Sommardröm

[Dröm nummer 622. Tidig förmiddag den 8 oktober 2022.]

Jag och Joakim Pirinen befinner oss i en pastoral miljö vid vattnet. Vi dricker mitt hemmagjorda vin och samtalar. Över vattnet svävar vita texter med pilar, som visar var i vattnet Joakim har dumpat benresterna av människorna han mördat. Vadben, skenben, lårben etcetera. Det är inte på något sätt märkligt och gör mig inte särskilt upprörd.
              Anna Ringberg kommer cyklande. Hon har precis gjort slut med Joakim.
              ”Här kommer en tjej som ångrar sig.”
              Anna kliver av cykeln och ger mig en försiktig kram som jag besvarar lika försiktigt. Sedan cyklar hon iväg igen.
              I ett dike ligger en monitor som visar en film med en kvinna som sitter på en stol vid vägkanten. I famnen har hon en katt som tittar in i kameran. Kvinnan vrider huvudet mot något och ler. Plötsligt kommer en lastbil och krossar henne så hon blir alldeles platt. Katten klarar sig mirakulöst nog och fortsätter att obekymrat titta in i kameran. Sedan börjar den leka och springer ut och in genom ett hål i kvinnans mage. Men det var något med kvinnans leende. Som att hon visste vad som var på väg att hända, men att hon satt kvar på rent trots.
              ”Jocke, det här måste du se!” ropar jag.
              ”Men va fan!” utbrister Joakim och ryggar äcklad tillbaka när han får se den överkörda kvinnan.
              ”Det är CIA som ligger bakom. Du måste se!”
              ”Jag vägrar.”
              Anna är tillbaka. Hon sätter sig i gräset och börjar ta av sig tröjan. Joakim ser på under tystnad.
              Jag går min väg med mitt glas. Lämnar dem ensamma.

[Dröm nummer 618. Tidig morgon den 5 oktober 2022.]

Jag och Simona är på ett kafé för att äta lunch. Vi tittar i menyn och upptäcker att de har rumänska våfflor.
              ”Du får beställa”, säger Simona. ”Och öva på din engelska.”
              ”Okej.”
              Det kommer ingen för att ta vår beställning, så jag går ut i köket och försöker göra mig förstådd hos en kvinna i personalen. Men hon tycks inte tala något språk alls.
              En mycket lång man uppenbarar sig. Det visar sig att han är svensk. Jag förklarar att jag och min hustru vill beställa rumänska våfflor. Först förstår han inte. Sedan öppnar han ett skåp som når ända upp till taket och pekar på hyllan högst upp. Jag skymtar några välvda nätmönstrade våfflor staplade i varandra, som båtskrov.
              ”Såna?”
              ”Ja, precis.”
              ”Hur många?”
              ”Tja, vi är två.”
              ”När vill ni ha dom?”
              ”Eh … typ nu. Till lunch.”
              ”Jag förstår. Med sylt?”
              ”Jag antar det.”
              På vägen tillbaka till Simona ser jag Joakim Pirinen, Jan Dahlström och Olof Halldin sitta och supa vid ett bord. De säger att de ska på konsert på kvällen och undrar om jag ska med.
              ”Nja, jag är här med Simona och har bilen. Jag åker hem först.”
              ”Gör det”, säger Jan. ”Jag har Jesper med. Han ligger och sover i rummet här intill.”
              ”Ensam?”
              ”Ja.”
              ”Att du vågar. Han är ju så liten.”
              ”Ingen fara.”
              De är redan rejält packade.
              På konserten framträder en kvinna. En stjärna från sextiotalet. Hon har rött pageklippt hår och är fortfarande vacker. Jag ser henne i profil, hur hon håller gitarren framför sig med stämskruvarna alldeles nära munnen. Hon håller bägge händerna runt gitarrhalsen och drar dem fram och tillbaka, fram och tillbaka. Som om hon runkade en kuk. Hon flämtar. Hennes mun är öppen.

[Dröm nummer 617. Natten till den 5 oktober 2022.]

Jag har investerat mina samlade besparingar i två ljusblå vaktelägg och är på väg till banken för att de ska förvara dem åt mig. Min personliga bankman tar utan synbar reaktion emot äggen och placerar dem bland andra ägg i en snörombunden kartong på fönsterbrädet bakom sig. Därefter noterar han insättningen i en bok och ler vänligt. Jag tänker att äggen är en smula utsatta där i fönstret och att de kommer att bli gamla och härskna, men att det kanske inte påverkar deras värde.

[Dröm nummer 612. Natten till den 29 september 2022.]

