[Dröm nummer 404. Natten till den 18 februari 2022.]

Joakim Pirinen och jag ska träffas i en sydeuropeisk stad för att se en utställning med en kvinnlig konstnär.
              Jag är där med jobbet. Hela dagen går utan att jag kommer ihåg att ringa Joakim. Tänk om han försökt ringa mig? Har jag telefonen i flygläge? Nej. Jag ringer. Inget svar.
              Nu är jag med mina kollegor utanför utställningshallen, som är byggd i mexitegel. Ingen går in, för det finns så mycket annat att se.
              Jag försöker ännu en gång ringa Joakim. Inget svar nu heller. Men på en klippavsats står Olof Halldin och pratar med några andra vänner. Det måste betyda att jag närmar mig!
              Till slut hittar jag Joakim. Han har en gnoms kroppskonstitution och är alldeles naken, men det är inget jag tänker närmare på. Det visar sig att han redan har sett utställningen med sina två asiatiska vänner, sina ”kärleksbarn” som han uttrycker det.
              ”Den var faktiskt inget vidare”, säger han och visar mig en sorts katalog. Och bilderna är verkligen tråkiga. Där finns också ett foto på konstnären. Hon ser asiatisk ut och är liten och tunn som en fågel och har nästan inget ansikte.
              ”Vad sa dina kärleksbarn om utställningen?” säger jag.
              ”Boring!”

[Dröm nummer 402. I gryningen den 15 februari 2022.]

Donald Trump är en jagad man. Han vet att han snart kommer att bli infångad och i ett utslag av desperation sväljer han enorma mängder färgampuller. Men han börjar med ett svart plastlock med en diameter på omkring 30 centimeter. Sedan färgampullerna. Han tvingar och trycker i sig dem.
              Sedan springer han.
              In i det sista springer han.
              Men snart kommer han att fångas, likt en stor fisk som man inte kan äta.
              Till slut är han fast som i en rävsax i en vinkel mellan två husväggar. Starka strålkastare tänds och de skarpa skuggorna fäster honom mot väggen.
              ”Donald! Färgen är giftig! Du kommer att dö!” ropar någon i en megafon.
              Innerst inne vet Donald Trump att det är precis vad som kommer att hända. Men innan han dör börjar han kräkas upp färgen. Först kommer den som kräm ur hans mun, skiktad i olika kulörer. Sedan ur ett rör ovanför hans huvud. Röret är på något sätt kopplat till hans kropp och färgen väller ner över hans frisyr, som smetas ut över hans ansikte.
              Samtidigt sjunger han med en stämma så ljus och ensam att det gör ont i hjärtat på alla som hör honom:

              Sleeping in the eyes of beauty
              Sleeping in the eyes of beauty
              Sleeping in the eyes of beauty

Sist kommer det svarta locket.

[Dröm nummer 401. Natten till den 14 februari 2022.]

Jag och Johan Rude närmar oss en fotbollsplan, där det pågår en match. Bollen landar i närheten av oss och Johan slår med en golfklubba mot den, men missar och faller pladask på marken. Han har förstört spelet, men ingen reagerar.
              Josefine har deltagit i en ridtävling och jag är där för att hämta henne.
              ”Gissa vem som vann!” säger hon glädjestrålande och jag behöver naturligtvis inte gissa. Men som alltid har jag varit orolig.
              ”Pappa, hästar är stora djur, men inte farliga.”
              När vi ska gå in i bilen kryper tre rumänska nunnor i djupblå dräkter in underifrån och lägger sig på golvet.
              ”Vi åker med dig”, säger de med en mun.
              ”Ursäkta, ni får inte plats. Jag ska plocka upp min dotters vänner.”
              ”Vi går ingenstans!”

[Dröm nummer 399. Tidig morgon den 12 februari 2022.]

Jag, Niklas Fornelius och Jonas Lundqvist sitter i ett rum. Jag har fått i uppdrag att skriva en rapport om hur klimatåtgärder påverkar företag som jag nu ska redovisa. Det är en flera centimeter tjock pappersbunt. Jag tar på mig glasögonen och läser.
              ”Effektiviseringen av energibesparande åtgärder har inneburit nya pålagor för företag i form av nya skatter. Man skulle kunna kalla dem straffskatter, men de är nödvändiga för klimatet, eftersom …”
              Jag blir avbruten av Jonas, som pratar om sin värmepump.
              ”En jäkla bra investering”, säger han.
              ”Ska jag fortsätta?” säger jag.
              ”Ja, för fan.”
              Rummet har försvunnit och vi sitter utomhus vid ett restaurangbord. Papprena börjar röra ihop sig och utskrifterna är plötsligt avklippta i överkant.
              ”Vad fan står det? ’Efeserin’ … Det går ju inte att läsa. Jag tar det ur minnet. Alltså: Effektiviseringen av energibesparande åtgärder har inneburit nya pålagor för företag i form av …”
              ”Ska vi ha en drink?” säger Nille och tittar på Jonas.
              Jag börjar bli irriterad.
              ”Ska jag fortsätta?”
              ”Ja, för fan. Kör.”

