Sommardröm

[Dröm nummer 5. Natten till den 24 januari 2019.]

Östermalmsdröm

Vi befinner oss på min chefs kontor. En i branschen välkänd gammal reklamräv är också där, särskilt inbjuden av min chef. Uppdraget är tydligen väldigt viktigt. Reklamräven har på sig en fotsid vit morgonrock, under vilken en liten kalaskula tittar fram. I övrigt är han smal och senig och grevelik och krönt med en silvervit hårman. Själv är jag en kombination av mitt unga, oerfarna jag och mitt gamla, snart överspelade. Min chef presenterar oss och börjar förklara uppdraget.
         ”Vi skulle kunna göra en trailer”, säger jag. ”På min gamla byrå gjorde vi ofta trailers.”
        ”Nej, nej, det blir alldeles för dyrt”, säger min chef.
         Greven plirar på mig. ”Du använder fortfarande det gamla uttrycket ’trailer’?” säger han och ler överseende.
         ”Men du använder ju själv det ordet, det står i briefen”, säger jag och tittar på min chef, som nu har börjat rodna.
         Nu sitter vi alla tre på en uteservering, jag gissar att det är på Östermalm, för husen är stora och välhållna. Fast uteserveringen ser mer ut som en kiosk, med löpsedlar utanför dörren.
         ”Jag föreslår att vi går in till mig”, säger greven, som, visar det sig, bor i huset intill.
         Vi går in genom en väldig ekport och blir insläppta i hans våning. Han visar oss runt. Vita tyllgardiner släpper in solljuset i de stora salarna. Över golvbrädorna sträcker sig en bågformad glipa. Golvet i den inre delen av glipan rör sig långsamt. Jag förstår att den är en del av en fullständigt perfekt cirkel, som delar av huset i en fast och en rörlig del och att cirkelns centrum också är husets absoluta centrum. I den rörliga cirkeldelen av våningen finns ett bageri, där många människor arbetar. Det finns ingen vägg mellan grevens del av våningen och bageriet. Jag hälsar på kvinnan som driver bageriet. Hon är glad, tjock och mjölig. Plåtar med nygräddade bakverk fyller rummet.
         ”Rummet snurrar för att bullarna ska bli perfekt jämt gräddade”, förklarar greven.
         ”Ja, naturligtvis”, säger jag och inser att jag faktiskt känner till det, att jag läst det någonstans och att jag inte borde avslöjat mig som så okunnig.
         ”Nej, nu måste vi ha lite mat”, säger greven och leder oss ned för en trappa som tar oss till en liten saluhall. Jag känner igen en kvinna som står bakom en disk. Det är ju –––*, tänker jag. Jag berättar för de övriga att jag känner henne, att jag jobbat med henne. Nu är jag plötsligt osäker på om det faktiskt är hon eller någon som bara är lik henne.
         ”Ja, det var en sorglig historia”, säger greven. ”Mänskan gick ju och gifte sig med en muslim. Det blev aldrig bra, det där.”
         Min chef nickar instämmande.
         ”Hon fick visst inte äta vad hon ville,” fortsatte greven. ”Jag vill minnas att han faktiskt slog henne. Hon var så ledsen, kunde inte jobba. Fick väl inte för honom. Vi fick ju höra talas om det där och ringde upp honom. Minns inte om det var jag eller någon annan. Fick honom att ta sitt förnuft till fånga, om jag säger så. Till slut blev hon fri, men då var det så dags. Vad vill du ha att äta förresten?” säger greven och tittar på mig.
         ”Tack det är bra. Har redan ätit”, säger jag, osäker på om så verkligen är fallet.
         ”På vägen tillbaka till våningen (?) har vår lilla grupp fått sällskap av mina gamla kollegor Björn Colliander och Jörgen Lindström, den senare i andeform.
         ”Nej, nu måste vi jobba!” säger greven och tar täten uppför trapporna.

* Mindes inte hennes namn i drömmen, men i verkligheten heter hon Kerstin Andersson och var projektledare på reklambyrån HLR&Co/BBDO.

