[Dröm nummer 90. I gryningen den 16 maj 2021.]

Sanna Heyman har tagit med mig till ett exklusivt café, som också är en butik. Det finns inga bord, utan man köar sig fram genom stället, beställer det man vill äta och plockar på sig saker man vill köpa. Vi går in och ställer oss sist i kön, som går genom hela lokalen. Sanna beställer något. Efter en stund kommer en man ut med ett glas med en klar vätska i vilken något rött håller på att lösas upp. Det är en vacker dryck och den ser god ut. Jag tar glaset i tron att det är mitt. När jag dricker och ser på Sanna inser jag mitt misstag.
         ”Förlåt”, säger jag och räcker glaset till Sanna.
         ”Ta det du”, säger Sanna.
         ”Nej nej, jag beställer en likadan.” Jag vänder mig till mannen som kommit in med glaset: ”Är det nypon?”
         Mannen ser mycket förorättad ut, som om jag sagt något ytterst olämpligt.
         Jag letar efter en present till Jan Dahlström, som fyller 60. Jag frågar en okänd till råds.
         ”Vad tycker han om för musik? Svensktopp?”, säger den okände.
         ”Nej, verkligen inte. Mer pop och hårdrock”, säger jag.
         ”Det ska finnas en bok som heter ’Pop’.”
         ”Den har han nog redan”, säger jag.
         Nu har allting på hyllorna blivit fult och smaklöst och jag vill inte köpa någonting. Sanna är försvunnen och jag tränger mig förbi kön för att komma ut.
         Framför en sotig husvägg växer två stora citronträd. De är svarta och saknar blad. Citronerna är små och skrumpna, och svarta även de.
         ”Så konstigt att de kan klara sig här uppe”, säger jag högt utan att någon hör mig.
         Jag har nu sällskap av Joakim Pirinen och Jörgen Lindström. Vi är på väg till Jörgens kontakt Alexander Skantze. Det är sista möjligheten att hitta en present.
         Vi kommer fram till ett äldre stenhus. På en rosa granitsten finns ordet VALHALL uthugget i högrelief. Ytan på de serifflösa bokstäverna är blankpolerad och kontrasterar fint mot den i övrigt råa stenytan. Under namnet finns en porttelefon, också den i sten.
         Jörgen slår in en kod på stenknapparna. Ingenting händer. Han provar igen. Fortfarande ingenting. Först på tredje eller fjärde försöket åker hela sektionen med porttelefonen ut och blottar ett hålrum. Jag anar ett ansikte därinne. Kan det vara Alexander Skantze? Han säger något till Jörgen. Sa han En?
         ”Han släpper bara in en av oss”, säger Jörgen. ”Då blir det väl du och jag, Per?”

[Dröm nummer 89. Natten till den 16 maj 2021.]

Jag berättar för Per ”Plurre” Sahlin att jag kommit på en idé och undrar om jag ska söka patent. Han säger att jag inte behöver det, att det bara är krångligt och alldeles onödigt. Jag frågar honom om han och Gun ska till Bruksvallarna och åka skidor i oktober, som de alltid brukar göra. Det ska de. Jag har alltid tyckt att det varit konstigt. Finns det verkligen snö där så tidigt på säsongen?*
         Jag bestämmer mig hursomhelst för att göra dem sällskap.
         När vi kommer dit är det mycket riktigt gott om snö. Men inne på hotellet råder en konstig stämning. Vi frågar efter föreståndaren, men får bara undvikande svar. Ett tunt lager slask täcker alla golv.
         Jag känner igen några lumparkompisar, men de känner inte igen mig. Jag inser att de måste vara varianter på dem jag en gång kände. En av dem, jag har för mig att han hette Koster, undervisar i matematik.
         Kosters doktorand har fått handen avhuggen i en olycka i USA. Handen har sytts fast igen, men av misstag vridits 180 grader. Han läser högt ur sin doktorsavhandling. Det är matematik av den högre skolan och jag förstår absolut ingenting. Doktoranden säger att handoperationen ska göras om och att det just nu är lite bekymmersamt när han spelar fiol. Och när han räknar på fingrarna blir alla tal negativa.

