Sommardröm

[Dröm nummer 253. Natten till den 5 oktober 2021.]

Jag snorklar i en sjö i ett annat land. Sjön är närmast cirkelrund, med en grusig botten täckt av blekt sjögräs som sluttar in mot mitten i en nästan perfekt konform. Det finns nästan inget liv i sjön, men jag lyckas få syn på en fisk. Den är lika blek som sjögräset och inte större än en centimeter. Alltsammans är så fruktansvärt tråkigt och intetsägande att upplevelsen nästan blir hypnotisk. Jag svävar i ett ingenting.
         En liten flicka leker i strandkanten, farligt nära en göl med bubblande kvicksand.
         På tågstationen, när jag är på väg hem, möter jag en man med blont skägg och hoodie. Jag känner först inte igen honom, men inser sedan att vi är kollegor.
         ”Hej, hur går det med vårt projekt?” säger han.
         Jag vet inte vad jag ska svara.
         ”Jag ska dyka i sjön”, fortsätter han, ”det är en fantastisk upplevelse.”
         ”Tycker du det? Det var det absolut tråkigaste jag varit med om.”
         Jag har fått arbete i en jordgubbsfabrik. Ett löpande band matar långsamt fram ett cirka två meter brett och en decimeter tjockt lager av konstgjorda jordgubbar i olika storlekar. Produkten är mycket eftertraktad på marknaden och mitt jobb är att se till så att lagret håller en jämn tjocklek. Spindellikt rör jag mig över jordgubbstäcket och trycker dit bär där det behövs. Jag är mycket skicklig.

[Dröm nummer 252. Natten till den 4 oktober 2021.]

Kenneth Matsson guidar mig genom en butik som säljer begagnade prylar. Han pekar på en grågrön akustisk gitarr, stor som en kontrabas som hänger på väggen och säger:
         ”Där har du ett riktigt fynd.”
         Jag är på väg att lyfta ner den, men en kvinna hinner före.
         ”Jaha, då provar jag sen”, säger jag.
         Vi går vidare. Kenneth pekar på en bastuba för 49 kronor. Jag tänker att det är helt otroligt billigt. Jag går till kassan för att köpa instrumentet.
         ”Vet du vad som är jobbigt?” säger jag till mannen bakom disken. ”När man kommer till ett sånt här ställe och ser en vän gå ut som just gjort ett fynd.”
         I samma ögonblick lämnar Jan Dahlström butiken.
         Nu är vi fler som kollar runt i butiken. Kristin Sköldebäck plockar på sig några knippen torkade blommor.
         En man – som jag först tror är en kund, men som senare visar sig vara anställd – går fram till en annan anställd och ger honom en rak höger i ansiktet. Jag har sett honom göra det förut.
         Vi betalar, men glömmer de torkade blommorna. Jag tar upp dem och mannen bakom disken säger att vi får dem på köpet.
         Vi har parkerat bilen inne i butiken och när vi ska åka ut vill inte dörrarna öppna sig. Det är den anställde som slåss som sköter dörrarna och han uppmärksammar oss på att det fattas 1,5 procent av det vi ska betala, han har kontrollräknat.
         ”Va?” säger jag och räknar i huvudet. ”Det är ju bara 2 kronor och 25 öre?” Jag går fram till honom och sträcker fram en tia.
         ”Det är jämnt”, säger jag.

[Dröm nummer 247. Tidig morgon den 26 september 2021.]

Jag har precis slagit mig ner på ett kafé i Kungsträdgården, då en skröplig Sven-Bertil Taube kommer fram till mitt bord.
         ”Är den här stolen ledig?” säger han och pekar på en tom stol intill mig.
         ”Javisst”, säger jag och reser mig upp för att hjälpa till. Men jag blir omedelbart osäker på vilken stol som är min och vilken som är hans. Han pekar mot den jag nyss satt i och säger:
         ”Den stolen är din.” Sedan går han bort till sin sjuka hustru som sitter vid ett bord en bit bort. Hon har svårt att tala.
         De reser sig och går bort mot en rund bungalow av flätad pil, ur vars fönster det strålar ett blått sken.
         Nu är Sven-Bertil och hans hustru hemma hos Sven-Bertils mor. Modern säger att hon vill hjälpa till att ta hand om hustrun.
         ”Ne, ja ägra!” säger hustrun upprört.
         ”Hur menar du att du vägrar?” säger Sven-Bertil, som nu är naken. ”Det gör mig så ledsen att höra. Jag har hela livet fått kämpa med detta”, säger han och för handen mot ett insjunket parti av sitt huvud. ”Och detta.” Han pekar mot ett insjunket och missfärgat parti ovanför sin högra höft. ”Du borde ta emot den hjälp som bjuds.”
         ”Ne, ja ägra!” säger hustrun, som nu är om möjligt ännu mer upprörd.

