[Dröm nummer 139. Natten till den 16 juni 2021.]

Ryttarofficeren skriker och skäller. Varför är han så upprörd? För att man har låtit riva övre delen av det ridhus där han brukar träna sin favorithäst. Nu har man börjat bygga upp det igen. Ryttarofficerens häst, som är svart och blank och ser ut som om den är gjord av plast, spränger rusig av glädje fram över en ströbelagd husgrund, i vars ändar det ligger en tröskel i samma slags plastliknande blanksvarta material som hästen är gjord av. Varje gång hästen når fram till en av husets ändar bromsar den in, böjer ner sitt huvud och rör med mulen vid tröskeln, för att sedan tvärvända och springa åt motsatt håll.
        Jag och den okände väntar vid en grusväg.
         ”Ryttarofficeren är snart här”, säger den okände. ”Han kommer att ha sin häst och sin hund med sig.”
         En äldre svart Mercedes närmar sig långsamt. Bilen körs av en chaufför. Ryttarofficeren sitter i baksätet, omgiven av två unga vackra flickor. Han bär rutig keps och verkar inte ta någon notis om mig och den okände. En dörr öppnas och en hund springer ut och hälsar på oss. Det är en mycket glad hund. Den slickar oss på händerna och viftar på svansen. Men någon häst syns inte till.
         ”Varför har Ryttarofficeren två så unga och vackra flickor med sig?” säger jag.
         ”Det är det ingen som vet”, säger den okände.

[Dröm nummer 138. Natten till den 14 juni 2021.]

Vi sitter på en tätt packad turistbuss. Sätena är placerade tre och tre. Jag sitter på mittsätet. Snubben närmast gången tar för mycket plats och väller sig liksom över mig på ett mycket obehagligt vis. Alla på bussen har fått ett paket med tusentals kronor i sedlar.
         Bussen stannar till i en liten by, känd för framförallt två saker: sin medeltidskyrka och sin lilla butik med klassiskt godis och konsthantverk. När vi går av tar jag för säkerhets skull med mig paketet med sedlar.
         Medan de flesta andra väljer att gå in i medeltidskyrkan styr jag stegen mot butiken. Den ligger i ett mycket litet trähus, där ytterpanelens brädor är målade i ömsom vitt, ömsom blått.
         Jag försöker hitta något kul, men det är inte så lätt. Jag stannar framför lösgodiset, som ligger öppet i stora tråg. Det är färgglada karameller, med och utan fyllning, bland annat en knallröd rund stång med ljusgul fyllning som brutits i tumslånga bitar. Det ser lite kladdigt och ohygieniskt ut alltsammans, som om många redan har varit där med sina händer. Jag plockar ändå på mig så mycket jag kan i en papperspåse. En obehaglig unge med snorigt ansikte står tyst bredvid och väntar på sin tur, alldeles för nära. Jag tar också några klubbor inslagna i mjölkvit plast. Klubborna är ljust orangea och smaksatta med jäst. Det är ett verkligt klassiskt godis som jag inte sett på åratal och som gör mig riktigt nostalgisk. Här finns även handgjorda olivgröna tvålar. Elisabeth, som alldeles nyss materialiserades bredvid mig, tar den största och jag får den minsta. Hon ber mig betala och säger att vi löser det senare.
         Butiksinnehavaren, en medelålders kvinna med trött ansikte, dyker upp.
         ”Jag vill göra dig uppmärksam på att vi inte tar kort”, säger hon.
         ”Tar ni Swish?”
         ”Det gör vi, vid kassan.”
         Det hela drar ut på tiden och jag inser att jag kommer att missa den guidade turen i medeltidskyrkan. Men när jag ändå är här passar jag på att fylla ett par påsar med vaxkritor i olika färger.
         Jag går fram till kassan och lägger upp allt jag plockat på mig på disken.
         Kvinnan öppnar godispåsarna och tittar trött på mig.
         ”Har du räknat godisarna?”
         ”Va? Väger ni dem inte?”
         ”Jo, det kan vi förstås göra.”
         Det är samma sak med kritorna. Jag borde ha räknat dem, men hon går med på att väga också dem. Det är många kulörer i många olika storlekar och nu ser jag att de är av ganska dålig kvalitet, trasiga, smuliga och smutsiga. Jag genomför ändå köpet och swishar pengarna.
         Kvinnan tittar på mig, om möjligt ännu tröttare.
         ”Det är en flickskola i Bangladesh som har gjort kritorna. Och för att köpet ska bli giltigt måste du vid hemkomsten gå in på deras hemsida och fylla i ett formulär.”
         ”Va?”
         ”Det är så det går till. Annars kommer köpet inte bli giltigt.”

