[Dröm nummer 607. Natten till den 22 september 2022.]

Jag är på väg till en plats där man en gång kunde se när B-52:orna kom in för att lägga sina bombmattor. På vägen dit står ett av planen uppställt. Flygplanskroppen är lång och smäcker, smalnar av mot slutet för att sedan bli tjockare igen. Jag vet att metallen är tunnare där kroppen är som smalast och jag tänker att det måste ha varit väldigt utsatt att sitta där.
              Jag klättrar in i cockpit. Allt är gjort i grönmålad plåt. En presenning täcker fönstret. Jag hakar av den, men kan ändå inte se något.
              När jag kommer ut igen ser jag ett ensamt jaktplan komma in lågt.
              Jag ska hyra en stuga av en ensling. Jag har hyrt av honom förut, men när jag kommer dit upptäcker jag att stugan är borta. Har den brunnit ner? Är det jag som har bränt ner den? Nej, det syns inga spår av brand och fjolårsgräset lyser fortfarande gult.
              När jag frågar enslingen, säger han att han sålt stugan.
              ”Tre hundra tusen fick jag för den.”
              ”Va? Hur är det möjligt?” Jag minns stugan som ett ruckel.
              ”Det var bra virke i den. Eftertraktat.”
              Jag får sova i lekstugan istället. Det blir bra.
              På en bergvägg hänger en järnkonstruktion, som jag ska använda när jag lagar mat. Enslingen erbjuder mig att stå på hans axlar, men jag når ändå.
              Han visar mig stallet, som också är en verkstad. Det är där jag ska tvätta mig och borsta tänderna. Vattnet får man upp med en handpump. Det är en sinnrik konstruktion, men allt är lite skitigt och äckligt.
              Nu måste jag skynda mig till utsiktsplatsen för det börjar redan skymma.