Sommardröm

[Dröm nummer 318. Tidig morgon den 13 december 2021.]

Jag sitter bekvämt tillbakalutad i en rakstuga. Mitt skägg är mättat med raklödder och barberaren använder en liten rulle på en böjd metallstav för att raka mig. Redskapet påminner om en roller. Jag ber honom spara mustaschen.
         När jag är klar har en annan person målat färdigt min sjömanskista. Kistan mäter ungefär 1,2 x 0,6 x 0,6 meter. Han har målat den svart och grå i trompe l’œil-teknik. Det är mycket skickligt utfört och visste man inte bättre skulle man tro att det var kistans trasiga foder som tittade fram på lockets ovansida. Men det är bara grå färg i olika schatteringar! Jag vill ta den med mig på en gång.
         ”Nej, den måste torka först”, säger konstnären.
         ”Ja, så klart. Kan jag ta bilen och hämta den imorgon?”
         ”Ja, det går bra.”
         ”Hur länge har ni öppet?”
         ”Till 18.”
         ”Då kommer jag innan dess.”
         ”Perfekt!”
         ”Tack!”

[Dröm nummer 316. Tidig morgon den 12 december 2021.]

Jag är på väg till Berlin. Skyltar upplyser om att det finns olika tågtider för olika sorters passagerare. På tåget tar jag upp min karta över Berlin och inser att jag glömt namnet på hotellet. Hur ska det nu gå?
         Sanna Heyman kommer gående längs en kaj. Plötsligt kliver hon rätt ut i luften. Jag tror att hon ska ramla i vattnet, men istället tycks hon sväva någon meter ovanför det. När jag tittar närmare så ser jag att hon i själva verket går på ett glasgolv. Illusionen är fullkomlig och jag ber att få fotografera, men precis när jag fått upp kameran ramlar hon i vattnet.
         ”Det är på den där glasscenen som dockbandet ––– ska uppträda ikväll”, säger en okänd.
         Jag hade inte tänkt gå, men dröjer mig kvar på ett intilliggande fik. En gammal bekant dyker upp. I ett försök att vara rolig trycker han en cigarett mot min näsa. Han gör det flera gånger och jag blir förbannad och hotar honom med stryk. Han blir förnärmad och går och sätter sig med några andra bekanta. Nu trycker han stolsryggen mot mig. Han är mycket fientlig.
         Jag försöker samla ihop mina saker. Bland annat en pip och en packning som suttit på en nu urdrucken flaska av mitt hemmagjorda vin. Där finns också en del skruvar och muttrar, uppblandade med något slemmigt obehag. Försöker få ner allt i en burk utan att få med det slemmiga obehaget, vilket är närmast omöjligt. Burken är en fyrkantig parfymflaska, vars front är försedd med en sinnrik V-formad låsanordning upp- och nertill. För att få locket på plats gäller det att trycka och dra samtidigt. Till slut lyckas jag.
         Jag väljer att stanna kvar och titta på dockbandet –––.

[Dröm nummer 314. I gryningen den 11 december 2021.]

Jag, Ulf Englund och några andra cyklar i en stor skog. Vägen är lerig och vi fastnar med cyklarna. Längre ner ser vi en bred ström. Det är en av två strömmar som leder till Niagara. På andra sidan den ö där vi befinner oss finns den andra strömmen. Jag och en okänd tävlar om vem som är snabbast med att visa var vi är på kartan i mobilen.
         Cilla Schnackenburg har gjort ett ”konstverk” av pinnar och ståltråd.
         ”Fy fan vad fult!” säger jag.
         ”Det var elakt sagt”, anmärker någon.
         ”Ja, det är sant”, säger jag och tar fram en sax. ”Låt mig klippa sönder det!”
         ”Nej!!!”
         Det är ölprovning och bartendern föreslår en alkoholfri Pripps. Flaskan är klädd i vit krympplast med Prippslogga.
         ”Vad tror du att det smakar?” säger bartendern.
         ”Ingenting antagligen”, säger jag.
         ”Nejdå, inte alls”, säger han och häller upp en skummande färglös vätska i ett glas som han räcker mig.
         Smaken påminner om öl, men den är alldeles för söt.
         ”Den är ju söt!” säger jag. ”Den smakar ju skit!”
         ”Tycker du?” säger bartendern och det är tydligt hur besviken han är.

[Dröm nummer 311. Natten till den 8 december 2021.]