* Det som i drömmen verkar märkligt, visar sig i vakenheten faktiskt vara fullt möjligt. Jag läser på Bruksvallarnas hemsida att man genom att spara snö från föregående säsong kan erbjuda skidåkning redan från slutet av oktober.

[Dröm nummer 86. Tidig morgon den 14 maj 2021.]

Vi är hemma hos min flickväns* mamma, som är konstnär. Vi tittar på teve. Det är ett program om politik och vi börjar diskutera. Min flickväns mamma och jag är inte alls överens och hon suckar och tar fram sin jättestora iPad.
         ”Låt mig visa hur det ligger till”, säger hon i lätt överlägsen ton. ”Jag har lite färg kvar.” Hon doppar en bred pensel i vit färg och börjar måla direkt på iPadens skärm. Färgen bara rinner och fäster inte. Det är rena kluddet.
         ”Ungefär så här tänker jag mig”, säger hon och kisar mot det hon åstadkommit. ”Nu är det din tur”, säger hon och räcker mig kartongbaksidan från ett kollegieblock och en pensel.
         Jag funderar en stund. Sedan målar jag en vertikal linje mitt på kartongen. I det högra fältet målar jag fyra ungefär lika stora blå rundlar som överlappar varandra. Därefter en fristående rundel längst ner till höger i fältet. För sent inser jag att den borde målats närmare mittlinjen. Men den går ju inte att flytta. Jag vågar inte titta på mamman, men jag vet att hon ler. Hånler.
         I det vänstra fältet försöker jag sedan måla något med vit färg. Men färgen vägrar fästa och fältet förblir tomt.

* I vaket tillstånd är jag gift sedan många år och har ingen flickvän.

[Dröm nummer 85. Natten till den 14 maj 2021.]

Vår bekant har tagit med oss till sin kontakt, den förmögne Paris-profilen Lars Gidfeldt. Vi träffas i hans kontorslägenhet. Han halvligger i en skinnfåtölj bakom skrivbordet och röker det allra sista på en cigarr. För att få grepp om stumpen har han genomborrat den med en synål, som han håller mellan tummen och pekfingret på luffares vis. Han har lovat att visa oss Paris och föreslagit att börja kvällen med whiskey-provning och middag. Men allt drar ut på tiden.
         ”Så, ska vi kanske ge oss iväg snart?”, säger jag när klockan hunnit bli sju.
         ”Nej, det är på tok för tidig”, säger Lars. ”I Paris äter man inte middag förrän vid elva. Men då är det tyvärr stängt. Pandemin, du vet”, säger han och fimpar cigarrstumpen i ett urdrucket ölglas.
         Någon timme senare bestämmer vi oss trots allt för att gå ut på stan. Men jag dröjer mig kvar. Måste pissa.
         Jag går in på toaletten och upptäcker att den lutar. Allting lutar. Golvet, väggar och tak och skåp. Någon toalettstol lyckas jag inte hitta. Däremot en slarvigt hopvikt presenning. Jag hittar ett veck i den där jag kan pissa. Men det rinner ut över golvet och ner mot den bortre väggen och samlas där. Jag hoppas att det ska dra in i väggen innan någon upptäcker det.
         Jag har nu förlorat allt intresse för mitt sällskap och börjar utforska resten av lägenheten. Allting är slitet och ruffigt och smaklöst och jag börjar ana att Lars Gidfeldt kanske inte är den han utger sig för att vara. Jag går in i köket. Det är fruktansvärt. Det ser visserligen ut som om det nyligen är renoverat, men allt är undermåligt utfört. Skåpen av lackerad metall hänger snett och är fulla med repor och diskbänken är fruktansvärt grisig.
         Jag har inte märkt att Lars Gidfeldt är tillbaka och står precis bakom mig.
         ”Nå, kommer du nångång?” säger han glatt, till synes oberörd över att jag har upptäckt vilket tillstånd lägenheten befinner sig i.
         Han pekar på en druvklase, med få och små druvor, som hänger i en spindeltråd från taket.
         ”Ser du druvorna här?” säger Lars. ”Dom har jag fått. Och nu är dom dina.”

[Dröm nummer 83. Natten till den 13 maj 2021.]

