Sommardröm

[Dröm nummer 337. Tidig morgon den 25 december 2021.]

Det har varit utställning på Beckmans reklam- och modeskola. Jag packar ner mina verk i en låda. Carl Ottestam dyker upp, men säger inget. Köerna ringlar.
         Alla ställer sina saker i ett rum på ovanvåningen, där modeeleverna har butik. Jag lägger nio kuddar i rosa och blått i en prydlig hög. På varje kudde är ordet ”Kreatörskudde” broderat.
         Alla besökarna är kvar.
         På nedervåningen ligger en servering. Jag sitter vid ett bord, där en äldre man håller i ett champagneglas. Han är stolt och ädel och gör långa utläggningar om saker och ting. Alltsammans är mycket intressant.
         Det hörs musik. Den äldre mannen tittar på klockan, ursäktar sig och försvinner ut.
         Utanför serveringen finns ett atrium. Det är fullt med dansande människor och nu ser jag att den äldre mannen står på en scen tillsammans med en orkester. Han sjunger och han gör det fantastiskt. Jag berättar för mitt sällskap, men de vägrar tro mig.
         ”Det är omöjligt”, säger en av dem. ”Han satt ju här alldeles nyss!”
         ”Ändå är det sant”, säger jag och går åter ut till de dansande.
         Nu har den äldre mannen slagit sig ner vid ett bord. Jag går fram till honom.
          ”Vad vackert du sjöng”, säger jag. Sedan tar orden slut.
         Han tittar misstänksamt på mig utan att säga något.                
         Jonas Lundqvist sätter sig vid hans bord och inleder en lång konversation. Den äldre mannen ser ut att uppskatta det.
         Jag står utanför en kyrka då en okänd kommer fram till mig. Han är alldeles förtvivlad och visar mig sin mobil.
         ”Jag vill att den ska ge mig något, men vad?” säger han.
         Vi börjar gå och jag säger till honom:
         ”Din mobil hade kunnat ge dig något varaktigt.”
         Han svarar med ett vrål fyllt av ångest:
         ”Varför?!”
         ”Sakta ner på stegen så ska jag berätta. Du frågade mig vad din mobil skulle ge dig. Och det du skulle ha bett den ge dig är förändring.”

[Dröm nummer 336. I gryningen den 25 december 2021.]

Jag jobbar på en reklambyrå med Annika Huett, Christina Knight, Klas Fahlén och några okända. De vill slänga något jag gjort, men jag lyckas avstyra det.
         Jag frågar runt om någon har lite gammalt jeanstyg, som jag behöver till ett projekt, men ingen har något.
         En okänd lånar mig en svart skinnjacka.
         Nu har alla svarta skinnjackor.
         Nu har alla grupperat sig i politiska partier. En anklagelseakt läses upp för en partirepresentant. Sedan läser man upp en anklagelseakt för en representant för ett annat parti. Så där håller det på. Som en ritual. När det är min tur finner jag mig vara representant för Kristdemokraterna. En okänd lösgör sig ur gruppen och går fram till mig. Ställer sig hotfullt nära och väser:
         ”Var det du din jävel som gjorde reklam för Kristdemokraterna?”*
         Jag blir förbannad och ger honom en rak höger. Sedan är slagsmålet i gång. Alla mot alla.
         Efteråt är jag sorgsen. Frågar runt om jeanstyget igen, utan framgång.
         ”Att det ska behöva bli så här”, snyftar jag.

* Det var det ju faktiskt, om än för väldigt längesedan.

[Dröm nummer 334. I gryningen den 24 december 2021.]

Jag ska få spela sologitarr på en konsert med Deep Purple och Eric Clapton. Jag står längst bak på scenen och övar inför min insats. Försöker få till Hugo Alfvén-melodin i Lazy, men det är omöjligt. Fingrarna lyder inte. Fastnar mellan strängarna. Och plektrumet är hårt och kantigt och så litet att jag knappt får grepp om det. Det låter riktigt illa och Clapton tar över.
         Han vänder sig till publiken och säger:
         ”Ikväll kommer vi bara köra del ett och två av plattan.” Det hörs spridda burop.
         Det blir alltmer en Clapton-konsert och någonstans försvinner Deep Purple.
         Trots att jag är så dålig får jag fortsätta spela. Men det går inte bättre. Konserten blir allt tröttare. Vi spelar låtar ingen vill höra och folk börjar gå hem. Men Clapton och jag bara fortsätter.
         På ett ställe spelar jag ett G-dur där det ska vara ett E-moll och Clapton ser på mig med rynkade ögonbryn.
         ”Funkar det inte?” säger jag. ”Det blir väl som en sexa?”
         Clapton skakar bistert på huvudet.
         Jag får låna en av hans gitarrer, men det är något som skorrar. Nu ser jag att h-strängen är alldeles slapp och skarvad med en mycket liten låsbricka i höjd med mikrofonerna.
         ”Ska jag stämma?” säger jag och visar Clapton.
         Han nickar.
         Jag försöker, men stämskruven släpper, får inget fäste. Träet runtomkring är alldeles ruttet.

