[Dröm nummer 647. Natten till den 7 november 2022.]

Jag befinner mig på ett kombinerat tryckeri och bygge som vår firma har gått ihop med. På en bergformation inklädd i byggnadsställningar arbetar Niklas ”Nille” Fornelius, Max Näslund och Jonas Huldt Lundqvist med att aptera en sprängladdning. Alla klättrar ner och Nille utlöser sprängladdningen.
              Allt går bra och vi går in i en stor lagerhall, där jag slår mig ner i en soffa i väntan på pensionssamtal med ledningen. Under soffbordet ligger en hög med papper. Jag tar upp den och börjar bläddra i smyg. Det visar sig vara ledningens pensionsavtal. Tryckeriets chef har 22 miljoner kronor i pension. Själv har jag ingenting.
              När det blir min tur går jag genom en korridor. Jag ska först träffa Johan De Bourg, som är psykolog. Han öppnar dörren till sitt trånga kontor, där också hans två pojkar i tioårsåldern befinner sig. Rummet är fullt av musikinstrument.
              ”Spelar ni i band?”
              ”Ja!” säger de med en mun.
              ”Vad spelar ni?”
              De pratar i mun på varandra och jag hör inte vad de säger. Jag avbryter dem och utbrister:
              ”Den som är sämst får spela bastrumma eller blockflöjt!”
              De pratar om en låt som heter Spaceman, men jag tror att det är Bowies Life On Mars de menar.
             ”De försöker lära sig den”, säger Johan.
              ”Ja, men den är ju så fantastisk, även om man spelar lite fel.”
              ”Nja, så fantastisk är den väl inte.”