Vår församling* har bjudit in en amerikansk präst att gästpredika några veckor. Reverend Steve är mycket populär och hans predikningar ses på teve av miljoner människor, så det är en stor ära för oss att han tackat ja.
         Givetvis är vår kyrka fullsatt när han håller sina predikningar. Han är inte bara en fantastisk förkunnare, med eld i talet, han ser dessutom mycket bra ut och alla kvinnor i församlingen blir kära i honom. De säger det inte högt, men det går att se på deras blossande kinder, febriga ögon och halvöppna munnar.
         Reverend Steve är gift och har lämnat fru och två barn kvar i USA, han ska ju bara vara borta en kort tid. Men veckorna går och han undrar om han inte kan få stanna lite längre, vilket vi naturligtvis tackar ja till. Det är ju en stor ära! Samtidigt anar jag att den gode pastorn passar på att utnyttja situationen.
         En kväll har jag bjudit in reverend Steve att meka med motorcyklar i mitt garage på Ryttarvägen på Lidingö. Han dyker upp på uttalad tid. Jag lånar honom en overall och tillsammans börjar vi plocka isär en motor.
         Då dyker min mor upp. Hon har naturligtvis bevistat reverend Steves predikningar och vill inte missa tillfället att träffa honom i sitt eget hem. Även min mor är tydligt påverkad av hans utstrålning, trots att hon är tre gånger så gammal som han. Hon frågar honom hur det känns att vara borta så länge från familjen, om han inte saknar dem alldeles outhärdligt.
         ”Åh, fru Sommarström. Det är en börda lätt att bära i så trevligt sällskap!”, säger reverend Steve och fyrar av ett kritvitt leende.

* Jag har visserligen vuxit upp med föräldrar som var medlemmar i Missionsförbundet, men mig veterligen är jag själv inte medlem av någon kyrka.

[Dröm nummer 82. I gryningen den 13 maj 2021.]

På vår resa i Europa har jag, Simona, Olof Halldin och Joakim Pirinen hittat ett pensionat att bo på. Det drivs av en äldre man och vi har fått det rekommenderat av Mikael Larsson, som redan bor där.
         Vi tar in, trots att vi inte är välkomna.
         När vi går in i köket den första morgonen sitter redan mannen och Mikael där och äter frukost. De tycks vara nära vänner. Mannen säger uttryckligen att han inte vill ha oss där, men vi har redan gjort oss hemmastadda.
         Vi beter oss som svin. Ställer till och sölar ner med våra kroppsvätskor. Som ett litet skämt lägger jag en använd kondom i en skål. Sedan går jag in i Mikaels rum och kletar ner det med sperma.
         Det håller naturligtvis inte. Vi måste ge oss av.
         Sista dagens morgon passar jag på att älska med Simona. En taggig tistelväxt kommer hela tiden i kontakt med våra kroppar och gör det svårt för oss. Och just som min klimax närmar sig får hon en våldsam hostattack som förstör allt och gör så att orgasmen vänder och går bakåt in i kroppen. Jag skrumpnar inombords, men säger att det var det skönaste knull jag upplevt.
         Nu är det bråttom. Värden rycker upp dörren och gormar. Vi måste ut!
         Vi börjar packa våra väskor. Utan att vi förstått hur det gått till har vi ett helt bibliotek, med både böcker och vinylskivor, att packa. Jag hittar omslaget till ett Blue Öyster Cult-album, men inte själva skivan. Stolt visar jag Joakim ett fynd jag gjort. Tre böcker av en norsk författare. Omslagen är hemska. Guldbakgrund, med titel och grovrastrerat författarfoto i ljusbrunt. Joakim dömer omedelbart ut böckerna, ja allt författaren skrivit. Han har försökt läsa honom och kan bara konstatera att det är en jävla skit alltsammans. Det går upp för mig att jag inte ens har tittat i böckerna innan jag köpt dem. Jag bläddrar och ser att det är texter om reklam och att allt känns uråldrigt och meningslöst.
         Värden är på oss. Han är ursinnig och vill ha ut oss. Vi måste skynda!
         Olof hittar min använda kondom i skålen och säger bistert:
         ”Ja, det här var ju inte så jävla smart om man vill vara välkommen tillbaka.”

[Dröm nummer 81. Tidig morgon den 13 maj 2021.]

