tre. Till vänster står Beatles på en scen och spelar. Det är från deras tidiga år. Till höger om dem spelar Rolling Stones, även de från sextiotalet. Deras låtar blandas, men det låter bra och harmoniskt.
         Nu läggs lager på lager av bilder på människor framför konsertscenerna tills jag inte längre ser de bägge banden. Men jag hör fortfarande musiken. Bilderna är utrivna ur tidningar och man kan tydligt se den vita pappersmärgen.
         Så börjar bilderna försvinna, en efter en, tills jag ser banden igen. Beatles är kvar i sextiotalet, men Stones är en nutida upplaga, med åldrade medlemmar. Det är väldigt gripande.
         Utanför bilen står regissören*. Mick Jagger går fram till honom och de pratar en stund. Jag väntar tills Mick har gått och går sedan ur bilen och närmar mig regissören.
         ”Such lovely work with Mick”, säger jag.
         “Well, thank you”, säger han.
         Sedan blir det tyst. Det finns inget mer att säga och jag går därifrån. Jag tänker att jag kanske borde sagt Sir Mick.
         I havsbandet, på en smal landtunga mellan två öar, bor fiskaren Walter Eriksson**. Det är en öppen plats, med gräs och enar. Ett slags hedmark. Huset han bor i är gjort av gråsten och har skiffertak. Det är stormslitet, men mycket vackert.
         Jag ser honom i en skogsbacke ovanför grusvägen där jag går. Han har fyllt en hel säck med svart trumpetsvamp, vilket gör mig avundsjuk.
         Två vackra mörkhyade flickor hjälper mig att transportera ett avlångt och väldigt tungt föremål. Det skulle kunna vara en järnbalk och de bär den mellan sig. De har båda på sig något slags stickade gråbruna långklänningar som smiter åt och framhäver deras kroppsformer.
         Flickan som går först halkar i leran och blir liggande.
         ”Idag hatar jag mitt jobb”, suckar hon.
         Jag hjälper henne upp och klappar henne på rumpan. Det är bara en vänlig klapp, helt utan avsikter, men hon blir arg.
         ”Men hallå, vad gör du?!”
         ”Åh, förlåt. Jag tänkte mig inte för. Det är så jag brukar göra. Förlåt.”
         ”Fan, idag skulle jag verkligen behöva en högerytter”, säger hon och jag förstår att hon med det menar någon som skulle kunna gå till höger om henne och skydda henne från sådana som mig. Men jag hör på hennes tonfall att hon är delvis smickrad och kanske trots allt lite intresserad.

* Han är mycket känd, men bara i drömmen.
** I närheten av vårt sommarhus på Muskö bodde faktiskt en fiskare som hette just så.