[Dröm nummer 545. I gryningen den 28 juli 2022.]

En grupp människor har samlats i en park. Jag ser en man med rakat huvud göra några danssteg och sätta foten på en x-krok. När han gör det ser han mig i ögonen. Jag tänker inte mer på det, men senare får jag reda på att det är en viktig del av riten.
              Några män håller fast en annan man och säger till honom:
              ”Är du säker på att du vill genomföra detta?”
              Den fasthållne mannen nickar tyst. Jag förstår att det går att slippa detta moment, men att de flesta ändå väljer att genomgå det. En av männen tar ett grepp om armarna på fången – liksom ringlar sina armar runt den andres – och knäcker dem med ren muskelstyrka. Jag kan tydligt höra det krasande ljudet. Allt går mycket långsamt och enligt ett uppgjort schema. Fången ser närmast oberörd ut. Sedan dödas han mot en lyktstolpe.
              En liten hårlös flicka står intill en ställning av järnrör; en sådan som man kan göra gymnastik i.
              ”Kan du göra ett armlyft?” säger jag i ett försök att få kontakt. Flickan ler och greppar om horisontalstången och försöker dra upp sig själv, men orkar inte. Hon är för sjuk. När det går upp för mig att också hon ska dö på samma sätt som mannen grips jag av fasa.
              ”Finns det inget man kan göra?” ropar jag. ”Finns det inga mediciner? Har ni testat att ge henne –––?”
              ”Vi har testat allt, men inte –––”, säger någon.
              ”Försök få tag på –––! Skynda!”
              Några skyndar iväg, men flickan hinner dödas innan de är tillbaka.