Jag står i vårt gamla sommarhus på Muskö och tittar ut över fjärden. Ur en radio hör jag en sångerska sjunga kupletter. Texterna består kort och gott av Kapten Haddocks alla svordomar.
         ”Plattfötter! Asgamar! Blötdjur! Pestråtta! Tryffelsvin!”, sjunger hon uttrycksfullt till medryckande melodier. ”Vagabonder! Skojare! Skurkar! Pyromanapa!”
         Jag konstaterar med ett leende att jag känner igen allihop. Men så kommer det, något nytt och obekant:
         ”Ekvilibrist!”*

* Jag har kontrollerat och Kapten Haddock har aldrig använt sig av kraftuttrycket ekvilibrist i Karin och Allan B. Janzons översättningar.

[Dröm nummer 80. Natten till den 13 maj 2021.]

Efter en lång arbetsdag går jag och min kollega Olof Halldin* ut på stan för att få oss en bit mat. Jag föreslår McDonalds, eftersom det går fort och jag har mycket arbete kvar att göra. Olof vägrar. Säger att det finns så mycket annat som är bättre. Han lovar att ta med mig till stans bästa restaurang.
         Vi sätter oss i bilen och åker en stund. Omedelbart efter att vi parkerat springer Olof fram till ett äldre par som står i ett gathörn. Han är så glad och springer runt dem i cirklar. Tokrusar. Oerhört fort går det, det går knappt att se honom. Gamlingarna ser skräckslagna ut.
         När han rusat av sig går vi mot stans bästa restaurang, men den är fullsatt. Vi prövar andra ställen. Överallt är det fullt.
         Till slut hamnar vi på Ed’s Grill, där det också är mycket folk, men där vi ändå tillåts komma in.         
         Vi ställer oss i kön till kassan. Trots rådande pandemi är det ingen som håller avstånd. Jag försöker så gott jag kan att ha åtminstone lite luft mellan mig och mannen framför, men mannen bakom mig trycker sig mot mig. Han pratar konstant med sin kompis och andas i min nacke. Han har otvättat hår och luktar svett. Jag pressar honom bakåt och tar ett steg fram, men han behåller kroppskontakten, som en igel. Jag vänder mig om och skäller ut honom, redo att slå honom på käften. Han skäller tillbaka. Det är smockan i luften. Jag förstår inte vad som händer. Har folk inte begripit någonting? Vet de inte att det är farligt? Jag har fruktansvärd ångest och förstår att om en enda person härinne bär på smittan så kommer alla – alla! – bli sjuka och kanske dö. Det är oundvikligt.
         ”Varför tog du mig hit?” säger jag till Olof. ”Jag har så mycket att göra och får inte bli sjuk.”
         Olof tittar frågande på mig.
         ”Det var ju du som tog med mig hit. Och det är ju jag som har mycket att göra. Du har ingenting.”

* Olof är en av mina äldsta vänner, men vi har aldrig varit kollegor.

[Dröm nummer 78. Natten till den 11 maj 2021.]

