Jag befinner mig på Ryttarvägen på Lidingö för att stryka radhustaken med kokande asfalt. Min okände kollega pratar i mobilen. ”Men han kanske förlorar sin arm?” säger han bekymrat. Jag är helt ointresserad av det och vill komma igång med arbetet så fort som möjligt. När jag stryker ut asfalten med en borste uppstår det små glödbränder som sakta äter sig igenom taket och sprider sig i den kraftiga vinden. Jag överväger att hämta en vattenslang, men struntar i det. Märkligt obekymrad.
I en bokhandel gör jag ett fynd: ett mycket sällsynt Tintin-album! Det är i folioformat och mycket tjockare än ett vanligt Tintin-album. Större delen av det består av en atlas, där alla geografiska kopplingar till Tintin finns utmärkta. En okänd ser mig och utbrister upphetsat: ”Var har du hittat det där?! Det har jag letat länge efter.” ”Åh, det stod här borta”, säger jag och pekar. ”Sista exet är jag rädd.” Han grämer sig, men gratulerar mig trots allt. Jag sätter mig vid ett bord, där Jan Dahlström och Simona slagit sig ner för att bläddra i sina fynd. Jag sitter mitt emot dem och för långsamt över Tintin-albumet till deras sida. ”Se vilken fin kartbok jag hittat”, säger jag. Jan genomskådar mig omedelbart. Han inte bara känner igen boken, han äger naturligtvis ett exemplar av den. När jag försöker säga något faller han mig i talet. Förödmjukar mig inför Simona. En okänd pratar om märkliga utgåvor av inbjudningskort. Påstår att de är samlarobjekt. Jag frågar Joakim Pirinen om det. ”Nej”, säger han trött, ”dom är sällan värda nånting. Dom brukar aldrig komma längre än till dom inbjudna.”
Jag är med Joakim Pirinen och några andra vänner på ett köpcentrum i Tyskland. Vi letar efter ett ställe att äta på. Det är gott om restauranger och några är helt folktomma. När vi frågar berättar man för oss att det handlar om olika kvalitetsnivåer. De tomma restaurangerna kommer att fyllas senare. Vi väljer en elegant pizzeria. Jag bläddrar i Joakims nya album. Varje sida har en egen stil och intill varje bild finns en förklaring till varför han valt att teckna i just den stilen, historien bakom, vilka utmaningar han ställdes inför och så vidare. Det ligger ett oerhört arbete bakom, det förstår man, men det är kanske inte så lättillgängligt. Till vänster om mig sitter en liten pojke. Han är fräknig och mycket förväntansfull och han har en söt mamma. Nu är pojken ersatt av en man. Servitrisen ställer sig intill mannen och gör något vid hans skrev. Han börjar stöna. Men inte av sexuell upphetsning, utan av smärta. Hon lägger förband på hans pekfinger, vars hud är alldeles bortfläkt. Jag frågar honom om det. ”Det är ett –––sår som aldrig läker. Det önskar du inte din värste ovän.” ”Det låter jobbigt.” För att lätta upp stämningen vill Joakim berätta om en dröm jag haft. ”Hur var den nu”, säger jag, ”jag drömde att jag var en … vad heter det … förlöselseläkare … nej … en födelseläkare … en förlossningsläkare!” ”Ja, du var förlossningsläkare”, säger Joakim. ”Förlöste barn. Klippte navelsträng. Men ett tunt metallrör runt din egen navel ville inte föras in i dig!” Även mannen med –––såret skrattar gott åt detta.