[Dröm nummer 17. I gryningen den 1 april 2021.]

Asfaltläggerskan

Där är hon.
         Asfaltsläggerskan!
         Hon är ung och vacker, med svart lockigt hår som faller ner över en orange arbetsoverall. Trots sin ungdom är hon en mycket erfaren asfaltsläggerska. Själv är jag novis och hon ska visa mig hur man gör. Vårt jobb är att asfaltera ett lastbilsflak. Det är ett ganska litet flak med låga kanter. Bottenplattan består av ett brunorange linoleummaterial, inramat av mörka brädor. Innan man lägger asfalten – det ska vara ett tunt lager! – måste man förbereda bottenplattan så att asfalten får fäste. Det görs genom att man med ett knivliknande verktyg karvar ett abstrakt mönster i linoleummaterialet. Vi hjälps åt med detta. Det blir ett vackert mönster och hon berömmer mig. Hon berömmer mig också för att jag har målat en stuga så fint med rödfärg. Jag säger att jag bara målat några av brädorna och att de sitter löst.
         Någon asfalt läggs aldrig.
         Jag går på ett torg med Joakim Pirinen. Han får syn på sin far Erkki och Niklas ”Pilken” Lindström* och säger att han måste ”untraila” mig. Han är faktiskt ganska oförskämd och nedlåtande. Bara lämnar mig där och går fram till de båda andra. Pilken upplöses snart. Och även Erkki försvinner bort. Nu är Joakim ensam.
         Jag möter Kurt**. Han har hört att jag fått ett nytt jobb, att jag är något slags allt-i-allo, någon som plockar med småsaker. Han är glad och hånfull. Jag vill invända att jag är både textredaktör och ansvarig utgivare, men han hinner försvinna.
         En fil på min dator heter Att inneha elden.

* Gammal vän från Lidingö.
** Gammal kollega från Almqvist & Wiksell Läromedel och mannen som kom på namnet Socker-Conny!

[Dröm nummer 15. Natten till den 29 mars 2021.]

Hessensee & Krebs

I egenskap av utrikesreporter äter jag lunch på restaurang. Runt hörnet hör jag en radioröst (märkligt nog på svenska): ”Vi söker alltså namnet på en vanlig fisk, som är cirka 30 centimeter lång. Fisken lever alltid i symbios med en liten encellig självlysande alg, vars ljus strålar ur fiskens innanmäte. Skicka ditt svar till Radio –––”.
         En skåpbil far med väldig fart in på en lekpark och bromsar in.
         Vår grupp har tagit sig upp på höjden men vi har svårt att bestämma oss för hur vi ska fortsätta. Bakom oss störtar berget lodrätt ner. Vägen framåt går antingen högre upp eller i dalgången. Jag går i förväg och upptäcker ett sluttande område, fullt av grönska och genomskuret av bäckar och forsar. Solljuset strilar genom vattnet, som, ser jag nu, är fullt av mycket små fiskyngel som pilar fram mellan den ljusgröna växtligheten. Detta gör mig mycket glad. Jag förstår att här även finns större fiskar och plötsligt framstår det som självklart att det är vägen genom dalen vi måste ta.
        I ett rum fyllt med böcker sitter en äldre mustaschprydd man i slipover och förklarar Hessensees bekanta tes, att alla allianser är lagbundna, vilket i praktiken betyder att de måste slutas, att inga andra är möjliga. Bilden interfolieras av ett fotografi med oklart motiv signerat av Hessensee. Signaturen påminner om fotografen Henry B. Goodwins. Krebs å sin sida menar, som alla vet, att du som enskild människa bara kan påverka något exakt på den plats du befinner dig.

[Dröm nummer 12. Natten till den 16 januari 2021.]