På golvet i en solbelyst korridor högt upp i en av New Yorks skyskrapor ligger tre män. En är död. Skjuten. Den andre är svårt skottskadad, men ännu vid liv. Den tredje är oskadd men livrädd.
         ”Please, boss. I didn’t mean to do it. It was a mistake!”
         “Shut up!”
         “I’ll take it to the prosecutor. Please boss!”
         “Just get the fuck out of here! You fuckin’ shot me! I’m fuckin’ dyin’ here!”
         “Please, boss!”
         “Take the fuckin’ boat!”
         En röst från en osynlig:
         “He took the boat. And they hanged him on it.”

[Dröm nummer 310. Tidig morgon den 6 december 2021.]

Jag är med några vänner på Muskö. Vi äter och dricker och sölar ner. Golvet är alldeles kladdigt. Jag kliver i klickar av vit fogmassa som smetas ut.
         I en kasse ligger saker som ska eldas upp i den öppna spisen. Jag går igenom innehållet och upptäcker att det inte är något som helst fel på flera av sakerna. Till exempel finns där en oöppnad flaska Salubrin. Jag vet att det är Simona som lagt den där och skäller på henne.
         ”Varför har du slängt den? Den har ju inte ens ett bäst-före-datum. Håller hur länge som helst.”
         Hon har inget svar.
         Nu går vi alla i stentrappor i en borg och sjunger på Povel Ramels Jag diggar dig. Jag tycker att den borde moderniseras om den ska funka på dagens ungdomar. Föreslår några ändringar, att byta ut några ord här och där, men ingen nappar.
         Jag går bredvid en storvuxen kille.
         ”Vill du slåss?” säger han nästan vänskapligt och pekar mot en mörk grop.
         ”Nej tack, jag tror jag avstår”, säger jag. ”Men jag har en idé”, fortsätter jag och lägger armen om hans väldiga axlar. ”Du har hört om mina drömmar va?”
         ”Ja, naturligtvis. Du berättade om dom igår.”
         ”Jag tänkte att vi kunde äta middag du och jag, säg en kväll i veckan, och spåna om våra drömmar.”
         ”Låter som en bra idé. Vi skulle kunna kalla det Lohengrin.”
         ”Och vet du, i natt drömde jag att jag var ihop med en kvinna som hette just Lohengrin!”

[Dröm nummer 309. I gryningen den 6 december 2021.]

Ett sällskap knackar på hos en speciell varelse. Varelsen ser precis ut som en människa, men är något annat. Någon i sällskapet frågar om varelsen fått sina barn än.
         ”No, they’re still in their books”, säger varelsen och visar en korg med en klunga av millimeterstora vita ägg*. Han lossar ett av äggen och håller upp det mot oss. Offrar det för att visa. Vi kan alla se hur det rör sig därinne.
         Någon i sällskapet har en speciell syn och kan ensam se att det nu sitter ett svart tecken på varelsens bröst. Det är ondskans tecken. Mannen med den speciella synen sliter åt sig tecknet och förgör det. Faran är över.
         Varelsen, som nu har förvandlats till Kristoffer Leandoer, projicerar en film på väggen. Det blir ett avbrott där Kristoffer själv gör reklam för motorcykeln Ulf. Kristoffer tittar leende in i kameran och säger:
         ”Kör du också hoj?”

* I drömmen kallas den här typen av ägg books.

[Dröm nummer 305. Tidig morgon den 3 december 2021.]

I ett chambre séparée äter James Bond middag med en vacker kvinna. Det knackar på dörren och utanför står Bonds gamle vän ––––. Bond välkomnar honom in, men vännen visar sig vara en fiende och vilt slagsmål utbryter. Glas krossas, bord välts. Till slut får Bond ner sin antagonist på golvet och slår honom medvetslös. Nu placerar Bond och kvinnan ett cirka en meter långt glasrör, med en diameter på cirka fem centimeter, i den medvetslöse mannens mun och vinklar det uppåt. Sedan häller de kaffe med mjölk i röret, med avsikten att det ska rinna in i mannens mun så att han drunknar. Men mannen är oerhört seg och kämpar emot medan det mjölkblandade kaffet rinner nerför hans hals och ut på golvet. Bond försöker strypa honom, men han dör inte. Bond virar en elkabel runt mannens hals, så att han grillas och förvandlas till ett svart skelett. Det rinner vatten på golvet. Pistoler kommer flytande och skelettet sträcker sig efter en av dem. Bond sparkar undan vapnet, men det upprepas. Det förkolnade skelettet krälar över golvet i ett försök att nå den sista pistolen. Men Bond sparkar undan även den. Och det är äntligen slut. Bond har segrat.