[Dröm nummer 397. Natten till den 11 februari 2022.]

Jag har varit och handlat vitkål och gurka och berättar för Simona om mina upplevelser.
              ”Du förstår, vid gurkorna fanns det en skylt med texten ’Ecological products. Shortage because of lack of jet fuel’. Är det inte komiskt?”
              Min hustru är måttligt road, men jag fortsätter.
              ”Och intill var det en bild på paret som odlat gurkorna. I fyrtioårsåldern. Ledsamma typer. Och ett uttalande från dom: ’Sorry for this.’ Det är ju helt hysteriskt!”
              Jag slår mig på knäna och tjuter av skratt, men Simona är likgiltig.
              Jag tar ett vitkålshuvud och skalar av blad efter blad för att komma till kärnan.
              Jag tar en gurka och skär den på längden i klyftor. Gurkan saknar skal och är alldeles sladdrig. Det är något obscent över den. Jag äter den, under skratt och kväljningar. Jag kräks och sölar ner en handduk. Gurkkärnorna – som nu har förvandlats till kiwikärnor – täcker handduken. Jag tar med mig handduken till badrummet, fyller upp badkaret med vatten och lägger i den, så att kärnorna inte ska fastna. Hela tiden skrattar jag.

[Dröm nummer 392. Natten till den 7 februari 2022.]

Det är problem ombord på den svenska rymdfarkosten Göran. En högt uppsatt besättningsmedlem har precis avslöjats med att förbereda en krasch på planeten de kretsar runt.
              Vi ser de övriga besättningsmedlemmarna. Hur de lyfter ur sina stolar när farkosten accelererar ner mot planetens yta. Skräcken i deras ansikten inför vetskapen att de snart kommer att krossas.
              Men inget händer. Mjukt sjunker de ner i sina stolar och somnar.
              Skurken sitter framför en skärm. Han har tagit en drog som påverkat de andra att tro att de snart ska krascha. Men det var aldrig på riktigt.

[Dröm nummer 390. Natten till den 5 februari 2022.]

Jag och Simona letar hus vid Långängen på Lidingö. Grannarna – ett par i 60-årsåldern – dyker upp i sin Mercedes. Jag och mannen gör sällskap och går en bit bakom de andra. Vi kommer bra överens och pratar om våra intressen. Det visar sig att vi båda uppskattar att arbeta i trädgården.
              ”Ja”, säger jag, ”jag är ju i reklambranschen och det är skönt att pyssla med växterna när man haft med korkade kunder att göra.”
              Mannen skrattar och sår några fröer i dikeskanten.
              ”Är det marijuana?” säger jag halvt på skämt.
              ”Hahaha! Nej, det är en annan sort.”
              ”Men härute skulle ju ingen märka om du odlade.”
              Mannen lägger ut en annan sorts frön på marken. Efter en stund börjar de röra sig, som myror. Sedan berättar han att han uppfunnit den perfekta gräsmattan. På en fiberduk fäster man gräsfrön mycket tätt. Alla frön kommer inte att gro, men statistiskt sett kommer de frön som faktiskt gror att fördela sig jämnt över fiberduken och skapa en fantastiskt fin gräsmatta. Jag tycker att det låter intressant.
              Vi kommer ifatt de andra, som väntar vid en gärdesgård utanför grannens hus. Vi går in och mannens fru visar hur man gör en speciell tvål. Hon tar ett stycke metall och lägger det i ett fat med borsyra. Det bubblar och fräser och ett blågrönt skum omger metallstycket. Efter en stund har metallen förvandlats till en skummande tvål, som hon lyfter ut i gräset.
              Ängen är översållad med blommor och vissna maskrosor, vars frön lyfter i den ljumma vinden. Här skulle vi kunna bo!

[Dröm nummer 389. Natten till den 4 februari 2022.]

