[Dröm nummer 586. Natten till den 30 augusti 2022.]

Jag och några vänner är på Västkusten och super. Dagen därpå ska vi dyka ner till en forskningsstation som ligger på hundra meters djup. När jag kommer tillbaka till hotellrummet väntar Mikael Södersten under sängen.
              ”Drack ni mycket?” säger han.
              ”Nej, inte så farligt”, säger jag och lägger en tom helflaska Bombay Sapphire intill honom. ”Vi får fortsätta på vår uppsats imorgon.”
              Dagen efter går jag en promenad med Johan Annell.
              ”Har du dykt förr?”
              ”Många gånger”, säger han. ”Du drack mer än jag igår.”
              ”Gjorde jag det?”
              Forskningschefen visar oss den delen av forskningsstationen som ligger på land. Stora salar, fyllda av maskiner. Vid en check-point inser jag att jag glömt mitt företags organisationsnummer, men det går bra ändå. Jag får skriva min namnteckning på en väldigt liten papperslapp istället.
              Jag tänker på dyket och ser en bild framför mig där jag långsamt sjunker ner genom havet och hur allt är upplyst av stora strålkastare, som kastar sina ljuskäglor genom vattnet. Och jag tänker på vad som händer om jag får panik. Jag brukar ju få ont i öronen även om jag tryckutjämnar. Och nu ska jag dyka mycket djupare än jag någonsin gjort förut. Och jag tänker på min dotter, som kommer att ha en far som har dykt.
              Jag pratar med forskningschefen.
              ”Hur lång tid tar dyket?”
              ”Två och en halv timme.”
              ”Oj. Vad gör man under tiden? Har du några knep?”
              ”Man tänker inte mycket.”
              ”Det är tur att vattnet inte är varmare.”
              ”Va?”
              ”Då skulle det kunna finnas vithajar.”
              ”Haha! Nej, det är ingen risk.”
              Jag berättar för honom om en barnbok med en vithaj, som biter huvudet av folk.
              ”Den är faktiskt riktigt rolig.”
              ”Jag älskar sånt! Smaklösheter och splatter. Men du måste berätta om det utan att tveka, annars blir jag irriterad!”
              Hustrun till en av mina dykarkollegor kommer för att ta adjö av sin man. Hon bär deras två tvillingflickor på vardera armen. De är rödhåriga och har långa, tjocka flätor. Jag gullar med flickorna.