[Dröm nummer 622. Tidig förmiddag den 8 oktober 2022.]

Jag och Joakim Pirinen befinner oss i en pastoral miljö vid vattnet. Vi dricker mitt hemmagjorda vin och samtalar. Över vattnet svävar vita texter med pilar, som visar var i vattnet Joakim har dumpat benresterna av människorna han mördat. Vadben, skenben, lårben etcetera. Det är inte på något sätt märkligt och gör mig inte särskilt upprörd.
              Anna Ringberg kommer cyklande. Hon har precis gjort slut med Joakim.
              ”Här kommer en tjej som ångrar sig.”
              Anna kliver av cykeln och ger mig en försiktig kram som jag besvarar lika försiktigt. Sedan cyklar hon iväg igen.
              I ett dike ligger en monitor som visar en film med en kvinna som sitter på en stol vid vägkanten. I famnen har hon en katt som tittar in i kameran. Kvinnan vrider huvudet mot något och ler. Plötsligt kommer en lastbil och krossar henne så hon blir alldeles platt. Katten klarar sig mirakulöst nog och fortsätter att obekymrat titta in i kameran. Sedan börjar den leka och springer ut och in genom ett hål i kvinnans mage. Men det var något med kvinnans leende. Som att hon visste vad som var på väg att hända, men att hon satt kvar på rent trots.
              ”Jocke, det här måste du se!” ropar jag.
              ”Men va fan!” utbrister Joakim och ryggar äcklad tillbaka när han får se den överkörda kvinnan.
              ”Det är CIA som ligger bakom. Du måste se!”
              ”Jag vägrar.”
              Anna är tillbaka. Hon sätter sig i gräset och börjar ta av sig tröjan. Joakim ser på under tystnad.
              Jag går min väg med mitt glas. Lämnar dem ensamma.