[Dröm nummer 571. I gryningen den 17 augusti 2022.]

Muffin är min ledsagarhund. Vi är på Muskö och ska ta oss upp på ett berg, men hon har svårt att komma upp. Jag går före och manar på och till slut klarar hon det. Men berget är isbelagt och hon glider.
              Erik och Aina Gustafsson står utanför huset som Erik har byggt. De är mycket stolta över uteplatsens korallstolar, som är sköldlika och arrangerade som glest sittande kronärtskocksblad, bakom vilka man kan slå sig ner och sola. I varmare länder är sådana så klart av äkta korall, men de här är gjorda i vit och orange plast och har korta spröt.
              ”Din mor var här och såg dem nu i vinter”, säger Aina. ”Det är så synd att hon inte kan komma i sommar, när solen ligger på som bäst.”
              ”Nej, hon hinner nog inte få uppleva det”, säger jag.
              Erik visar runt i huset. Jag behåller mina stövlar på och för sent upptäcker jag att han har tagit av sig sina skor. Jag smyger av mig stövlarna. Anar hans mörka blick.
              Huset är enormt, men ändå ganska trångt. Man kommer knappt in i köket. Alla material är billiga och börjar redan falla sönder.
              ”Vanligtvis är ett sånt här bygge ett treårsprojekt”, säger Erik. ”Men jag gjorde det över tio år för att det inte skulle bli för dyrt. Men det blev det naturligtvis ändå.”