[Dröm nummer 598. Tidig morgon den 14 september 2022.]

En smal bro förbinder klippön med det lilla samhället. Hotellet ligger alldeles intill. Trägolvet lutar ner mot receptionen. Jag frågar om man kan gå ut på ön.
              ”Ja, den tillhör kommunen, säger kvinnan bakom disken, ”men det hör till att man gör hinderbanan först.”
              ”Det skulle jag gärna göra, men jag har ont i min höft”, säger jag. I själva verket har jag inte alls ont. Men hon tror mig, för hon ser att jag är gammal.
              När jag går ut på bron hör jag min moster Gun Sahlins stränga röst:
              ”Du kunde väl åtminstone ha krupit genom röret?”
              ”Men jag säger ju att jag har ont i höften.”
              På ön finns djupa dammar fyllda med kristallklart vatten, som färgats gröngult av solen. Där simmar olika sorters fiskar, bland annat väldiga abborrar. Jag vill fiska. Skulle ju kunna äta abborre till middag. En liten pojke metar, men han verkar inte ha fått något.
              Intill en av dammarna ligger ett stort klot av kalksten. Ytan är skrovlig av väder och vind. På klotet vilar en säl i samma material. När jag petar på sälen rör den sig. Den är alltså inte förankrad utan ligger där av sin blotta tyngd.
              I viken på Muskö står Erik Gustafsson och en okänd och arbetar med något. Jag blir nyfiken och går dit.
              ”Vad gör ni?”
              ”Vi gjuter ett bryggfundament.”
              Jag blir imponerad av hur de dämt upp vattnet för att kunna gjuta en platta. Den gamla betongen har dock släppt och Erik försöker laga.
              ”Ja, vi får hoppas att vi inte gör några fynd här på botten”, säger den okände.
              ”Som de gjorde vid –––”, säger Erik och flinar.
              ”Precis. Då fick de gräva ner skelettdelarna.”