[Dröm nummer 618. Tidig morgon den 5 oktober 2022.]

Jag och Simona är på ett kafé för att äta lunch. Vi tittar i menyn och upptäcker att de har rumänska våfflor.
              ”Du får beställa”, säger Simona. ”Och öva på din engelska.”
              ”Okej.”
              Det kommer ingen för att ta vår beställning, så jag går ut i köket och försöker göra mig förstådd hos en kvinna i personalen. Men hon tycks inte tala något språk alls.
              En mycket lång man uppenbarar sig. Det visar sig att han är svensk. Jag förklarar att jag och min hustru vill beställa rumänska våfflor. Först förstår han inte. Sedan öppnar han ett skåp som når ända upp till taket och pekar på hyllan högst upp. Jag skymtar några välvda nätmönstrade våfflor staplade i varandra, som båtskrov.
              ”Såna?”
              ”Ja, precis.”
              ”Hur många?”
              ”Tja, vi är två.”
              ”När vill ni ha dom?”
              ”Eh … typ nu. Till lunch.”
              ”Jag förstår. Med sylt?”
              ”Jag antar det.”
              På vägen tillbaka till Simona ser jag Joakim Pirinen, Jan Dahlström och Olof Halldin sitta och supa vid ett bord. De säger att de ska på konsert på kvällen och undrar om jag ska med.
              ”Nja, jag är här med Simona och har bilen. Jag åker hem först.”
              ”Gör det”, säger Jan. ”Jag har Jesper med. Han ligger och sover i rummet här intill.”
              ”Ensam?”
              ”Ja.”
              ”Att du vågar. Han är ju så liten.”
              ”Ingen fara.”
              De är redan rejält packade.
              På konserten framträder en kvinna. En stjärna från sextiotalet. Hon har rött pageklippt hår och är fortfarande vacker. Jag ser henne i profil, hur hon håller gitarren framför sig med stämskruvarna alldeles nära munnen. Hon håller bägge händerna runt gitarrhalsen och drar dem fram och tillbaka, fram och tillbaka. Som om hon runkade en kuk. Hon flämtar. Hennes mun är öppen.