[Dröm nummer 127. Natten till den 13 juni 2021.]

Håkan Gustafsson vill gärna visa mig sitt gevär. Slutstycket förvarar han långt inne i en låda fylld med skräp, smutsiga kläder och gamla leksaker.
         ”Det är en mycket säker förvaring”, säger Håkan. ”Det finns gott om spindlar som skrämmer bort tjuvarna.”
         Ett flygplan transporteras från en högre belägen flygplats till en lägre. Det sker med ett speciellt fordon framtaget enkom för den här typen av transporter. Flygplanets vingar är infällda och hela ekipaget åker långsamt ner till rätt nivå.
         Jag är ute och går med en okänd grannkvinnas hund. Grannkvinnan ligger i en grop med en filt över sig.
         ”Jag orkar inte mer”, säger hon förtvivlat. ”Kan jag inte bara få vila?”
         Jag tar med mig hunden till Inga Sommerfeldts* radhus på Lidingö. Jag öppnar dörren och släpper in hunden som omedelbart bajsar på golvet. Korvarna ser inte ut som korvar, utan påminner mer om tjocka skivor av fläsk. Jag försöker få upp dem, men de glider ner till våningen under genom glipor mellan golvbräderna. Där står Elisabeth och lagar mat, men hon blir inte arg.
         Jag lämnar radhuset, som nu är en liten stuga i Norrland, och går upp för en backe fylld med sommarblommor. Jag möter PG Lundberg**, som pratar för sig själv. Han bär cylinderhatt, har stort, krulligt kolsvart hår och är blackface-sminkad. I handen håller han ett glas med en gul, kolsyrad dryck. Det är inte öl, men kanske cider. Jag hejar på honom, men han tar ingen notis om mig. Jag ropar lite högre, men får ingen reaktion. Jag ser honom vandra bort mot en folksamling och följer efter.
         Det är något slags möte i hans norrländska hembygd. Stämningen är ömsom gemytlig, ömsom upprörd. PG förklarar för någon varför han har kommit ihop sig med sina kristdemokratiska partivänner.
         ”Jag kallade Ebba Busch för en kall blomma. Det skulle jag inte ha gjort.”
         ”Så kan det vara ibland”, säger Jörgen Lindström och flinar.

* Elisabeth hyrde ett rum hos henne.
** Kollega (salig i åminnelse) på den kortlivade reklambyrån Karmegran Lundberg Sommarström.

[Dröm nummer 134. Natten till den 12 juni 2021.]

Jag är på flickläger på Värmdö. Jag har ingen aning om vad jag gör där, men förstår snabbt att det råder en sträng regim. Den manlige föreståndaren skäller ut flickorna för att de tagit om mat i bespisningen. Här får man nöja sig med en portion!
         Flickorna får tvätta sig nere vid havet. I upphuggna vakar vid strandkanten sätter de sig skrikande och sköljer sina sköten med det iskalla vattnet. Om det är av solidaritet eller av något annat skäl vet jag inte, men jag väljer att göra likadant. När jag går därifrån tar jag vägen genom flickornas omklädningsrum, men det är ingen där. Jag lämnar jordiga fotavtryck efter mig.
         Jag träffar Joakim Stannow och vi står och pratar en stund. Någon viskar till mig att Stannows har sommarställe här ute på Värmdö. De har två andra sommarställen också – ett i Skåne och ett på Fårö – men de behövde ett som ligger närmare Lidingö.
         Vi slår oss ned vid ett bord med några andra. Där sitter också Joakims syster Matilda. Jag pratar med alla. Joakim är tyst och tittar ner i bordet. Det visar sig att jag har gemensamma vänners vänner med snubben mittemot. Han känner till exempel Ollie Olson väldigt väl. Ollie har jag bara träffat några gånger, men vi enas om att han är en trevlig prick.
         Sedan kommer vi in på bandet Hockeyhoran och gitarristen Kalle och hans avskurna öra*.
         ”Vore det inte kul”, säger Sudden, som precis har materialiserat sig vid bordet, ”om du skar av mig örat, så kunde vi liksom återuppstå som band?”
         ”Men det behövs väl inte? Bandet kan väl återuppstå ändå?” säger jag. Alla gapskrattar och stämningen är riktigt gemytlig. Men Joakim är tyst och sjunker allt djupare ner i stolen, tills han plötsligt avbryter:
         ”Vänta lite här nu! Här sitter jag bland okända människor. Ingen pratar med mig, men ni pratar om avskurna öron. Ni borde skämmas!”
         ”Men Jocke, jag känner inte heller någon här. Jag pratar ändå. Det är väl ingen grej?”
         ”Det hör inte hit.”
         ”Okej, förlåt då. Men vad vill du prata om då?”
         ”Vet inte.”
         ”Vill du kanske prata om när vi samlade på fjärilar som barn?”**
         ”Nej.”