[Dröm nummer 245. Tidig morgon den 23 september 2021.]

En civilklädd polis håller en predikan i vad han tror är en kyrka. När han inser att det är en moské han befinner sig i grips han av svår ångest och börjar klia sig våldsamt på vänster knä. Då upptäcker han att det sitter något där. Han drar upp byxbenet och ser att det är en tidsinställd bomb och att kliandet har satt igång mekanismen.
         Från och med nu går allt i slow motion. Vi ser mannen i halvfigur. Han är totalt uppgiven. Ansiktet blir allt rödare och ögonen fylls av fasa. Pulser går genom kroppen och en mörkröd våg fortplantas under huden upp mot huvudet. Hjässan öppnas och en fontän av blod sprutar rakt upp, omgiven av uppsliten hud. Mannen ser på oss, ömsom skräckslagen, ömsom förvånad och sorgsen. Munnen gurglar i ett blodblandat skrik. Så ramlar han slutligen ihop, sprattlande. Nu ser vi att explosionen har sprängt bort hela hans vänstra ben. Han andas fortfarande och stirrar mot oss, trots att han nu är tömd på blod. Blicken slocknar långsamt.

[Dröm nummer 241. Natten till den 21 september 2021.]

I en dal vid havet ligger de döda i sina öppna kistor och väntar på att vi ska ta ett sista farväl. Jag sitter tillsammans med de andra anhöriga i en buss. Försöker förbereda mig mentalt. Läser en broschyr som jag fått av arrangörerna. Där står att vi bör vara beredda på att det kan lukta.
         Om det är i samma broschyr vet jag inte, men jag läser en artikel om avlivning av djur. Där diskuteras om djuren ska sövas eller ej innan man avlivar dem. En kvinna uttalar sig och är mycket upprörd:
         ”Så min häst kvävdes alltså levande?!”
         I en avskild del av dalen, nära havet, står kistorna med de döda staplade på varandra. Några är finklädda i blommiga klänningar. Andra är nakna. Min mor är en av de nakna. Invid kistorna ligger också vår döda häst. Jag känner både skräck och vördnad inför allt.
         En bit bort ser jag en rödmålad liten stuga med vita knutar. Jag går dit. Det är fortfarande vårvinter och marken är täckt av ett tunt snölager. På en spaljé intill huset klättrar en rosenbuske. Mellan väggen och spaljén har ett fjolårspäron klämts fast. Det ser fortfarande grönt och friskt ut.
         En enda ros blommar. Det är en ljust rosa, nästan vit, centifoliaros. Jag doftar på den. Den har en mycket fin och mycket svag doft. Joakim Pirinen doftar också på den och utbrister med ett leende:
         ”Men … det är ju en … ros?!”

[Dröm nummer 237. I gryningen den 16 september 2021.]

Jag är assistent till David Bowies team och har gjort ett förslag till en t-shirt inför den kommande turnén. Det föreställer ingenting. Motivet är mest färgkludd.
         För att måla har jag använt tio stycken stora sjok av vit skumplast, den där lite hårdare sorten med blank yta. Men jag har bara målat på ett av dem.
         Jag får träffa David för att visa min idé och släpar in plastsjoken i hans rum.
         Han ligger i sängen. Lutar ryggen mot väggen. Det är tydligt hur sjuk han är. Han ser mycket trött ut och ansiktet är blankt och svullet.
         Jag förklarar hur jag tänkt med t-shirten. Han ser lite skeptisk ut och säger:
         ”Ja, bara det inte står ’On tour’ på dom.”
         Jag ursäktar mig för att jag använt så många sjok, trots att jag bara målat ett motiv, men han viftar undan det. Det är tydligt att han gillar min idé, men är lite avvaktande.
         ”Du vet”, säger han, ”det ska printas – vi printar alltid – och det går åt väldigt mycket färg. En gång var det ett tryckeri som saknade en viktig färg.”
         Nu har hans ansikte antagit en mörkare, nästan svart ton.
         ”Du ser trött ut, David. Vila dig nu.”
         ”Tack.”