På ett dagis hamnar jag vid ett bord med en liten pojke som utsöndrar något. En ohygglig stank. Jag försöker äta, men det är svårt.
              ”Jag har vattenkoppor”, säger pojken.
              ”Vattkoppor?”
              ”Nej, vattenkoppor”, säger pojken och hostar upp små genomskinliga vätskefyllda blåsor. Det är när de spricker som stanken sprider sig.
              Jag ser mig omkring bland de andra barnen och tänker att den lille pojken antagligen blir mobbad.
              En annan pojke reser sig från sitt bord och säger: ”Nu andas vi alla i takt.”
              Nu börjar mobbingen, tänker jag. Men vid hans ord tystnar alla, reser sig och tar djupa, långsamma och samtidiga andetag. Det får pojken med vattenkoppor att andas lugnare och blåsorna att sluta komma ur hans mun.
              Att alla andas i takt är det enda som hjälper mot sjukdomen.

[Dröm nummer 609. I gryningen den 24 september 2022.]

Jag arbetar i en matbutik och har gjort hallonvin.
              ”Det är svårt att göra hallonvin”, säger någon. ”Man måste göra mycket, för det är så känsligt.”
              Jag har bara gjort några liter i en glasvas, som jag täckt med plast och ställt i ett kylskåp. Jag öppnar plasten och häller upp lite i ett glas. Jag och butikschefen Håkan Sund provar. Smaken är mild och färgen ljusröd.
              ”Det påminner lite om beaujolais, inte sant?” säger jag.
              ”Ja, faktiskt”, säger Håkan.
              Jag ska avsluta min tjänst och lämnar över nycklarna till en ung tjej. Jag visar henne runt i butiken och vi går bort till en disk. Jag letar efter nycklarna i fickorna.
              ”Var gjorde jag av nycklarna? Fick du nycklarna?”
              ”Ja”, säger tjejen.
              ”Du börjar bestämt bli lite rörig”, säger Håkan.
              ”Det beror på att jag är en gubbe. Gubbrörig.”
              ”Haha! Gubbrörig! Det var roligt sagt”, säger Håkan.
              Vi går bort till ett ståbord där några medarbetare dricker öl.
              ”Vad händer här?” säger Håkan.
              ”De provar min öl.”
              Jag ska slänga en stor beigefärgad papperssopsäck och en lite mindre papperskasse i pappersåtervinningen. Båda är tomma, så när som på några hallonkärnor.
              ”Det är bra om du tar bort kärnorna först”, säger ett biträde.
              ”Varför det? De är ju också cellulosa.”

[Dröm nummer 608. Tidig morgon den 22 september 2022.]

Jag är på körresa i Österrike, där vi ska sjunga delar av Lars-Erik Larssons Förklädd Gud.
              Utanför konserthuset står en skulptur som sträcker sig flera våningar upp. Den består av vertikala och horisontella skedformade bronsstycken av olika längd som skimrar i soldiset.
              När vi går upp för trappan till konsertsalen hör jag förspelets flöjt. Har de redan börjat? Nej, de repeterar bara.
             Vi sätter oss på stolar utanför. Jag hänger min kavaj över Joakim Pirinens, men ångrar mig och tar en annan stol.
              En liten schäfer kommer springande mot mig. Jag har träffat den förut och den är mycket glad över att jag är här. Jag kliar den bakom örat och pratar med den. Den förstår allt man säger.
              En äldre man som känner hunden kommer gående en bit bort.
              ”Har du sett?” säger jag till hunden. ”Det är ju –––!”
              Hunden viftar på svansen och springer bort till mannen.
              Max Näslund läser en tidning. Han är ursinnig.
             ”Jag kan inte mycket om politik, men den här Widar Andersson är ju helt jävla dum i huvudet.”
              ”Precis! Han tycker att fotgängare ska flytta på sig när bilarna kommer. Han kan inte lagen!”

[Dröm nummer 607. Natten till den 22 september 2022.]