* Kalles (salig i åminnelse) öra var alls icke avskuret. Däremot var det lite skadat efter ett slagsmål på en av teatergruppen Sputniks efterfester.
** Det gjorde vi faktiskt.

[Dröm nummer 133. Natten till den 11 juni 2021.]

Det är nutid och Hitler och hans nazister leder Tyskland sedan några år. Trots en nästan 90 år lång försening är det mesta som man kan förvänta sig: världskrig, diktatur, repression och folkmord.
         Jag är högt ansedd teknisk expert och dessutom hemlig agent för de allierade.
         I en stridsvagn visar jag en kamera som mitt team tagit fram för en officer. Nazistsvinet är mycket imponerad av vårt arbete och öser beröm över oss. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att vår tekniska utveckling har stagnerat, ja kanske till och med börjat backa. Det var inte länge sedan man kunde stiga ombord på en jättelik buss med plats för flera hundra passagerare, slå sig ned på ett bekvämt säte och med hjälp av ett enda knapptryck på en liten apparat få mynt och sedlar transporterade i en slang direkt till sin sittplats, utan inblandning av andra människor!
        Det kan man inte längre.

[Dröm nummer 131. Natten till den 10 juni 2021.]

Soldaterna har lagt sig i skydd inför en väntad helikopterattack. Murphy är ny i gruppen. Han är irländare. Mörk. Över två meter lång och rätt tjock. Alltid ett tuggummi i munnen. Han blir snabbt omtyckt av de andra. Man kan lita på Murphy. Och han har humor.
         Attacken dröjer och soldaterna reser sig en efter en. Men snart dyker helikoptrarna upp bakom ett berg och börjar beskjuta vår grupp med automatkanoner. Alla kastar sig ner. Men inte Murphy, som står kvar och stirrar mot helikoptrarna. Och tuggar sitt tuggummi.
         ”Murphy för i helvete! Ner med huvudet!” skriker någon.
         Murphy tar det lugnt och lägger sig ner i en takt som passar honom, samtidigt som projektilerna viner runt honom. Det är ofattbart att han inte träffas.
         När helikoptrarna befinner sig alldeles framför gruppen slutar de skjuta, saktar in, lägger sig i två lager och börjar hovra på kanske 30 meters höjd. Ingen förstår varför. Då ställer sig Murphy upp igen och riktar sitt vapen mot en helikopter i det övre lagret. Han skjuter en salva. Den träffar motorn, som börjar hosta och lägger av.
         ”Undan för satan! Den kommer att krascha!” Alla i gruppen börjar springa för att komma så långt bort från nedslagsplatsen som möjligt.
         Men inte Murphy. Han står kvar och tittar upp mot skådespelet. Ser hur den övre helikoptern tappar höjd och slår in i rotorbladen på helikoptern under. Han gör ingen ansats att springa. Tuggar bara sitt tuggummi. Han förstår att det är kört.

[Dröm nummer 130. Natten till den 9 juni 2021.]

Vi är i ett skogsområde intill en större sjö. Vi har varit där tidigare och skördat stora mängder svamp. Men nu hittar vi ingen. Jag pekar på ett område längre bort, där gula löv täcker en slänt med svartjord.
         ”Där borta borde det finnas”, säger jag.
         Vi enas om att bege oss dit.
         Svampen vi letar efter finns inte där heller. Men vi hittar mängder med penissvamp. De kallas så i folkmun, men ser inte riktigt ut som penisar. De är visserligen stavformade och svagt böjda, men försedda med en mängd utskott av olika storlek. Färgen är ljust gulvit, utom i de vanligen förekommande håligheter, där jord och smuts gärna ansamlas. Många finner den komisk, men den går inte att äta.
         Någon av oss hittar en låda med ett intressant innehåll. Vi hittar flera likadana lådor och tar ut innehållet och lägger det i våra korgar.
         ”Det här är ju superkul!” säger någon.
         ”Inte för den som äger lådorna”, säger någon annan.