[Dröm nummer 333. Natten till den 24 december 2021.]

Jag har en reklambyrå ihop med Johan De Bourg och en kaxig ung man* som jag jobbade med på Bröderna Trygg plus några okända. Vi jobbar hårt, men hankar oss nätt och jämnt fram.
         Idag är vi på besök vid havet. Här finns en badstrand och här ligger de palatsliknande byggnader där de stora, fina byråerna håller till. Runt palatsen rinner vatten på ett mycket konstfullt vis. Det är sommar och alla på de stora, fina byråerna har semester. Men vi kämpar på.
         ”Om de inte jobbar, så jobbar vi. Det går liksom inte att vara ledig”, säger jag. ”Vi kommer att brejka. Jag lovar.”
         I skymningen går vi tillbaka till bilen, en Volvo Amazon. Vi sitter i bilen och pratar en stund. Plötsligt börjar den rulla bakåt.
         ”Hallå! Handbromsen!” skriker en okänd. ”Vi rullar bakåt!”
         På golvet i bilen ligger en utspilld ask med röda och vita, omogna jordgubbar.
         ”Ge mig en jordgubbe!” säger en okänd till mig. Jag plockar upp en röd och räcker den till honom.
         ”Nej, en vit!”
         Alla på byrån utom jag sysslar med musik. Johan har skrivit en låt** med ett grymt sväng. Nu spelas den utomlands och jag ser en film där barn dansar till den. Johan kommer att brejka. Även de andra på byrån kommer att brejka. Det kommer bara bli jag kvar. Ensam, under en lucka i golvet.

* Om jag inte missminner mig var han från Bollnäs och hette Jonas. Besvärlig typ.

**

[Dröm nummer 332. Tidig morgon den 23 december 2021.]

Min dotter Josefine önskar sig ett speciellt plagg och ger mig instruktioner inför att jag ska köpa det.
         Jag letar i ett varuhus, men köper fel plagg. Josefine blir rasande och säger åt mig att göra om.
         Jag går upp mot Östermalmstorg och letar efter en bokhandel. Jag vet att det ska ligga en bokhandel där, men jag hittar den inte.
         Josefine väntar i en lastbil.
         Jag passerar Håkan Gustafssons hus på Muskö. Precis intill ligger ett rivet rött trähus i en hög, som för att brännas. Jag kan tydligt se att någon redan försökt få eld på brädorna, för de är bitvis svarta av sot. Intill entrén till Håkans hus gräver hans far en djup grop. Den är så djup att jag bara kan se hans ena hand, som kastar upp grus och sten. Ändå förstår jag att det måste vara han.
         Jag och mor går mot Walter Eriksson sjöbod. Vi är där för att leta efter något speciellt. Jag stannar en stund för att betrakta havet och uppfylls av längtan. Från sjöboden går vi upp för en trätrappa, som är helt täckt av fiskslem. Det är väldigt halt och vi måste hålla i oss för att inte halka.
         Walter och en vän till honom kommer med båt och angör bryggan. De ser oss inte, så jag tänker att jag ska skämta lite med dem och säger:
         ”Ja, här har ni två inkräktare!”
         Walter tittar upp. Han ser förvånad ut.
         Min mor säger något, vilket får Walters vän att grymta:
         ”Ja, det är inte konstigt att det går åt helvete, när man lär ungarna sånt i skolan!”

[Dröm nummer 331. I gryningen den 23 december 2021.]

Min dotter Josefine kommer på besök. Jag vill att hon läser en bok och föreslår den jag själv läser, eftersom det är en mycket bra bok. För att komma ihåg var jag var stoppar jag in en bit grönkål som bokmärke och räcker boken till henne.
         ”Blä!” säger Josefine när hon upptäcker grönkålen.
         Jag tar tillbaka boken, tar bort grönkålen och viker ett hundöra istället. Sedan ger jag henne boken igen.

[Dröm nummer 328. Natten till den 22 december 2021.]