Jag kommer åkande i min gamla kopparsulfatsgröna Saab 900. Har svårt att hitta rätt och tar fel avfart. Svänger runt och kommer ut på samma ställe där jag nyss var, bara för att återigen ta fel avfart. Jag har hamnat i en loop.
         Till slut är jag ändå framme vid en nedsläckt verkstad, där Bengt Rydén* från Teater Sputnik kommer in i rysk militäruniform med jättelik skärmmössa. Han pekar på min bilmotor, som nu hänger från en travers i taket, och säger att den måste åtgärdas. Den måste sågas av och delar måste ersättas och läggas till, så att motorn blir större. Det låter tveksamt och jag undrar om det verkligen är nödvändigt.
         ”Absolut nödvändigt!”, säger Bengt och flinar.
         ”Men vad kommer det att kosta?” säger jag.
         Min försiktiga fråga gör honom oerhört aggressiv.
         ”Det är så jävla typiskt dig, Sommarström. Att bara tänka på pengar. Fy fan!”
         Verkstaden tänds upp och nu ser jag att bakom Bengt står resten av Sputnik-ensemblen, även de iklädda ryska uniformer. Bengt vänder sig om mot dem.
         ”Eller hur, kamrater?”
         ”Ja, fy fan för Sommarström!”, svarar de i kör.
         Jag har satt mig ner på en bänk, omgiven av en månghövdad publik, och lyssnar till något som visar sig vara en kabaré. Bengt sjunger elaka kupletter, som alla handlar om mig, och backas upp av kören. En strålkastare är riktad mot mig.
         Bengt (pekar på mig): ”Du tänker bara på pengar!”
         Kören (pekar också på mig): ”Ditt svin!”
         Bengt: ”Du är så jävla talanglös, Sommarström!”
         Kören: ”Äckliga jävla talanglösa kapitalistlakej!”
         Bengt: ”En fullständig nolla”
         Kören: ”En nooooooooooooolla!”
         Det är ärligt talat inte så bra. Texterna är rätt yxiga, melodierna trista och de sjunger rent uselt. Ändå skrattar folk. Inga gapskratt, men det är tillräckligt för att göra mig illa till mods. Varför är alla så elaka? Vad har jag egentligen gjort? Jag brukar ju gå på Bengts sommarpub* och köpa öl av honom. Är detta tacken?
         Jag drar mig tillbaka till en divan längre upp. Ulf Englund och Joakim Pirinen dyker upp. De säger att kabarén är lite rolig, men förstår om jag inte tycker det. Sedan går de.
         På divanen intill mig ligger en mycket söt ljushårig flicka. Hon kan inte vara mer än 20. Ändå flirtar hon med mig. Jag vågar inte säga något och reser mig för att gå. Men jag har svårt att få på mig min tredelade väst. Den ska fästas med remmar i ryggen och det går inte. Ulf och Joakim, som nu är tillbaka, hjälper mig. Med västen på känner jag mig mycket modigare och börjar prata med flickan.
         ”Du är mycket vacker”, säger jag.
         ”Tack. Du med”, säger hon. ”Rider du?”
         ”Hästar?”
         ”Ja, så klart”, säger hon och skrattar. ”Jag rider i Lidingö Ridhus.”
         ”Jag är uppvuxen intill. Och jag rider.”
         ”Well? …”, säger hon och fuktar läpparna med tungan.
         ”Ah, du är tyvärr alltför ung.”
         Hon blir besviken. Men vi tar adjö som vänner. Och trots att kabarén fortsätter med sina hatsånger, känner jag mig ändå stark när jag går därifrån.

* Mig veterligen hade inte Bengt Rydén någon sommarpub, men han var mycket riktigt med i Teater Sputnik, som på 80-talet satte upp Joakim Pirinens pjäser Socker-Conny och Familjen Bra. De hade vilda fester, dit även jag var välkommen. Men det var innan jag sålde mig till kapitalet.

[Dröm nummer 76. I gryningen den 11 maj 2021.]

Jag vaknar upp på ett pensionat någonstans i Europa. Det har varit ett vilt festande och jag är svårt bakfull. Men så mycket minns jag att jag har sågat ner träd och att stora kubbar ligger och väntar på mig. Jag vet att jag måste ta hand om dem, för de kommer att ge mycket ved.
         För att nå kubbarna måste jag först ta mig över en dyig sjöbotten. Benen sjunker ner och jag får kämpa mig fram. På vänster arm bär jag två mindre kubbar. Jag förstår inte varför jag har med mig dem, de kommer ju bara att göra bördan större. Samtidigt konstaterar jag nöjt att det ger mig en viss träning för armmusklerna att bära dem.
         När jag äntligen är framme vid kubbarna ringer telefonen. Det går först inte att svara, men jag ser att det är från pensionatets reception. Det ringer upprepade gånger och när jag äntligen lyckas svara blir jag osäker på om jag betalade morgonens frukost.
         ”Did I pay for breakfast?”, säger jag.
         “Well, I have to check, sir”, säger damen i receptionen. Hon är borta en stund och när hon kommer tillbaka säger hon: “You did pay. But it’s time for you to leave, sir. Your company is just about to book their train compartment.”
         Jag hör deras röster i bakgrunden.
         ”An animal free compartment for me, please”, säger Paul Jackson*.
         “Animal free for me too”, säger Jonas Lundqvist.
         Damen i receptionen vänder sig till mig:
         “And for you, sir?”
         “I want a compartment with animals. Lots of animals.”

* Kollega på reklambyrån Sandberg Trygg.