[Dröm nummer 302. Tidig morgon den 1 december 2021.]

Vi har släktsamling i sommarhuset på Muskö och jag står vid fönstret och ser ut över Mysingen. Då kommer Jesper Eronn på hoj. Det var en överraskning! Han kliver in och vi hälsar och kramas.
         Jag lagar något slags mat, men den är oätlig.
         Min moster Gun Sahlin vill ge mig betalt och sträcker sig efter några pappershögar ovanpå ett hörnskåp. Det är Sveriges nya sedlar och de är märkligt designade. Siffror i snirkliga mönster mot en botten i nästan samma färg. Det går inte att se vilken valör det är. Hon ger mig en sedel.
         ”Nej, den kan jag inte ta emot, det är alldeles för mycket”, säger jag och dömer ut designen. Men det ger mig en idé.
         ”Tänk om det fanns en pensionär på varje reklambyrå”, säger jag, ”en gammal människa som man visar sin design för.”
         Gun vill också förklara, men jag tar över helt och hon sätter sig, ledsen över att bli åsidosatt.
         ”AD:arna får visa sina grejer för pensionären. ’Jag kan inte läsa vad som står’, säger pensionären. ’Vadå? Det är ju snyggt ju’ säger AD:n. ’Men oläsligt’ säger pensionären.”
         Jag demonstrerar genom att visa svarta siffror på en bakgrund som skiftar i rött och gult.
         ”Se! Det blir aldrig bra när man försöker imitera guld. Hade man däremot använt riktigt guld skulle det blivit bra kontrast.”
         ”Men den här då?” säger någon och visar något som är tryckt med brun text på grön botten.
         ”Nej, det är inte heller bra.”

[Dröm nummer 299. Natten till den 30 november 2021.]

Det är redovisning i mode- och designskolan där jag går. Vi har en mycket sträng kvinnlig lärare, som skäller ut och underkänner nästan alla. Jag har mina aluminiumarbeten i en gammal resväska, men när jag öppnar den ser jag till min fasa att nästan allt saknas. Jag försöker använda det lilla jag har till att skapa en stol, men det blir bara skit och jag blir utskälld och underkänd jag också.
         ”Du är helt värdelös – precis som dina kamrater!” fräser läraren.
         Men då blir jag arg och svarar:
         ”Nej, hördu! Det där är orättvist. Jag saknar ––– för att han som skulle fixat det har glömt. Det är inte mitt fel! Låt mig göra ett nytt försök!”
         Hon säger okej och jag skapar en ny stol av delar som jag hittar. Läraren skiner upp och säger:
         ”Jag hade fel om dig, du kan verkligen skapa. Du kan bli en ny –––*.

* Namnet på en i drömmen mycket känd designer.

[Dröm nummer 298. I gryningen den 29 november 2021.]

Jag och Elisabeth och hunden Kakan befinner oss på en äng, där en kvinna övar prickskytte med pistol. Vi håller behörigt avstånd. Längre bort skjuter några prick med pilbåge. Innan vi hinner reagera springer Kakan dit. Vi rusar efter. Det finns inga varningsskyltar, vilket jag finner mycket upprörande.
         ”Det är mycket farligt för Kakan!” säger jag till Elisabeth.
         ”Inte för min Kakan, inte”, säger hon lugnande.
         En ung man är också upprörd och säger högt: ”Nu kommer jag vara så jävla förbannad när jag landar.”
         Jag förbereder en flytt. Plockar isär bokhyllor som jag byggt själv. Det är ett enormt arbete och jag är fylld av sorg för jag vill inte flytta.
         Jag pratar med en ung man. Han saknar toppen på sin ena tumme.
         ”Det började med stickningar”, säger han. ”Sedan fick de ta bort den.”
         Men jag har ju också stickningar i fingrarna! tänker jag och blir rädd.
         Den unge mannen lägger pannan mot min och säger: ”Kan inte jag få sitta bredvid dig på festen ikväll? Jag är lord. Du kan också bli lord.”
         ”Så klart du kan. Jag kan prata med alla!”
         Per ”Plurre” Sahlin sätter på musik.
         ”Kan du sänka?” säger jag.
         ”Allvarligt?” säger han.
         ”Ja, det blir bara värre och värre. Kan inte arbeta. Ljudet sliter sönder tanketrådarna.”