Jag äter buffélunch med Simona. Huvudrätten är potatisbullar. Någon dyker upp med en bricka fylld med egna potatisbullar, som jag tycker ser goda ut. Men Simona har redan tagit av de andra. ”Se!” säger jag. ”Dom tar jag! Dom är hemmagjorda”! ”Men dom ser inte goda ut”, säger Simona. Hon har helt rätt. De saknar stekyta. Istället tar jag dubbel portion av restaurangens, som är gyllengula och knapriga. Vi tar våra brickor och går tvärsöver gatan till en annan restaurang. Min tallrik har spruckit, men den håller ihop. Restaurangen är tom, så när som på ägaren – en kvinna med sydamerikanskt utseende – och ett par anställda. ”Får vi sitta här?” säger vi. ”Ja, det är ju fredag, så det får ni”, säger ägaren uppgivet och anvisar oss ett bord. Jag har kommit överens med min bror om vissa resedokument som ska hanteras på distans. En telefon ringer. En kvinna i personalen håller fram den till mig och säger: ”Är du …? Det är din bror.” ”Ja”, säger jag” ”Ok. Mitt kodnamn är Brad”, säger kvinnan. Hon lyssnar i telefonen. Säger till oss att vara tysta. Vänder sig sedan åter till mig och säger: ”Har du ett skriftligt avtal på att din bror får hantera detta?” ”Ja, det ska jag ha.” Avtalet. Var la jag det? Jag letar i fickorna. Hittar det inte. En kvinna har två små döttrar som ska börja på Backeboskolan till hösten. ”Min dotter gick precis ut!” säger jag. ”Hon är på väg hit. Det kanske skulle vara spännande för dina barn att prata med henne?” ”Skojar du?! Det skulle så klart vara fantastiskt!” Hennes barn ser mycket förväntansfulla ut.
Jag och mina vänner har anordnat en stor middag med musik. Hyrt en lokal. Mycket folk. Vi har anlitat en känd musiker, en svart kille från Jamaica. Han uppträder under middagen och är helt fantastisk. Springer mellan borden. Sjunger. Rappar. Alla sjunger med i hans stora hit Subejo. Som extranummer kör han sin hit igen. Jag står upp och vrålar med i refrängen: ”Subejo! Subejo! Subejo!” Han tittar strängt på mig och rättar mig mitt i låten: ”Subello*, man. SubeLLo!” Sedan gapflabbar han. Jag har tydligen inte fattat vad låten heter. Efteråt är han kvar och festar med oss. Han är verkligen skittrevlig. Och jävligt stolt. Vi snackar, han och jag. ”So, where’s your girlfriend, Per?” “I don’t have one.” “Sure you do, you’re good looking.” “Thanks.” Han lägger armen om min hals och tar mig på kuken och viskar: “Maybe you’re into … you know …you and I … we could …?” ”I’m sorry, you’re a great guy, but …” säger jag och avlägsnar vänligt men bestämt hans hand. ”Sure? We could have a good time!” Han nöjer sig tack och lov med mitt nej. Josefine dyker upp med två vänner, bägge kinesiskor. Jag säger till Josefine att jag kan fixa så att hon får snacka med artisten. Hon blir superglad, försvinner med honom och lämnar mig med kinesiskorna. ”Nu ser ni till att hon kommer hem ordentligt”, säger jag till dem. ”Var bor ni?” Efteråt har alla samlats utanför lokalen. Jag erbjuder artisten att dela en taxi med mig. ”Where can I drop you off?” säger jag. Jag pratar med hans vänner och har bara lovord. ”Trevlig kille. Så medveten och stolt.” Plötsligt dyker han upp och vrålar till mig: ”DID YOU WRITE SOBELLO?! NO, YOU DIDN’T, DID YOU?!” Han låtsas vara arg, men brister omedelbart ut i sitt karaktäristiska gapskratt. Han är en verkligen skämtare. Fan, vad jag gillar honom. I gryningen kommer en häst. Josefine gullar med djuret. ”Du hade kunnat vara Lucia och ridit hem till honom och lussat för honom”, säger jag. ”Då hade han blivit glad!” Hon säger inget. Smeker bara hästens svans, med blicken i fjärran.
* När jag googlar lär jag mig att Subélo (med ett ”l”) är en låt med Anuel AA, Myke Towers & Jhay Cortez. Den låter inte alls som i drömmen och jag rekommenderar ingen att lyssna.