[Dröm nummer 236. Natten till den 16 september 2021.]

Vid ett läxförhör är det bara en av eleverna som tror att Hamlet är en pjäs från 2000-talet.
         Jag deltar i ett gymnastikpass. Stämningen är fientlig och jag vill helst vara för mig själv.
         Jag frågar min mor om jag själv kan gå och handla jäst och mjöl. Hon tillåter det.
         Efter att jag handlat går jag tillbaka till hotell Astoria, där jag bor. Precis bredvid ligger biografen med samma namn, där man visar en konsertfilm med Rolling Stones. Jag har lovat att träffa grabbarna i bandet efteråt och går backstage.
         De ligger på en väldig hög av popcorn i ett kubformat rum av glas, belysta av ett starkt gult ljus. De flamsar och skrattar och kastar popcorn på varandra. Fast det ser mer ut som torrfoder för hundar.
         Jag kliver upp på popcorn/torrfoderhögen och lägger mig intill Mick. Grabbarna nickar åt mig och fortsätter kasta pocorn/torrfoder. Jag kastar också, men blir inte gladare för det.
         Jag känner inte igen killen mittemot mig, han är inte med i bandet. Hans ansikte är mörkrött, ögonvitorna stora. Han stirrar på mig och ler ironiskt och jag fylls av en plötslig fasa inför honom.
         ”Great show, guys”, säger jag. Jag hade tänkt säga ”nice show”, men insåg att det kunde ha uppfattats som ett underbetyg.
         Ingen pratar med mig. Jag är accepterad, men inte mer. Jag borde kanske inte kommit hit, men jag hade ju lovat grabbarna.

[Dröm nummer 235. Natten till den 15 september 2021.]

Det är stor fest hemma hos en obesvarad ungdomskärlek. Hennes pappa är där, men henne ser jag lyckligtvis inte till. Vid ett bord sitter Torbjörn Wiking, packad.
         ”Tjena, Tobbe!” säger jag.
         Han är så full att han bara sluddrar till svar. Själv håller jag mig till alkoholfri öl. Vill inte tappa kontrollen.
         Jesper Eronn är hög på marijuana. Också han har svårt att prata.
         En röst i en högtalare förkunnar: ”Och till Jesper har vi gratis och giftfritt röka.” Alla skrattar.
         Parallellt pågår ett arbete med pappans boksamling. Det går ut på att måla ett antal praktverks bokryggar på konstfulla sätt. Pappan är dock inte nöjd med resultatet och frågar om jag kan hjälpa till. Jag inser att jag inte har något val och säger ja. En expert som bara är där för pengarnas skull förklarar hur jag ska göra. Han har problem med en av bokryggarna. Utifrån en förlaga ska han måla ett antal ansikten på rad. Problemet är att de alla syns framifrån och är ungefär lika stora, samtidigt som de är målade i perspektiv. Det borde vara en omöjlig bild, trots det existerar den. Jag erbjuder mig att göra ett försök. Samtidigt som jag påbörjar arbetet berättar jag om min obesvarade kärlek till dottern i huset.
         Det är svårt att måla. Vi diskuterar perspektivet, men lyckas inte komma fram till hur ansiktena egentligen ska avbildas. Det blir helt enkelt inte bra, och jag börjar inse att jag inte kommer att klara av det.
         ”Jag tycker synd om dig, Per”, säger experten.
         Det är oklart om det är för den obesvarade kärleken eller för hela situationen eller för att han har genomskådat min oförmåga att utföra uppdraget jag tagit på mig.

[Dröm nummer 234. Natten till den 14 september 2021.]

