[Dröm nummer 570. Natten till den 16 augusti 2022.]

Håkan Gustafsson, hans far och jag badar i havet utanför Muskö. Vattnet är grönt och klart. Jag har byggt något slags hög flotte, varifrån jag bärgar saker. Jag dyker i och simmar ner mot botten, där jag krossar en flundra med mina händer.
              Håkan är försvunnen. Det är bara hans far och jag. Jag känner att jag behöver komma härifrån, men kan jag lämna flotten här? Kommer den att driva iväg? Det är ingen vind att tala om.
              Jag gör en film om Finland. I taket hänger en båtmodell, stor och svullen. Den är vit, gul, blå och svart. Nu är den Muminpappans huvud. När huvudet vrids runt sin egen axel får den något slags obehaglig kraft.
              Jag har gjort en docka i grått tyg. Den är stoppad med något mjukt, gjord i flera delar och ihålig, så att man kan ta den på sig. Det är vad jag ska göra. Jag ska ta på mig dockan och dansa en ryckig dans framför kameran och få det att se ut som att det är en docka som dansar. Men först måste jag ta upp knappnålen som ligger på sängen.
              Nu dansar jag till en melodi i moll*.
              Och om någon såg mig skulle denne uppfyllas av en ännu värre fasa än den som uppfyller mig.

* Jag tog med mig musiken in i vakenheten och spelade in den. Den låter bekant och sorglig.