[Dröm nummer 543. Natten till den 27 juli 2022.]

Jag går mellan tomma bänkrader i operahuset, där man framför en socialrealistisk opera. Det är bara en handfull människor i publiken och de är alla knutna till produktionen. Det är lite sorgligt, för föreställningen är fantastiskt bra.
              En sopran knäcker extra som receptionist på vår reklambyrå.
              ”Det börjar en ny copy idag”, säger hon.
              Strax därefter dyker han upp. En ung kille, som visar sig vara supertrevlig och huvudet högre än alla andra. Receptionisten visar vad han skrivit.
              ”Visst är det bra?!”
              ”Jo, det är mycket bra”, säger jag.
              ”Han är musiker också!”
              Jag är på väg att säga något, då tre läkare kommer in. Två av dem är enormt långa och når nästan ända upp till taket. En tredje svävar en halvmeter ovanför golvet, men är mycket lång han också. Jag frågar hur det är möjligt att de kan vara så långa.
              ”Vi äter sill. Alla läkare äter sill varje dag.”
              ”Men kan det vara nyttigt?”
              ”Man får variera, ersätta sillen med annat ibland.”
              Den nya copyn kommer in. Han når dem bara till bröstet. Receptionisten häller upp ett litet nubbeglas till alla närvarande. Det hör till!