Jag jobbar som biträde på ett sjukhus, men slarvar med arbetsuppgifterna. I ett trångt behandlingsrum med flera patienter står transportfordonen som jag skulle få undan kvar. Inte heller har jag satt upp de namnskyltar man bett mig om.
         Vid den svårast sjuka patienten – en äldre kvinna – finns en handskriven gul papperslapp, på vilken det står textat med nästan oläsliga bokstäver: ”Ingen kredit”.
         Läkaren dyker upp och kör själv bort ett av fordonen. Han är märkbart irriterad när han kommer tillbaka.
         ”Det skulle ju vara förberett här?”
         ”Ska jag hjälpa dig?” säger jag.
         ”Nej, jag ordnar det.”
         På sin läkarrock har han en mycket ful skylt med namnet på sin firma: ”Karlsson & Karlsson”. Nästan samma som Loffes band Hansson & Karlsson, tänker jag.
         Nu ser jag att han skäms för att han låtit så brysk mot mig, som är mycket äldre.
         ”Ingen fara”, säger jag, ”vi är vuxna människor bägge två.”
         Och jag är en bättre formgivare, tänker jag.

[Dröm nummer 327. Tidig morgon den 21 december 2021.]

Jag och Simona väntar vid en busshållplats. 421:an* kommer och hon kliver på. Själv ska jag ta en annan buss. När den kommer låter jag alla andra gå på först. Jag väntar kvar utanför. Dörrarna stängs och jag står kvar. Precis när bussen ska åka kommer ett litet spädbarn springande.
         ”Pappa! Pappa!” ropar barnet och bankar på dörren.
         Chauffören stannar, öppnar dörrarna och lyfter upp barnet. Jag förstår att det är hans.
         Jag kliver på och bussen åker. Där finns några män, klädda i äldre dräkter.
         ”Nu hinner vi aldrig till föreställningen”, säger en av dem irriterat.
         Alla männen är blåögda och blonda, utom en av dem som har långt rött hår, sammanhållet med en snodd i nacken. Han börjar prata, om äldre tider. Så vänder han sig mot mig.
         ”Såna som du var inte vanliga då”, säger han med ganska hög röst.
         Jag förstår inte att det är mig han pratar med. Han ser liksom rakt igenom mig med sina stålblå ögon.
         ”Pratar du med mig?”
         ”Ja, vem skulle jag annars prata med?” Hans ansikte är nära mitt nu och blicken är fast och genomborrande. ”Såna som du satte dom på stolar. Ensamma. Till allas beskådan!”
         ”Ja, men inte längre va?”
         När bussen stannar går alla utom en av männen av.
         ”Vart skulle dom?” säger jag.
         ”Dom ska uppträda för barn. En historisk pjäs. Själv försöker jag hålla mig från dom där idéerna. Tänker att jag är från planeten jorden.”
         ”Det är en bra tanke.”

* Det är ju faktiskt bussen som går hem till oss!

[Dröm nummer 326. Natten till den 21 december 2021.]

Jag är tillsammans med några vänner på tillfälligt besök i ett område med äldre byggnader. Det är morgon. Ovanpå ett garagetak växte igår ett äppelträd. Men nu är det nersågat. Jag förstår inte vem som kan ha gjort det. Det var ju ett vackert träd, med massor av frukt. Jag letar efter ett äpple att äta. De flesta har redan börjat ruttna, men jag hittar ett friskt.
         Jag säger hej till vännerna, som börjar visa sig.
         ”Var har du fått tag på äpplet?” säger Olle Källgren
         Jag berättar för honom om äppelträdet.
         ”Det är bara att inse att allt här kommer skövlas”, säger Olle.
         ”Ja.”
         ”Jag har en femtonårig dotter. Kan hon ha lunch ensam hemma? Kan hon bjuda hem sina vänner om inte jag är där?”
         ”Tja, det beror väl på vännerna”, säger jag.
         ”Jag är orolig för hennes framtid. Vad ska hon bli?”
         ”Hon borde bli journalist. Det behövs journalister för att hålla koll på såna här exploateringar.”

[Dröm nummer 324. I gryningen den 20 december 2021.]

Jag tömmer ett slags svarta plasttråg fyllda med hästskit och vatten i en nergrävd behållare. Trots skiten är vätskan helt färglös. Någon rengör trågen efteråt.
         ”Själv skulle jag nog ta hem och diska dom”, säger jag.
         Josefine hejdar mig precis när jag ska gå på bussen.
         ”Pappa, vad är fekalier?”
         ”Ja, alltså, fekalier … fekalier är maten du ätit och vatten … och …”
         ”Vad mer? Pappa, vad mer?!”
         Plötsligt är jag helt svarslös.
         Jag sitter vid ett piano med två okända svarta män. Vi hör en melodi. När en av de okända männen lämnar rummet tar jag ut melodin med högra handen i pianots basregister. En sextondel F, en sextondel Fiss och därpå upprepade åttondelstrioler i Ass.
         ”Gick den så nånting?” säger jag till den kvarvarande okände.
         ”Ja, jag tror det.”
         ”Det låter för enkelt.”