[Dröm nummer 555. Natten till den 4 augusti 2022.]

Det råder full aktivitet på byrån inför kvällens reklamprisgala. Alla arbetar med förberedelserna.
              ”Den där reklamkampanjen för ––– vi gjorde då, minns du den?” säger jag till Ulf Enander.
              ”Ja, den var inte bra.”
              ”Nej, den var inte bra alls.”
              Mina kollegor står vid skärborden och monterar tävlingsbidrag på pannåer. Jesper Eronn får syn på mig och säger:
              ”Kan du göra klart? Vi måste iväg.”
              ”Javisst, vilka är det?”
              ”De här fem. På pannå.”
              ”Ok”, säger jag och börjar skära och montera.
              Alla är redan på väg till galan. De ska tydligen äta först. Men hur ska jag hinna äta?
              Vid Lidingö centrum är en buss på väg att backa ut i körbanan. En bil passerar med väldig fart, bara några centimeter från bussens bakdel.
              Busschauffören – en svart kvinna – kliver ut. Hon är uppenbart chockad.
              ”Det var nära”, säger jag.
              ”Ja, det var jävligt nära.”
              Jag, Gabrielle Åhlberg och Joakim Pirinen klättrar omkring på utsidan av ett hus. Jag går först, Joakim sist, med Gabrielle emellan oss. Jag är en van klättrare och instruerar de andra.
              ”Ingen fara”, säger jag när vi ska runda ett hörn. ”Ta min hand.” Gabrielle tar tacksamt emot den och tar sig utan problem runt hörnet. Joakim gör ingen ansats att hjälpa till.
              Ett fäste i en hängränna har släppt. Jag fettar in det och trycker dit det igen. Så, nu är det bara att klättra vidare! Jag vet precis vad jag gör.
              Nu är vi på ett berg och ska ta oss ner från en brant till en platå några meter längre ner. Återigen hjälper jag Gabrielle. Återigen har Joakim inte en tanke på att hjälpa till.
              ”Du är en sån gentleman!”
              ”Ja, till skillnad från Joakim.”