Sommardröm

[Dröm nummer 34. Natten till den 14 april 2021.]

Origato!

Det är något slags militärbarack vi sitter i. Ulf Englund* säger att han fick den billigt. Utsidan är rosaröd. Vi är några stycken som samlats. Det är trångt. Vi dricker alla alkoholfritt. Ulf, svag av ålder, berättar en historia om en europeisk utbytesstudent i Japan.
         Studenten bor hos en ensamstående medelålders man. Det är oklart om mannen tidigare haft familj. Hemmet är välstädat och smakfullt inrett i traditionell japansk stil. Studenten, som är i övre tonåren, och mannen trivs i varandras sällskap. Mannen kan nästan ingen engelska och den unge mannen har bara läst japanska i ett år, så till en början kommunicerar de med gester och de fåtal ord de behärskar. Trots det får de snabbt fin kontakt. Vänskapen djupnar i takt med att den unge mannen lär sig japanska och de utvecklar snart ett far- och son-liknande förhållande.
         Den unge mannen träffar naturligtvis andra unga japaner. Och en dag begår han ett misstag. Han pratar för mycket om sin vänskap med sin värd. Hans vänner uppfattar det som skryt och de sitter tysta, generade.
         När den unge mannen kommer hem väntar hans värd. Han är tyst och tittar ned i golvet. Den unge mannen förstår att något är fel och inser att han gått över en gräns.
         Nu tittar värden upp mot honom och det syns i hans ögon att han är mycket upprörd. Han börjar skälla ut den unge mannen. Skriker att gjort han gjort honom till åtlöje, tagit sig friheter som han inte hade. Han har kort sagt vanhedrat honom.
         Den unge mannen försöker be om ursäkt, men det är lönlöst. Hans värd är nu lugnare, men när han talar gör han det lågt och med iskyla. Han förklarar för den unge mannen att denne omedelbart måste packa ihop sina tillhörigheter och lämna hans hem. Ingen tid får förspillas. När den unge mannen öppnar munnen för att säga något går hans värd till attack. Springer mot honom och riktar en spark mot hans ansikte, samtidigt som han skriker: ”Origato**!”. Foten stannar, darrande, bara några centimeter framför den unge mannens ansikte. Är det ett skämt, tänker han i ett förtvivlat försök att förstå vad som händer.
         ”Ah, du skojar. Du menar arigato?” säger han på sin numera utmärkta japanska och skrattar.
         ”Nej, idiot! Det är hederstecknet! Du måste ut! Nu! För att rädda både mitt och ditt ansikte. Packa ihop dina saker. Du måste bära allt själv, inte ta hjälp av någon. Sedan måste du gå många varv runt huset med all packning innan du går till tågstationen, återigen utan hjälp att bära.”
         ”Hur många varv?” säger den unge mannen försiktigt.
         ”Det måste du själv avgöra.”
         Den unge mannens hjärta fylls av sorg och han förstår att även hans värd är förkrossad över att detta måste ske. Men han gör som han blir tillsagd. Han packar ihop sina saker, som hunnit bli rätt många, tar på sig sin ryggsäck och hänger remmar runt halsen att fästa resväskorna i. Han och hans värd ser på varandra en sista gång utan att kunna säga något. Bådas ögon fylls av tårar. Han lämnar huset. Stänger dörren utan att vända sig om. Och börjar gå. Stapplar under tyngden. Han går 20 varv runt huset. Sedan vandrar han den långa vägen till tågstationen. När han kommer fram är han förbi av trötthet.
         Ulf tystnar och stirrar ut i intet.
         ”Vad hände sedan”, frågar jag.
         ”Åh, de blev snart vänner igen. Den japanske mannen älskade ju den unge mannen som en son. Efter bara några dagar tog han kontakt med honom och bad om ursäkt.”

* Mångårig vän.
** Det närmaste jag kommer ett japanskt ord som liknar detta är arigato, som ju betyder tack.

[Dröm nummer 32. Natten till den 12 april 2021.]

