[Dröm nummer 564. I gryningen den 11 augusti 2022.]

Jag ligger naken i min säng på ett hotell, där jag ofta bor. Det händer att katter och hundar gör mig sällskap och nu ligger jag och väntar på dem.
              Det knackar på dörren. Jag går och öppnar och döljer mitt stånd med täcket. Utanför står Cecilia Strömgren.
              ”Får jag sova här?”
              ”Javisst får du det.” Hon har gjort det flera gånger förut.
              ”Skit med min kille.”
              ”Jag förstår. Kan du hjälpa mig med sängen, den har glidit ut från väggen.”
              Cecilia häller upp portvin till oss och går ut på balkongen.
              ”Vi kanske får sällskap av några katter och kanske hundar”, säger jag.
              Hon ser besviken ut.
              Några katter tittar upp från under sängen och säger:
              ”Får vi sova här?”
              ”Javisst får ni det. Titta, Cecilia, dom är redan här!”
              Cecilia kommer och lägger sig intill mig. Katterna är överallt.
              ”Ja,” säger jag och tittar henne djupt i ögonen, ”nu kan vi varken sova … eller göra nåt annat …”
              ”Men … men … det är ogiltigt!” säger Cecilia.

[Dröm nummer 563. I gryningen den 9 augusti 2022.]

I trappan upp på väg till en sammankomst möter jag Johan Kylander. Han är aggressiv och jag vet att han kommer att förstöra för oss. Han tar fram kronan och andra delar till ett armbandsur, som han en gång lånade av mig och fräser:
              ”Ta dom här du!”
              ”Men Johan, klockan är ju trasig. Ska du inte laga den innan du lämnar tillbaka den? Äh förresten, det kan göra det samma. Behåll den du.”
              Mitt svar är mer än han står ut med. Utom sig av vrede rusar han ner för trappan och försvinner.
              Jag ska fotografera ett barn, en liten flicka. Fotografiet ska fungera som skydd mot förövare. Jag vet precis hur jag ska göra för att det ska bli en bra bild. Jag ska fotografera henne framför ett hus en solig dag. Ljuset ska komma från sidan och jag ska använda svartvit film.
              ”Är det inte bättre mot det där huset”, säger Joakim Pirinen och pekar på ett hus som står i direkt solsken.
              ”Nej, det blir för starkt”, säger en kvinna. ”Allt blir utfrätt.”
              ”Så är det, Joakim”, säger jag.
              Kvinnan vänder sig till mig och säger: ”Ljuset är –––. Du ska fotografera med slutartid 30, plus upp ett snäpp och ner ett snäpp.”
              För att få ett mjukare ljus inväntar jag ett moln.
              ”Se, snart kommer ett stort moln! Är ni beredda?”

[Dröm nummer 562. Natten till den 9 augusti 2022.]

Stanley Kubricks film A Clockwork Orange är finansierad av en rik äldre dam. Man har provfilmat delar av filmen och rollfiguren Alex görs av en fantastisk skådespelare. Damen har dock gjort klart att rollen ska gå till Malcolm McDowell.
              Salongen är fullsatt. Publiken förväntansfull. Så rullar filmen igång och scenerna som visas är verkligen fantastiska.
              Efter visningen kommer skådespelarna in längs salongens sidogångar. De har sina kostymer från filmen på sig och tar emot publikens jubel. Alex sätter sig längst fram med ryggen mot publiken. Alla är överens om att det är den här skådespelaren som ska göra Alex, inte McDowell. Men damen har bestämt sig.
              Bioduken förvandlas till en spegel och åskådarna ser sig själva i dunklet.
              Några börjar skandera:

              Kommer vi få se ––– som Alex?
              Kommer vi få se ––– som Alex?
              KOMMER VI FÅ SE ––– SOM ALEX?!

Allas blickar är riktade mot damen. Hon känner sig naturligtvis mycket pressad, men hon är obeveklig. Det blir Malcolm McDowell.

[Dröm nummer 561. Natten till den 8 augusti 2022.]

Jag är kallad till möte på en kulturinstitution. Bakom ett skrivbord sitter institutionens chef och hans assistent. De undrar om jag skulle vilja gå igenom alla Joakim Pirinens anteckningsböcker. Jag blir förstås både överraskad och glad och säger att det givetvis är en ära.
              ”Du bör veta att det är ett omfattande arbete, oklart exakt hur omfattande.”
              Jag tackar ändå omedelbart ja och ombeds skriva på ett kontrakt. Texten i kontraktet är på portugisiska, men jag lyckas i alla fall förstå var jag ska skriva på.
              ”Det är lustigt ändå”, säger jag, ”fram till för några dagar sen trodde jag att jag inte visste att Joakim hade några anteckningsböcker. När jag pratade med honom då frågade jag om han förde dagbok. Sen slog det mig, att det hade jag ju frågat tidigare och att han hade visat sina anteckningsböcker för mig. Jag hade helt enkelt glömt bort det!”
              Jag sitter i en lunchservering på ett företag. I en kyldisk under en välvd glashuv är mängder av mat utlagd på en stoppad grå galonbädd. All mat har på ett eller annat sätt med film att göra.
              ”Jag får ångest av att vara filmare”, säger en okänd. ”Jag blir hela tiden påmind av all den här maten.”
              En bekant till mig har en bil med ett överdrag av samma slags galon som kyldiskens. Han kämpar med att få loss det. Det är sprängningsarbeten utanför som gjort att det fastnat.

