[Dröm nummer 612. Natten till den 29 september 2022.]

På ett dagis hamnar jag vid ett bord med en liten pojke som utsöndrar något. En ohygglig stank. Jag försöker äta, men det är svårt.
              ”Jag har vattenkoppor”, säger pojken.
              ”Vattkoppor?”
              ”Nej, vattenkoppor”, säger pojken och hostar upp små genomskinliga vätskefyllda blåsor. Det är när de spricker som stanken sprider sig.
              Jag ser mig omkring bland de andra barnen och tänker att den lille pojken antagligen blir mobbad.
              En annan pojke reser sig från sitt bord och säger: ”Nu andas vi alla i takt.”
              Nu börjar mobbingen, tänker jag. Men vid hans ord tystnar alla, reser sig och tar djupa, långsamma och samtidiga andetag. Det får pojken med vattenkoppor att andas lugnare och blåsorna att sluta komma ur hans mun.
              Att alla andas i takt är det enda som hjälper mot sjukdomen.