Barnet i maten

Jag besöker min gamla arbetsplats Almqvist & Wiksell Läromedel på Gamla Brogatan i Stockholm. Jag var vaktmästare och det var mitt första jobb efter gymnasiet. Numera är jag av någon anledning oerhört framgångsrik. Jag visas in i lokalerna, som helt ändrat karaktär sedan min tid. Då, för 40 år sedan, var det klassisk kontorsmiljö, med plastmattor på golven, vitmålad fiberväv på väggarna och små kontorsrum med gabondörrar. Nu är väggarna färgglada och har organiska former, med mjuka in- och utbuktningar. Dessutom har avståndet mellan väggarna krympt, så att man får pressa sig fram. Ur väggarna växer citronträd med ett överflöd av frukter och jag känner ett styng av avundsjuka när jag tänker på mina egna odlingsförsök.
         Jag kommer till kontorsserviceavdelningen, där jag en gång i tiden jobbade med att sortera post och kopiera manuskript. Då ser jag honom. Christer Gidewall, min chef och kollega. Är det verkligen möjligt att han jobbar kvar? Han var ju mer än 10 år äldre än jag. Jo, det är han! Och han har samma kortklippta gråsprängda hår med lugg som han hade då. Jag går fram till honom.
         ”Christer! Har inte du gått i pension än? Och samma frisyr som förr!”
        ”Ja, naturligtvis. Men du har bytt ser jag”, säger han lakoniskt och vänder sig om.
         Då ser jag att han trots allt ändrat frisyr. En lång hästsvans hänger ner över hans rygg.
         Jag sitter på en bänk i en vänthall på en flygplats. Bredvid mig har jag min klasskamrat från gymnasiet, Tina Ström med sitt karaktäristiska vätesuperoxiderade långa hår.
         En liten pojke kommer åkande uppför rulltrappan till platsen där vi befinner oss.
         ”Men det är ju Jolly Bod*!”, säger Tina.
         ”Nej, det kan inte vara Jolly Bod”, säger jag.
         Pojken är i femårsåldern, har runda beigefärgade bågar och sitter i en jättestor tallrik med mat. Strålande av glädje vänder han sig mot oss och säger:
         ”Jag ska få åka till Amerika och det ska bli så roligt!!!”
         Omedelbart därefter byts maträtten ut mot en annan och han far vidare.
         I högtalarna säger någon att det inte längre kommer att vara tillåtet med ståplatser på tunnelbanan.
         Jag och Tina Ström reser oss och går. Vi diskuterar en nyligen spelad fotbollsmatch.
        ”Uppenbarligen en läggmatch”, säger jag.
        På golvet ligger citroner. Några har börjat ruttna.

* Egentligen ett öknamn på en annan klasskamrat, Bengt Gustafsson, som för all del var både rätt kort och barnslig.

[Dröm nummer 29. Natten till den 10 april 2021.]

Tåget i Jena

Vi går ner för trappan mot perrongen. Trängseln är påtaglig och jag krockar med folk som är på väg upp. På en avsats sitter en övergiven mops. Den jag är där med har våra tågbiljetter och springer i förväg, vilket ställer till det för mig, för vid trappans slut finns en spärr där man måste mata in biljetterna för att ta sig förbi. Men spärren är så låg att jag enkelt kan kliva över.
         Vi är i den tyska staden Jena och ska åka tillbaka varifrån vi kom. Returresan går med ett annat tåg.
         En anställd dyker upp och säger att det är en halvtimme tills tåget ska gå och att vi måste lita på honom. Han ber oss följa med in på tåget. Vi är flera passagerare som följer med honom. Vi slår oss ned på bänkar och han drar undan draperierna framför fönstren. Utanför ser jag en havsbukt och bebyggelse.
         ”Ser ni bron där borta?” säger han och pekar.
         I fjärran anar jag något som skulle kunna vara en bro. Den är kvadratisk, tunn och smäcker och täcker in hela havsbukten.
         ”Vad tror ni den kostade att bygga?” säger den anställde.
         Ingen svarar honom.
         ”40 miljoner!” utbrister han med illa dold stolthet och jag förstår att det är väldigt billigt.
         Nu har vyn utanför fönstret ersatts av en annan, trots att tåget fortfarande står stilla. Det är markytan i genomskärning. Jag kan se en tunn tall och dess rötter som söker sig långt ner i jorden. Tallen är på väg att falla sönder.
         ”Träden här är mycket härdiga”, säger den anställde. ”Det beror antagligen på alla bomber som föll.”

[Dröm nummer 28. Natten till den 10 april 2021.]