Mästaren och Lärjungen krossar ägg

Lärjungen utbrister: ”O, Mästare, jag är väldigt sugen på ägg!”
         När Mästaren får höra detta försvinner han kvickt in i ett närbeläget hus. Lärjungen väntar tålmodigt utanför. Efter en stund uppenbarar sig Mästaren i dörröppningen. På raka armar bär han ett stort kylskåp, som han med kraft slungar i gatan så att kylskåpsdörren vräks upp. Lärjungen går fram till kylskåpet och upptäcker att det är fullt med ägg och att alla äggen är krossade. Han skiner upp.
        ”O, Mästare, nu förstår jag hur du menar!”

[Dröm nummer 9. Natten till den 1 februari 2020]

Mästaren och Lärjungen bevisar att jorden är rund

Vid en husvägg intill det stora torget sitter en tiggarkvinna. Runt huvudet har hon dubbla sjaletter för att hålla den värsta kylan borta. Hon är klädd i en lortig röd täckjacka, under vilken man kan skymta en grön yllekofta. En färgglad klänning täcker till hälften hennes svullna ben som hon sträckt ut framför sig. På benen har hon tjocka stickade yllestrumpor med ett enkelt rutmönster i svart och vitt. Hon är barfota. I handen håller hon en skrynklig pappmugg, som hon sträcker ut mot alla som passerar. Ingen ger något, ingen tar notis om henne.

Då kommer Mästaren och Lärjungen gående! De stannar framför kvinnan, som reflexmässigt håller fram sin mugg . De ger henne naturligtvis ingenting, utan börjar istället diskutera sinsemellan.

”Ser du den här kvinnans ben?” säger Mästaren.

”Ja”, svarar Lärjungen.

”Ser du hur tätt de ligger an mot stenläggningen?”

Lärjungen nickar.

”Det är ett bevis för att jorden är platt! Om den vore rund skulle ju inte kvinnans ben ligga så tätt intill stenläggningen, de skulle sväva i luften, inte sant?” säger Mästaren och lägger armarna i kors över bröstet.

Lärjungen nickar. Sedan vänder han sig mot kvinnan, som ler förvånat med sina trasiga tänder, eftersom hon tror att hon kanske trots allt ska få ett mynt eller två i sin mugg.

”Kvinna”, säger Lärjungen, är du lycklig?”

”Nej, jag är inte lycklig”, säger kvinnan.

”Antag att vår jord var mycket mindre och att du själv var mycket större, skulle du vara mer eller mindre lycklig då?”

”Det skulle vara samma”, säger kvinnan utan att behöva tänka efter det allra minsta.

”Mästare”, säger Lärjungen och vänder sig mot densamme, ”kan vi kalla detta en ren sanning? Att oberoende av den här kvinnans storlek relativt storleken på vår jord, så är hon precis lika olycklig?”

”Jag antar det”, säger Mästaren efter att ha funderat en stund.

”Ett axiom alltså?”

”Ja. Utan tvekan.”

Kvinnan säger ingenting utan tittar bara på de två männen. Lärjungen vänder sig åter till kvinnan.

”Res dig, kvinna!”

Kvinnan gör som hon blir tillsagd, inte utan möda.

”Ser du granitklotet där?”

”Ja”, säger kvinnan, som frågar sig själv om han kanske tror att hon är blind? För hela det stora torget är inramat av cirka 70 centimeter höga granitklot, utplacerade med några meters mellanrum. 

”Sätt dig på det där klotet!” befaller Lärjungen och pekar på det närmsta klotet.

Kvinnan gör som hon blivit befalld.

”Nu, sträck ut benen!”

Kvinnan sträcker ut sina ben. 

Lärjungen går fram till henne, pekar på benen och luften mellan dem och klotet.

”Se, Mästare. Kvinnans ben är helt raka. Ändå ligger de inte dikt an mot klotet.”

”Ja, det är tydligt”, säger mästaren och nickar eftertänksamt.

”Jag har därmed bevisat att jorden är rund!” säger Lärjungen. 

”I sanning, det har du”, säger Mästaren.

När de går därifrån sitter kvinnan fortfarande kvar på klotet, med utsträckta ben.