[Dröm nummer 608. Tidig morgon den 22 september 2022.]

Jag är på körresa i Österrike, där vi ska sjunga delar av Lars-Erik Larssons Förklädd Gud.
              Utanför konserthuset står en skulptur som sträcker sig flera våningar upp. Den består av vertikala och horisontella skedformade bronsstycken av olika längd som skimrar i soldiset.
              När vi går upp för trappan till konsertsalen hör jag förspelets flöjt. Har de redan börjat? Nej, de repeterar bara.
             Vi sätter oss på stolar utanför. Jag hänger min kavaj över Joakim Pirinens, men ångrar mig och tar en annan stol.
              En liten schäfer kommer springande mot mig. Jag har träffat den förut och den är mycket glad över att jag är här. Jag kliar den bakom örat och pratar med den. Den förstår allt man säger.
              En äldre man som känner hunden kommer gående en bit bort.
              ”Har du sett?” säger jag till hunden. ”Det är ju –––!”
              Hunden viftar på svansen och springer bort till mannen.
              Max Näslund läser en tidning. Han är ursinnig.
             ”Jag kan inte mycket om politik, men den här Widar Andersson är ju helt jävla dum i huvudet.”
              ”Precis! Han tycker att fotgängare ska flytta på sig när bilarna kommer. Han kan inte lagen!”