På flodbåt i Waco

Jag och min fru Simona befinner oss på en flodbåt i Waco, Texas.
         ”Är detta Hemingways flod?” undrar någon.
         ”Nej, detta är Wacofloden, hans är Mississippi”, svarar någon annan.*
         Sedan vi klev ombord har vi varit mycket medvetna när vi tagit i saker och vi handspritar oss hela tiden. Nu närmar vi oss kaj och två tjocka rostiga kättingar drar oss allt närmare.
         Vi går av.
         Det är varmt och fuktigt och i alla skrymslen slingrar ormar. De flesta är små, inte större än en välmatad daggmask. Under våra fötter ligger döda ormar i vattenpussar, krossade av passagerare som klivit av innan oss.
         Hissen som för oss neråt innehåller ett kvadratiskt facksystem av trä. Det når nästan ända upp till taket. Som djupa hyllor som ställts på högkant. För att få plats måste man krångla sig in ovanpå facksystemet. Det är väldigt trångt. När hissen sätts i rörelse börjar facksystemet röra sig i sidled, så att kvadraterna omformas till romber och man måste vara mycket försiktig så att man inte fastnar med ett ben eller en arm.
         Framme hos vårt värdpar får vi följa med högst upp till ena hörnet av flerbostadshuset, där det har sitt fäste. De hade letat mycket länge innan de äntligen fann denna bostad, som hade precis vad de sökte efter – ett Hessensee-fäste!

* När jag vaknar tänker jag först, att det finns väl ingen flod i Waco? Jodå, men floden som rinner genom staden heter Brazos River. Och vad Hemingway har med Mississippi att göra vet jag faktiskt inte.

[Dröm nummer 27. Natten till den 9 april 2021.]

Hasse måste bada!

Det är sen fest i en stor våning på nedre botten. Stämningen är avslagen, de flesta har redan gått hem. Det ligger ett slags misslyckande i luften. Det är inte så här det ska vara och jag är själv besviken.
         Jag går under namnet ”Professorn”* och är en känd festprisse. Varje gång det kommer till mina vänners kännedom att jag ska ut och festa vrålar de unisont ”Hasse måste bada!”. Om Hasse är mitt riktiga namn eller ej är oklart, men jag antar att själva badandet är en analogi för att dricka kopiösa mängder alkohol.
         Vi som är kvar diskuterar om det finns en möjlig fortsättning på natten, men vi har fått reda på att stället vi brukar frekventera är stängt. Uppgivna börjar vi gå mot garderoben.
         När jag ska ta mina kläder får jag reda på att jag vunnit ett pris. Ett reklampris. Garderobiären räcker över det till mig. Det är något slags otymplig rörkonstruktion och mycket fult. Men jag blir ändå lite stolt, och några av mina vänner från Beckmans reklamskola kommer fram för att gratulera mig.
         I samma stund kommer nyheten: Stället vi brukar gå till är trots allt öppet! När det står klart för alla att festandet kan fortsätta tittar de på mig och vrålar: ”Hasse måste bada!”

* Jag har faktiskt under en enda kväll blivit kallad ”Professorn”, eller snarare ”The Professor”. Det var när vi gick ut med jobbet och spelade shuffleboard. På något vis var min kropp helt i balans och som ett sällsynt undantag i min annars rätt bedrövliga (och i sanningens namn obefintliga) sport- och spelkarriär, låg jag på topp. Varje gång jag placerade en puck rätt, skrek mina kollegor ”The Professor!” och skålade.

[Dröm nummer 25. I gryningen den 7 april 2021.]

Den amerikanske gangsta-rapparen

Jag är i min mors rum hemma i radhuset på Ryttarvägen 49 på Lidingö. Hon är inte hemma, men jag måste byta filtar i hennes säng. Filtarna kastar jag ned för trappen. Nu får jag besök!
         In i rummet kommer en amerikansk gangsta-rappare med sitt entourage. Han är mycket känd men jag vet inte hans namn. Han är vit, medelålders och bär vardagliga men prydliga kläder – en senapsgul pullover och grå byxor. Håret är grått och välklippt. Han ser sympatisk ut, lite som en ung Jon Voight eller teve-journalisten Sven Lindahl*. Han slår sig ned på en stol. Hans entourage är suddigt. Någon placerar en bergsprängare på ett bord och slår på den. Det hörs musik. Beats. Min fru Simona blir förbannad och stänger av.
         ”Du gillar ju inte ens rap!” säger hon.
        ”Nej, det är sant”, säger jag. ”Men det här är bra!”**
         Det görs en omröstning bland de närvarande. De som vill höra gangsta-rap (alla utom min fru) vinner.
         Bergsprängaren slås på igen. Det är musik med ett skönt groove. Någon sjunger en fras, varpå gangsta-rapparen svarar. Han lutar sig fram mot mig, ser mig i ögonen och pratsjunger, lite slött men med en kraftig, undertryckt erotisk energi. Så där håller det på. En sjungen fras ur bergsprängaren följs av pratsång från den übercoole rapparen. Det svänger något otroligt och alla i rummet – även min fru – rör sig gungande till musiken. Men vi förblir sittande.