Jag har fått ett läkarutlåtande. Det är fyllt av förkortningar på läkemedel. ”ABC” är en av dem. Vad betyder det? Jag läser i bipacksedeln, men hittar ingen förklaring. Jag frågar min mor. ”Åh, det betyder inget särskilt”, säger hon. Jag som trodde det var cancer. Då ser jag: högst upp står förkortningen ”ONK”. Jag kör Ulf Englunds motorcykel i ett område på Lidingö, där alla mina kunder finns. Mest Bygg & Trädgård. Jag kör in på ett område. Det är folktomt. Verkar stängt. Kör in i en butik. Är den också stängd? Nej, det är några där. Eller är det ägarens barn? Några män pratar golfresor. Jag kör förbi dem och ut ur butiken. Jag och några vänner har samlats hos Ulf. Han är inte hemma, utan befinner sig i Finland för att ta emot ett pris. ”Hur mycket orkade kopplingshandtaget att lyfta?” säger någon, samtidigt som kopplingshandtaget släpper från styret och faller till marken. ”Så mycket”, säger någon blixtsnabbt och alla skrattar. ”Det är något fel på det, oklart vad.” ”När får jag hem min motorcykel?” säger jag. ”Den har du redan fått hem”, säger någon och ler.
Vi tror oss vara jagade av fiskliknande varelser och flyr till en plats där vi känner oss säkra. Hit når inte signalerna. Här kan de inte upptäcka oss. Vi smyger genom korridorer. Man har sagt oss att allt ska vara genomsökt, att det inte ska vara någon fara. Någon pekar på en dörr och säger: ”Är du säker på att du verkligen tittade där?” Vi närmar oss långsamt dörren. Öppnar den försiktigt. Vi är mycket rädda. I bortre änden av rummet står en man och sorterar något. Han utstrålar vänlighet och är inte hotfull alls. Han är en av dem vi trodde var fiskliknande och farliga. Vi har gjort oss en bild av honom som inte stämde.
Det är en ny tid, där människor upplever allt digitalt. Gatorna är tomma. Ändå samlas grupper av människor för att göra saker tillsammans, närmast som en motståndshandling. Carlo Stecksén* har tagit med mig och några andra för att spela spel. Vi måste skynda oss dit, eftersom det kan vara farligt att befinna sig utomhus. När vi närmar oss hör vi ljud från andra människor. Jag kommer på efterkälken, men hinner ikapp mina vänner. Vi kommer fram till en anonym dörr, som öppnas inifrån. Det är mycket folk därinne och stämningen är god. Det finns en förväntan i rummet. Då ringer min mobil. Det är en engelsman, en av Randal Stranickys** affärsbekanta. Han behöver min hjälp med att skriva en text. ”When do you need it?” säger jag. “Now”, säger han. “Well, I’m sorry, I’m busy tonight. Tomorrow?” “Maybe I can write it myself and you can have a look at it tomorrow? Is that possible?” “Yes, that could work.” “Great.” “Ok.”
* Gammal kollega från HLR&CO, Trampolin och Roi Division. * Gammal kund.
Jag och en okänd hittar ett skadat bergslejon. Vad ska vi göra? Jag lyckas sätta mig på djuret och får det att hålla sig stilla. ”Det verkar stressat”, säger jag. ”Men kanske känner det ändå att vi vill det väl?” Vi ringer en veterinär, som kommer. Han undersöker djuret och säger: ”Det har några brutna revben, men det är ingen fara. Det kommer att klara sig.” Nu är vi i vattnet utanför badstranden vid mitt gamla sommarställe på Muskö. Plötsligt kommer en hjord med hästar, elefanter och andra djur springande mot oss. Bergslejonet blir skrämt och simmar iväg, trots att de andra djuren är vänliga.
Jag befinner mig på en filminspelning. Något som ser ut som en jättelik kabelvinda i trä ska åka utför en brant backe, träffa en husgavel och krossa huset där några medverkande skådespelare befinner sig. Observera att kabelvindan inte ska rulla mot huset utan färdas vinkelrätt mot sin cirkelform. En vajer ska stoppa kabelvindan precis innan huset träffas. Ett test görs. Kabelvindan far med våldsam fart ner mot huset. Vajern spänns, men fästet i vindan brister och huset krossas. Om några varit därinne hade de dött. Det hela är mycket bekymmersamt. Ett slags ljusfibrer som sammanflätats till en tunn ledning representerar en kvinnas döda make. Enligt vissa beräkningar kan fibrerna vara oändligt långa. Skulle så vara fallet har maken evigt liv i den dimension han befinner sig. Men det innebär samtidigt att hela universums existens är hotad. Kvinnan nyper och drar i fibrerna, som släpper från kabeln. De är bara några centimeter långa. Hon sätter sig på golvet. Gnider försiktigt fibrerna mellan fingrarna och gråter stilla.
Sommardröm 