[Dröm nummer 557. Tidig morgon den 5 augusti 2022.]

Jag promenerar i det vackra skånska landskapet, när jag plötsligt hör ljud av ett propellerplan. Nu ser jag det. Det kommer in lågt. Det är stort. Ett transportflygplan. Nosen är trubbig och det har två par deltaformade vingar; det bakre paret sitter aningen högre än det främre. Det går in för landning på ett fält. Klarar med nöd och näppe ett djupt dike. Studsar över det. Piloten hinner precis få stopp på planet innan det krockar med bondens skördetröska.
              Jag springer dit. Hjälper till att lasta av en stor behållare med säckar, som tydligen ska innehålla sättpotatis. Men när vi tömmer ut en säck visar sig innehållet bestå av gammalt elektronikskrot och bara enstaka sättpotatisar. Jag ser också några röda sättpotatisar ligga bland gruset på marken.
              ”Va fan!” säger piloten. ”Fick vi inte med oss mer? Hur kan hon ha missat det, hon som är så noggrann?”
              ”Då får jag ta av mitt förråd”, säger bonden.
              Jag hittar lite användbara grejer.
              ”Vi har i alla fall rep och snöre.”
              Piloten och bonden sätter ihop en mojäng av multnande trä.