* Sven Lindahl skrev också Mälarö kyrka, som Magnus Uggla gjorde
en cover på.
** Vilket är helt i överensstämmelse med verkligheten. Jag har väldigt svårt för rap, inte minst svensk rap, där nödrim staplas på varann till musik helt utan sväng. Amerikansk rap, däremot, kan jag uppskatta.          

[Dröm nummer 22. I gryningen den 5 april 2021.]

Feuer, feuer für drei

Stockholms vattenytor är plötsligt enormt mycket större. Likt ett expanderande universum har de utvidgats i alla riktningar. I ett disigt fjärran anar jag Västerbron. Och långt bortom den ser jag en av världens vackraste sjöar ur fågelperspektiv.
         Jag är kvarlämnad här vid strandkanten. Något hundratal meter ut, till vänster om mig, ligger en holme med ett fallfärdigt ruckel och konstruktioner av ruttnande brunt trä. Men där finns också en nybyggd villa. Jag tänker att det är ett paradis och att det vore underbart att få bo där, men att man måste ha båt.
         Mina vänner Joakim Pirinen och Olof Halldin har redan åkt iväg med färjan. Jag kan se dem stå i aktern och vinka och ropa till mig. Där finns också andra människor. Joakim och Olof bestämmer sig för att vända om. Men när färjan närmar sig har den förvandlats till en jättelik gul och läckande kajak. Jag kliver ombord och försöker pressa ner mig i ett ledigt hål. Det är trångt, men jag måste klara det. Jag vet ju att min vän Niklas ”Pilken” Lindström klarade det! Men det är länge sedan nu.
        Det är krig. Bomber slår in i husen omkring mig. Ett befäl sätter sig intill mig på en parkbänk.
         ”Det är ryssarna som är här”, säger han lite avmätt. ”Vill du ha Süßmilch?”
         Jag packar upp mina kläder i ett rum. En okänd berömmer mig för hur snygga de är och nu ser jag tydligt en senapsgul pikétröja, med alla detaljer och en logotyp. Den är verkligen snygg! Jag anmärker att kläderna inte är nya, att de är skrynkliga och smutsiga.
         Någon skriker: ”Feuer, feuer für drei!”

[Dröm nummer 21. Natten till den 4 april 2021.]

Joakim Pirinen är försvunnen

Jag försöker spela gitarr, men strängarna är gummiartade och har en egen vilja under mina fingrar. Micke Wall*, som också spelar något slags stränginstrument, säger att det låter illa. Han är mycket bättre. Jag frågar om min gitarr är banjostämd, vilket han bekräftar. Jag lägger ifrån mig instrumentet och frågar om det finns någon annan gitarr jag kan spela. På ett bord ligger en elgitarr. När jag tar upp den visar den sig vara fylld med luft. Den är uppblåsbar. Någon visar mig hur man med ett par enkla handgrepp rullar ihop den.
         Den smala vägen smalnar av ytterligare där den hästdragna kärran stannar till. Vägen är belagd med tryckimpregnerade brädor. Kusken är gammal och skäggig. Vägen sluttar brant ned mot en badplats där människor vinterbadar. Jag och min dotter Josefine kliver upp i den täckta kärran.
         Jag berättar detta på en fest. Festdeltagarna har samlats runt mig och lyssnar andaktsfullt. Joakim Pirinen är försvunnen. Några tror att han är i bastun och knullar. Jag fortsätter berätta, men intresset börjar svalna hos lyssnarna, som droppar av en efter en. Det är synd, för jag har inte kommit till poängen än. Det är nånting med att kusken är väldigt höger och ond – medan jag och min exfru Elisabeth är vänster – och att kusken kommer att få sig en minnesbeta.
         Kärran sätter sig i rörelse ned mot vattnet. Det går allt fortare och jag och dottern inser att kusken inte kommer att svänga av. Vi hamnar i vattnet. Kärran sjunker snabbt och nu är vi under ytan. Vattnet är grönskimrande och kallt.
         Ingen lyssnar längre. Mina vänner Anders och Ylva Lindgren har dragit igång ringdans i köket. Anders spelar gitarr – och han gör det bra! Jag ansluter till ringdansen, som i glädjeyra går genom lägenhetens alla rum. Snart får jag sällskap av tre hundar. De vill bara vara med mig. De dyrkar mig. Jag gullar med dem och blir alldeles nedsölad av deras drägel.
         Jag och Elisabeth går nerför en ranglig trappa som avslutas med en kartong.
         Joakim Pirinen är fortfarande försvunnen.