Jag, Björn Colliander och Jens Carlander befinner oss på ett stort kryssningsfartyg. Vi går upp för en trång trappa, där fartygsplåten är målad med senapsgul färg. Det finns inga fönster. Jag får lite klaustrofobi och undrar hur jag ska hitta ut om båten sjunker.
              Vi festar hårt och har vår råa men hjärtliga jargong. Vi vet inte att allt vi säger sänds ut i båtens högtalare.
              Dagen därpå är alla våra medpassagerare väldigt glada och berättar för oss att det vi levererade var stor underhållning.
              ”Vad var det du sa till Björn?” säger en av dem till mig. ”Man kan inte –––. Hahaha! Obetalbart!”
              Jag minns att jag hade sagt något om Johan De Bourg också.
              Jag går i land och tar en promenad.
              Johan och hans fru står på trottoaren. De är väldigt små och ser ut att ha väntat på mig.
              ”Hej, Johan!” säger jag. ”Så möts vi äntligen i verkligheten*.”
              ”Men vi har väl setts förut?” säger Johan.
              ”Ja, kanske på Beckmans. Men sågs vi ens där?”

* Johan och jag har ofta givande samtal på Facebook och det känns ibland som om vi faktiskt känner varandra. Men i den verkliga världen har vi knappt träffats. Johan gick ut Beckmans samtidigt som jag började. Minns inte ens om vi sågs. Vi är båda från Lidingö och har gått i Hersby skola, men där sågs vi inte heller.

[Dröm nummer 388. Tidig morgon den 4 februari 2022.]

Jag befinner mig i Mikael Söderstens hus och förbereder mig inför något slags uppträdande. Övar piano och sång. Skriver. På något sätt får jag reda på att Mikael, Olof Halldin och alla andra tycker att jag är en bluff. Att jag inte kan någonting.
              Beskedet krossar mig totalt.
              Mikael, Olof och några andra dyker upp. Jag ställer dem mot väggen. Skriker. Gråter.
              ”Ni har förintat mig!”
              De försöker urskulda sig, men är ändå tydliga.
              ”Du måste förstå”, säger Mikael. ”Du kan inget. Du är inte bra på nånting. Och det du säger betyder ingenting.”
              Sedan vill de ändå att jag ska följa med dem på maskerad!
              Maskeraden äger rum på en biograf och värd för festen är Jonas Thorell. Jag har något slags utstyrsel på mig. Det är ganska glest med folk.
              En film som jag sett i min ensamhet ska visas. Den innehåller en scen med en känd skådespelerska, som bryter samman framför kameran på ett alldeles magnifikt sätt. Hon gör något med ansiktet, något hon måste göra, och som alla förväntar sig att hon ska göra. Scenen är verkligen otrolig och man får en känsla av att hon aldrig kommer att resa sig igen, inte ens efter att scenen är färdiginspelad.
              Alla tittar konstigt på mig. Ser ut att undra vem jag är. Viskar beklagande till varandra.
              ”Se, det kommer ju lite folk ändå”, säger någon till Jonas.
              ”Nej, inte särskilt”, säger Jonas bekymrat.
              Utanför de mattslipade fönstren ser man siluetterna av hundratals hotfulla gäster.

[Dröm nummer 387. Natten till den 3 februari 2022.]

Det är motorcykeltävling och jag deltar med en lätt hoj. Det har gått bra för mig hittills och nu ska jag få tävla med en tung motorcykel. En Harley Davidson, som jag fått låna.
              Jag leder HD:n förbi tyskarna. De är stora och stöddiga och tittar nedlåtande på mig.
              ”Där är kapten Göring”, viskar någon till mig.
              ”Den Göring?”
              ”Nej, en släkting.”
              Göring står i vägen för mig.
              ”Ursäkta”, säger jag.
              Han flyttar sig nätt och jämnt samtidigt som han muttrar något.
              Tävlingen kommer igång och trots att jag aldrig har åkt en så här stor maskin förut går det riktigt bra. Vi åker runt, runt på en grusbana med olika hinder. Ett av momenten går ut på att man åker upp på en väldigt stor och flera meter hög bil och sedan ner på andra sidan. Det gäller att i full fart få upp framhjulet på karossen, annars blir det tvärstopp. Jag åker upp på taket och kastar mig eller glider sidledes ner på andra sidan och landar elegant.
              Varv på varv åker jag. Leder tävlingen.
              Sedan vidtar ett annat moment. Man ska ut på de lokala gatorna. Jag ligger fortfarande först, men Göring och ytterligare en tysk närmar sig med sina tyngre och snabbare maskiner. Göring touchar min bakre stänkskärm och säger flinande när han passerar mig:
              ”Nu ska vi se vad Sommarström klarar av.”
              Han spärrar effektivt vägen framåt samtidigt som den andre tysken lägger sig precis bakom mig, så att jag inte kan komma någon vart. De kör med fulspel!