[Dröm nummer 532. I gryningen den 18 juli 2022.]

Jag befinner mig på en ö med några bekanta. Det blåser upp till storm och vi söker skydd högre upp på de hala klipporna. Jag är gammal och har svårt att gå.
              ”Vad ska vi göra med honom”, säger någon och jag förstår att det är mig de pratar om. ”Vi kan ju inte ta med honom.”
              ”Vi måste döda honom”, säger en annan. ”Det finns ingen annan råd.”
              Jag hör dem. Ser dem komma. De tänker använda en knappnål för att döda mig. Trycka in den i halspulsådern. De anser att det är det mest humana sättet.
              En kvinna i sällskapet visar sig vara den mest onda. Hon dansar naken och hånar mig. Jag piskar henne med mitt skärp.
              ”Åh! Skönt! Mer!” väser hon.
              ”Häxa!”
              Jag får tag på skaftet till en skalpell. Det saknar visserligen blad, men det är tunt nog att drivas in i halsen. Jag trycker in skaftet hela vägen till hennes nackkotor och vrider om. Känner hur hon blir alldeles slapp under mig. Hon tittar förvånat på mig, som om jag hade fuskat.