* Grafisk formgivare och musiker.

[Dröm nummer 19. Natten till den 3 april 2021.]

Get outta here!

Natten är över. Vi ligger ner på filtar och liggunderlag. Vi kan vara medlemmar i något slags sekt. Jag är sjuklig och har svårt att röra mig. De övriga betraktar mig som något av en guru. Kvinnan intill mig frågar om jag vill ha lite bröstmjölk. Det finns kvar i den nappflaska som mannen intill henne druckit ur. Jag tackar nej. Säger ”I’m fine”.
         En okänd placerar elektronisk utrustning på mitt bröst. Sladdar. En mikrofon. Ytterligare en okänd kommer till mig med en gåva. Det är en vinylskiva, med cellofanet obrutet. En skiva med Björn Olsson. Jag minns att han har spelat med gruppen BDO*. Jag blir glad. Reser mig till halvliggande och bryter cellofanet. Leif GW Persson tar skivan ifrån mig och placerar den på en skrivmaskin försedd med tonarm.
         Till en början är det en mycket vacker musik som strömmar ur högtalare jag inte kan se. Men så tystnar den. GW konstaterar att det är fel på apparaten. Pickupen går inte som den ska, utan löper på tvärs över skivans spår, vilket har resulterat i en stor och djup repa. GW suckar.
         Mikael Persbrandt bär en hjälm prydd med färgstarka fjädrar. Han stirrar in i kameran och skriker till musik: ”Get outta here!”. Det är en mycket påkostad reklamfilm. Man har i princip återskapat en populär spelfilm, med mängder av kända skådespelare, många från USA. Alla scener är återskapade i detalj, med alla repliker. Och så ovanpå detta Persbrandt, skrikandes till musik.
         En ungdomlig Tage Erlander kommer ner för en trappa. Han bär knallblå kostym och flinar. Jag undrar om det verkligen är möjligt att han fortfarande lever.

* Björn Olsson spelade bland annat i Union Carbide Productions och The Soundtrack of Our Lives. Någon uppgift om att han skulle ha varit medlem i ett band med namnet BDO kan jag inte hitta.

[Dröm nummer 18. Natten till den 3 april 2021.]

Beppes golfskola

Vattenytan går precis i nivå med underkanten på fönstret. Den delvis isbelagda sjön är en spegel utanför. Väggarna är inte mer än decimetertjocka och jag undrar hur de kan stå emot trycket, inte minst nu när isen lägger sig. Golvet är knöligt under fötterna, som om vatten redan har börjat sippra in. Ett intilliggande rum är särskilt utsatt, eftersom det är dåligt grundlagt. Det rör sig i sidled, vajande som sjögräs i strömmen.
         Jag trycker ut en rejäl klick tomatpuré över mosters portion, som tornar upp sig som ett berg på tallriken. Moster tycker att maten är god.
         På CNN eller Öppna kanalen demonstreras musikers skicklighet. Ett antal folkmusiker i gula folkdräkter ligger på rygg och spelar samtidigt som en person kliver omkring på dem. De stånkar och stönar under tyngden, men spelar inte fel en enda gång!
         Beppe Wolgers står naken i ett rum. Framför sig i ansiktshöjd har han en liten rund stålkorg med några centimeter stora maskor, ungefär som hönsnät. Han spottar ut en golfboll som landar snyggt i korgen!