[Dröm nummer 558. I gryningen den 6 augusti 2022.]

Jag och Joakim Pirinen sitter på en bänk inför en utomhuskonsert. En liten flicka säljer biljetter. Vi kan välja mellan olika artister. Mat ingår. Jag väljer Chuck Berry. Joakim väljer något annat.
              På kvällen är det fest. Jag befinner mig i ett lyssningsrum, där man kan köpa kassettband med artisten som spelas. Själva köpet är en komplicerad och lång process, där man först måste godkänna ett avtal, som säger ungefär följande: ”Godkänner du, att du endast använder detta band för eget bruk?” När man har godkänt avtalet måste bandet laddas, vilket tar en stund.
              Joakim Pirinen har försvunnit genom en dörr. Vart tog han vägen? Jag letar, men hittar istället Olof Halldin, som jag inte sett på många, många år. Det blir ett kärt återseende.
              ”Jag ska snart gå i pension!” jublar Niklas ”Pilken” Lindström, som inte kunde bry sig mindre.
              En stor, svart och raggig hund sover under en matta. Den tycks övergiven och betraktar mig med sorgsna ögon. Kanske känner den min kärlek? I ett angränsande rum ligger en annan hund av samma ras. Det är en tik och den har en nyfödd valp. I tikens blick ser jag att hon födde flera valpar, men att alla utom denna dog. Jag klappar henne och säger:
              ”Jag förstår att det är svårt, men nu måste du ta hand om ditt enda barn.”

[Dröm nummer 557. Tidig morgon den 5 augusti 2022.]

Jag promenerar i det vackra skånska landskapet, när jag plötsligt hör ljud av ett propellerplan. Nu ser jag det. Det kommer in lågt. Det är stort. Ett transportflygplan. Nosen är trubbig och det har två par deltaformade vingar; det bakre paret sitter aningen högre än det främre. Det går in för landning på ett fält. Klarar med nöd och näppe ett djupt dike. Studsar över det. Piloten hinner precis få stopp på planet innan det krockar med bondens skördetröska.
              Jag springer dit. Hjälper till att lasta av en stor behållare med säckar, som tydligen ska innehålla sättpotatis. Men när vi tömmer ut en säck visar sig innehållet bestå av gammalt elektronikskrot och bara enstaka sättpotatisar. Jag ser också några röda sättpotatisar ligga bland gruset på marken.
              ”Va fan!” säger piloten. ”Fick vi inte med oss mer? Hur kan hon ha missat det, hon som är så noggrann?”
              ”Då får jag ta av mitt förråd”, säger bonden.
              Jag hittar lite användbara grejer.
              ”Vi har i alla fall rep och snöre.”
              Piloten och bonden sätter ihop en mojäng av multnande trä.

[Dröm nummer 555. Natten till den 4 augusti 2022.]

Det råder full aktivitet på byrån inför kvällens reklamprisgala. Alla arbetar med förberedelserna.
              ”Den där reklamkampanjen för ––– vi gjorde då, minns du den?” säger jag till Ulf Enander.
              ”Ja, den var inte bra.”
              ”Nej, den var inte bra alls.”
              Mina kollegor står vid skärborden och monterar tävlingsbidrag på pannåer. Jesper Eronn får syn på mig och säger:
              ”Kan du göra klart? Vi måste iväg.”
              ”Javisst, vilka är det?”
              ”De här fem. På pannå.”
              ”Ok”, säger jag och börjar skära och montera.
              Alla är redan på väg till galan. De ska tydligen äta först. Men hur ska jag hinna äta?
              Vid Lidingö centrum är en buss på väg att backa ut i körbanan. En bil passerar med väldig fart, bara några centimeter från bussens bakdel.
              Busschauffören – en svart kvinna – kliver ut. Hon är uppenbart chockad.
              ”Det var nära”, säger jag.
              ”Ja, det var jävligt nära.”
              Jag, Gabrielle Åhlberg och Joakim Pirinen klättrar omkring på utsidan av ett hus. Jag går först, Joakim sist, med Gabrielle emellan oss. Jag är en van klättrare och instruerar de andra.
              ”Ingen fara”, säger jag när vi ska runda ett hörn. ”Ta min hand.” Gabrielle tar tacksamt emot den och tar sig utan problem runt hörnet. Joakim gör ingen ansats att hjälpa till.
              Ett fäste i en hängränna har släppt. Jag fettar in det och trycker dit det igen. Så, nu är det bara att klättra vidare! Jag vet precis vad jag gör.
              Nu är vi på ett berg och ska ta oss ner från en brant till en platå några meter längre ner. Återigen hjälper jag Gabrielle. Återigen har Joakim inte en tanke på att hjälpa till.
              ”Du är en sån gentleman!”
              ”Ja, till skillnad från Joakim.”