Jag arbetar som något slags uppvärmare för en tv-show och bär alltid en fotsid helkroppsdräkt i mörkröd plysch. När gästerna kommer till studion genomför jag en enkel ritual med dem. Den går till på följande sätt: Vi ställer oss huvud mot huvud och tittar varandra i ögonen, samtidigt som jag peppar gästen med mitt babbel och mina dåliga vitsar. Det brukar vara mycket uppskattat och får alla att känna sig mindre nervösa. Mitt möte med gästerna sänds innan själva showen drar igång och jag är väldigt populär, inte bara hos gästerna och publiken, utan också hos alla som är inblandade i produktionen.
         Ikväll är jag lite extra exalterad, eftersom gästen är en känd kulturpersonlighet, en medelålders man med halvlångt mörkt krulligt hår. Innan ritualen berättar jag för honom hur mycket jag uppskattar honom och hans arbete. Han tackar, men blir lite generad. Sedan påbörjar vi ritualen.
         Vi lutar våra pannor mot varandra och tittar in i varandras ögon. Jag känner hur mitt kön börjar röra sig.
         ”Herregud, jag får nästan bånge”, säger jag.
         ”Så så.”
         Sedan går allt överstyr. Jag blir privat. Börjar kritisera programmet.
         ”Allvarligt talat, hur känns det att sitta med de där idioterna och lyssna på det där tramset och den där jävla kvinnofientliga musiken?”
         ”Hördu, jag tycker musiken är ganska bra”, säger han och backar bort från mig, uppenbart irriterad. Går sedan ut till studion. Programmet är igång.
         Hunden Muffin har bitit någon* och blir uppkallad till ovanvåningen, där Anders Roger ligger i en soffa. Hans vita långkalsonger är täckta av hål efter Muffins bett. Skadorna på kroppen är ganska ytliga, men han befinner sig i chock.

* Muffin var en mycket klok och mycket allvarlig brun labrador, som nästan aldrig gjorde en människa förnär.

[Dröm nummer 233. Natten till den 13 september 2021.]

I tidens början var det bara katten som andades. Inget annat levande fanns ännu.
         En jättelik cykelkedja är ersatt av en skiva röd granit. Skivan har spruckit tvärsöver och det saknas en del, så cykeln kan inte användas. Jag hittar den saknade delen och sätter tillbaka den. Cykeln fungerar igen och jag uppfylls av en segerkänsla.
         Husen i området åtskils av ett kanalsystem med små vikar, där roddbåtar ligger förtöjda.
         Uppe på höjden finns ett stort, vackert hus. Där bor en gammal SS-man, som bestämt sig för att ge upp och överlämna sig till rättvisan.
         Utanför vårt hus på Muskö arbetar jag med min enorma träkonstruktion, som skulle kunna vara en båt. Allt är fäst med träpluggar och kilar. Inte en skruv har jag använt! Bara lite lim.
         Gästerna kommer snart och Håkan Gustafsson går redan på min veranda.
         ”Hallå?” ropar jag.
         Jag ser att han hör mig – jag kan ana ett leende – men han låtsas inte se mig.
         Vid sluttningen ner mot vattnet fortsätter jag att arbeta med stenläggningen. Slänger dit stenarna, som lägger sig snyggt på plats, nästan utan att jag behöver anstränga mig.
         Håkan kommer mig till mötes. Det är ett kärt återseende. Han hjälper mig med stenarna.
         En slät klippa som sluttar brant ner i vattnet är täckt med gammal svart tjockolja från min barndom. Jag berättar för Håkan vad som hände.
         ”När jag var liten, bara något år, var det ett oljeutsläpp här och jag klev i oljan. ’Det går bort med varnolen!’, sa min mor, dränkte lite trassel i vätskan och började med bestämda tag att skrubba mig. Jag minns hur jag grät.”*
         Håkan skrapar lätt med fingret på den missfärgade klippan. Och oljan släpper i stora sjok.
         ”Se, så lätt det går bort!” skrattar han.

* Detta hände verkligen och bör ha varit ett av mina första minnen – och trauman! Varnolen är ett annat namn på lacknafta och jag minns att det var den produkten som min mor använde. Jag minns också att hon uttalade ordet utan ”r” och med betoning på ”e”.