[Dröm nummer 130. Natten till den 9 juni 2021.]

Jag arbetar med att sätta ihop en frilagd bild på en man med en bakgrundsbild. Det kanske ska bli en annons, och det jag gör är bara en förlaga till en senare retusch. Den frilagde mannen är Uri Geller. Det är en helbild tagen från sidan. Han är på språng och kommer in från höger i vit kostym. Han pressar övertänderna mot underläppen och ser mycket sammanbiten och aggressiv ut. Bakgrunden föreställer ett lugnt blågrönt hav.
         På tryckeriet diskuterar jag och min kollega med ägaren. Gellers ansikte har blivit brännskadat. Den svarta förkolnade huden bildar skarpa kanter mot oskadade partier av ansiktet.
         ”Det fixar vi i retuschen va?” säger jag och vänder mig mot tryckeriägaren.
         ”Ja, det är inga problem, det tar mina gubbar hand om.”
         Min kollega rättar mig och säger att det där ska vi sköta internt.
         ”Men vi har ju utrustningen”, beklagar sig tryckeriägaren. ”Ska våra gubbar aldrig få jobba med detta?”
         ”Ja, och när ska vi ses för den där bärsen vi alltid snackar om?” säger någon annan från tryckeriet anklagande.
         Stämningen blir både pinsam och en smula pressad.
         Då materialiserar sig Björn Colliander framför oss.
         ”Ja, men om du ska med Björn”, säger jag, ”ska du i så fall dricka dig redlös på champagne igen? Jag blir orolig för dig.”

[Dröm nummer 128. I gryningen den 9 juni 2021.]

Jag är på väg mot en hiss med Ninna Jansson och hennes sedan länge före detta pojkvän Tore Parment. Jag är lite bekymrad för jag har åkt den här hissen förut. Hisskorgen är invändigt täckt med ribbgjuten betong, vilket kanske inte är överdrivet märkligt. Det som ställer till det är innergolvets konstruktion. Det är upphöjt cirka två meter från ett yttre golv. Längs två av hisskorgens väggar löper golvet visserligen horisontellt, men från de diagonalt motsatta hörnen böjer golvet av i två parabler, som förenas i hisskorgens ena ytterhörn.
         Jag berättar allt detta för Tore och Ninna, men Tore lugnar mig.
         Vi går in i hissen. Och mycket riktigt glider jag omedelbart ned längst det sluttande golvet och hamnar längst ner i hisskorgens ena hörn. Jag sitter obönhörligt fast och kläms mot de ribbgjutna väggarna.
         ”Det var lite det här jag menade”, säger jag. ”Inte så bra om man till exempel är en gammal dam.”
         Tore och Ninna tittar nyfiket ner mot mig. ”Det är i och för sig sant”, säger Tore, ”men man får å andra sidan tid att tänka efter.”

[Dröm nummer 127. Natten till den 7 juni 2021.]

Mitt namn är Gunvald Liksom Gunvald och min fru har precis fallit ihop i en överdos på Plattan. Min dotter och jag har gett oss ut i snönatten och hjälper henne på fötter. Hon kräks. Det är något rosaköttartat. Vi tar hem henne.
         Vårt hem består av en säng med smutsiga lakan. Vi kryper ner alla tre. Min fru kräks igen. Jag gråter tills jag inte kan gråta längre.
         Jag befinner mig i en lägenhet som inte är min. Jag måste pinka och går på toaletten. Innan jag pinkar tittar jag ut över takåsarna och tänker att det är en fin lägenhet i ett lugnt område och att här skulle man kunna bo.
         Toalettstolen är flera meter hög och man måste klättra upp på en avsats för att kunna sätta sig. Men det går inte att sätta sig. Allt är för smalt och det finns ingen plats för fötterna. Jag klättrar ner igen och pinkar vid foten av toalettstolen. Det ligger redan pölar av brun urin där, så det kan kanske göra detsamma.