[Dröm nummer 542. Natten till den 27 juli 2022.]

Jag och mina kollegor äter lunch på vårt stamställe. Vi ska dit ikväll också.
              ”Åh, titta vilka söta tjejer!” säger servitrisen och pekar på några kvinnliga gäster.
              ”Killarna då?” säger vi.
              I en soffgrupp sitter en umpa-umpa-orkester. Det är mitt favoritband! Jag går fram till dem.
              ”Ska ni spela i kväll?”
              ”Nej, inte på en söndag”, säger en av dem.
              ”Men det är måndag.”
              ”Ja, eventuellt.”
              Nu är vi hemma hos sångaren i bandet. Hans medmusikanter är också där. Mina kollegor har redan satt sig. Själv sätter jag mig på armstödet till soffan, bredvid sångaren. Allting är lortigt och alla i bandet är gamla och slitna och sångarens ena ben är amputerat vid höften. De är oroliga för ekonomin. Jag tittar ut över trädgården och säger:
              ”Men pioner får ni i alla fall.”
              ”Kommer de redan?” säger sångarens hustru.
              ”De börjar knoppas.”
              Sångaren ser mycket bekymrad ut och mumlar:
              ”Det är nåt i jorden som äter på växterna.”