[Dröm nummer 545. I gryningen den 28 juli 2022.]

En grupp människor har samlats i en park. Jag ser en man med rakat huvud göra några danssteg och sätta foten på en x-krok. När han gör det ser han mig i ögonen. Jag tänker inte mer på det, men senare får jag reda på att det är en viktig del av riten.
              Några män håller fast en annan man och säger till honom:
              ”Är du säker på att du vill genomföra detta?”
              Den fasthållne mannen nickar tyst. Jag förstår att det går att slippa detta moment, men att de flesta ändå väljer att genomgå det. En av männen tar ett grepp om armarna på fången – liksom ringlar sina armar runt den andres – och knäcker dem med ren muskelstyrka. Jag kan tydligt höra det krasande ljudet. Allt går mycket långsamt och enligt ett uppgjort schema. Fången ser närmast oberörd ut. Sedan dödas han mot en lyktstolpe.
              En liten hårlös flicka står intill en ställning av järnrör; en sådan som man kan göra gymnastik i.
              ”Kan du göra ett armlyft?” säger jag i ett försök att få kontakt. Flickan ler och greppar om horisontalstången och försöker dra upp sig själv, men orkar inte. Hon är för sjuk. När det går upp för mig att också hon ska dö på samma sätt som mannen grips jag av fasa.
              ”Finns det inget man kan göra?” ropar jag. ”Finns det inga mediciner? Har ni testat att ge henne –––?”
              ”Vi har testat allt, men inte –––”, säger någon.
              ”Försök få tag på –––! Skynda!”
              Några skyndar iväg, men flickan hinner dödas innan de är tillbaka.

[Dröm nummer 544. I gryningen den 27 juli 2022.]

En vän till mig är uppfinnare och bor högst upp i ett hus. Innertaket är av järn och välvt och alldeles rostigt. I hans bostad finns mängder av märkliga maskiner och skulle något av de rör eller någon av de ventiler som löper längs taket gå sönder förstörs allt.
              Jag försöker stänga de öppna fönsterna, men det går inte. Bågarna passar inte karmarna.
              Där finns också en mycket speciell bil och jag undrar hur han kommer ut med den. Svaret: Det finns en hiss på utsidan av huset! Hissen saknar både väggar och tak och golvet är mycket stort. En av oss ställer sig längst ut och när hissen sätts i rörelse kastas han av, men överlever.
              För att få vara med om upplevelsen är det viktigt att vi befinner oss på precis rätt ställe på hissgolvet, som nu börjar fyllas med vatten. Snart har en stor spolformad, roterande våg bildats. Min uppfinnarväns gamle tjänare lägger sig ner och omsluts av vågen. Nu är det min tur. Jag lägger mig ner, men hamnar snett och bara halva jag ligger i vågen. Trots det känner jag kraften.
              I ett rum står vattentankar uppställda. Nakna människor kliver ur dem. Deras hud är täckt av koagulerad stinkande smegma som inte går att få bort.

[Dröm nummer 543. Natten till den 27 juli 2022.]

Jag går mellan tomma bänkrader i operahuset, där man framför en socialrealistisk opera. Det är bara en handfull människor i publiken och de är alla knutna till produktionen. Det är lite sorgligt, för föreställningen är fantastiskt bra.
              En sopran knäcker extra som receptionist på vår reklambyrå.
              ”Det börjar en ny copy idag”, säger hon.
              Strax därefter dyker han upp. En ung kille, som visar sig vara supertrevlig och huvudet högre än alla andra. Receptionisten visar vad han skrivit.
              ”Visst är det bra?!”
              ”Jo, det är mycket bra”, säger jag.
              ”Han är musiker också!”
              Jag är på väg att säga något, då tre läkare kommer in. Två av dem är enormt långa och når nästan ända upp till taket. En tredje svävar en halvmeter ovanför golvet, men är mycket lång han också. Jag frågar hur det är möjligt att de kan vara så långa.
              ”Vi äter sill. Alla läkare äter sill varje dag.”
              ”Men kan det vara nyttigt?”
              ”Man får variera, ersätta sillen med annat ibland.”
              Den nya copyn kommer in. Han når dem bara till bröstet. Receptionisten häller upp ett litet nubbeglas till alla närvarande. Det hör till!