[Dröm nummer 643. Natten till den 6 november 2022.]

Jag är vid Medelhavet och kliver omkring i strandkanten bland stora klippblock. Ett stort stenhuvud, slitet av väder och vind, ligger i vägen. Det rör sig lite när jag trycker på det. När jag tar i och välter undan det blottas en toalettstol fylld med bajs och toapapper.
              Jag vadar i det grunda vattnet. Små bläckfiskar simmar mellan mina ben. På en sten sitter en stor brun och bullig sak. Jag har tidigare fått höra av två män att det är ett djur och att det heter Bång-Magnus. De berättar också om ett annat djur, som heter —.
              Lite senare möter jag de två männen igen. Jag säger att jag hittat en Bång-Magnus och frågar om den går att äta.
              ”Jo, den går att äta, men den är svår att tillaga.”
              ”Jag såg många squids också, dom kan man väl äta?”
              ”Ja, dom går att äta.”
              Jag försöker memorera namnen på de bägge djuren som männen berättat om. Hittar en penna och skriver namnen på min hand. Men färgen bleknar och det enda jag har kvar är mitt minne av namnen. Jag känner att jag är på väg att vakna och försöker förtvivlat hålla kvar dem.*

* När jag vaknar minns jag fortfarande namnen på djuren. Men det ena namnet börjar snabbt att lösas upp och när jag väl satt mig på sängkanten med block och penna i mörkret är det för alltid försvunnet. Bara Bång-Magnus är kvar.