Jag är på väg till en plats där man en gång kunde se när B-52:orna kom in för att lägga sina bombmattor. På vägen dit står ett av planen uppställt. Flygplanskroppen är lång och smäcker, smalnar av mot slutet för att sedan bli tjockare igen. Jag vet att metallen är tunnare där kroppen är som smalast och jag tänker att det måste ha varit väldigt utsatt att sitta där.
              Jag klättrar in i cockpit. Allt är gjort i grönmålad plåt. En presenning täcker fönstret. Jag hakar av den, men kan ändå inte se något.
              När jag kommer ut igen ser jag ett ensamt jaktplan komma in lågt.
              Jag ska hyra en stuga av en ensling. Jag har hyrt av honom förut, men när jag kommer dit upptäcker jag att stugan är borta. Har den brunnit ner? Är det jag som har bränt ner den? Nej, det syns inga spår av brand och fjolårsgräset lyser fortfarande gult.
              När jag frågar enslingen, säger han att han sålt stugan.
              ”Tre hundra tusen fick jag för den.”
              ”Va? Hur är det möjligt?” Jag minns stugan som ett ruckel.
              ”Det var bra virke i den. Eftertraktat.”
              Jag får sova i lekstugan istället. Det blir bra.
              På en bergvägg hänger en järnkonstruktion, som jag ska använda när jag lagar mat. Enslingen erbjuder mig att stå på hans axlar, men jag når ändå.
              Han visar mig stallet, som också är en verkstad. Det är där jag ska tvätta mig och borsta tänderna. Vattnet får man upp med en handpump. Det är en sinnrik konstruktion, men allt är lite skitigt och äckligt.
              Nu måste jag skynda mig till utsiktsplatsen för det börjar redan skymma.

[Dröm nummer 606. I gryningen den 20 september 2022.]

Vid en liten havsvik ligger en park som helt saknar liv. På ett bord hittar jag en ritning över parken och jag tänker att den skulle kunna förbättras avsevärt. På ritningen syns en rudimentär staty över Donald Trump, som lutar sig fram över en tänkt folkmassa. Tanken är att barnen ska kunna klättra på honom. Jag tar fram en penna och fyller i så att statyn blir mer levande.
              Joakim Pirinen kommer fram för att se vad jag håller på med.
              ”Har du gjort det där? Det är ju helt otroligt!”
              ”Äsch, jag bara fyllde i lite.”
              Lite till vänster om Trump och till höger om något mycket viktigt ritar jag sedan en mycket naturtrogen staty av en häst med två huvuden. Det extra huvudet får sträcka sig ut mot vattnet, förbi Trump. Tänker att det kan bli väldigt fint.
              Sedan ritar jag en cypress, men ångrar mig. Den kommer att bli för tät. Jag tar bort den och ritar ett körsbärsträd istället. Låter grenarna sträcka sig ut mot vattnet i en harmonisk dans med hästhuvudet.
              ”Det kommer bli för tätt”, säger någon.
              ”Nejdå, körsbärsträdet lockar till sig småfåglar som vill kunna gömma sig i grenverket och skänka oss sin sång. Jag vet vad jag gör.”

[Dröm nummer 605. Tidig morgon den 20 september 2022.]

Jag är inkallad på ett jobb som fullkomligt knäckt den ordinarie copywritern. Hemma hos någon blir jag presenterad för ad:n. Vi snackar en stund. Trevlig kille. Han visar utkastet som kunden refuserat. En broschyr med tabeller och grafer och pliktskyldiga bilder på kontorsarbetare.
              ”Ja, det här var ju inte så kul”, säger jag. ”Tabellerna och graferna måste såklart med och dom som ska läsa det här är ju vana att se sånt. Men jag fattar inte varför allt måste vara så jävla tråkigt. Varför gör man inte ett reportage hos någon … en slaktare! Kött! Det gillar folk!”
              ”Skitbra idé!”
              Framför oss står några skålar med choklad. Jag tar en ljus, krämig pralin.
              ”Det är lustigt, jag var helt säker på att det skulle vara glass. Det är nåt med färgen.”
              ”Ja, när du säger det så.”
              Det börjar bli sent. Jag sneglar på teven. Om en timme börjar en film jag vill se. Jag ursäktar mig.
              ”Nej, men nu tror jag att jag har en bild av det hela. Kul att ses!”
              ”Ska du redan gå? Okej. Kul att ses!”

[Dröm nummer 604. I gryningen den 19 september 2022.]

På gränsen mellan USA och Kanada – som ligger vid Ekholmsnäsbacken på Lidingö – har militär personal från bägge länderna samlats. Det finns ett globalt hot om kärnvapenkrig.
              De kanadensiska militärerna går lite slött igenom läget.
              ”Har vi a-bomber?” säger en.
              ”Precis fått”, säger en annan och pekar på ett släp. ”Du ska köra bilen som har släp.”
              Hans kollega går närmare och säger: ”Men den har ju ingen dragkrok?”
              ”Nej, det där är släpet. Där är bilen. Det är en elbil.”
              ”Är den laddad?”
              ”Till hälften.”
              ”Ladda den.”