[Dröm nummer 535. I gryningen den 23 juli 2022.]

Jag försöker stänga dörren till sommarhuset på Muskö, men det är något fel på låset. Ett fjäderblad som inte vill glida in i låskistan. Jag försöker vrida på bladet, men lyckas ändå inte få igen dörren.
              Kanterna runt kanalen är stensatta. Jag tar ett elegant språng och landar snyggt på andra sidan. Erland von Heijne försöker istället ta ett stort kliv över och sätter foten på kantstenen, som lossnar och sjunker, varvid han dras med ner i vattnet. Jag får upp honom och går upp till huset för att hämta en handduk.
              ”Är du kvar?” ropar jag från huset.
              ”Ja!” svarar han.
              Jag möter en kvinna med bara en handduk runt sig. Hon lägger sig i en säng och väntar.
              Hunden Muffin springer ut. Hon får inte gå ner till vägen, så hon stannar på tomten och vaktar änderna.
              Klockan är strax efter 18 och mor har redan gått och lagt sig. Nere på stigen ser jag Håkan Gustafsson komma med sin vän. De går in i huset. Jag försöker stoppa dem.
              ”Nej! Mor sover!”
              De kommer strax ut igen.
              ”Det var väl inte så farligt?” säger de och skrattar.
              Jag pratar med Håkans vän. Det visar sig att vi jobbar ihop och att vi gör det bra. Jag ger honom en kram och säger:
              ”Det känns som att vi har hittat varandra.”
              Han ser generad ut och stämningen blir pinsam. Jag borde inte ha sagt något. Borde inte kramat honom.