[Dröm nummer 525. Tidig morgon den 12 juli 2022.]

Jag ligger efter med studierna. Jag måste bland annat skriva ett antal musikerbiografier till Carl-Fredrik Hultenheims* föreläsning på tisdag. Jag borde hinna göra det imorgon. Men nu ser jag att det ju är tisdag imorgon! Jag kommer aldrig att hinna. Det kommer bli svårt att få godkänt nu. Men det spelar inte så stor roll, jag gör det för mitt nöjes skull. Men jag inser att jag pysslar med för mycket grejer.**
              Jag går omkring på stan med en stor tom champagneflaska, som jag skurit av halsen på. Det här kommer att bli bra. Det är sällan man hittar något sådant. Glastillverkaren har låtit gjuta in sitt firmamärke i botten. Kommer det att påverka hållbarheten? Håller flaskan för trycket? Folk tittar konstigt på mig.
              Jag möter bekanta på väg till meditation. De är utklädda.
              Jag ligger på sängen och bläddrar i en gammal veckotidning. Jag får upp bilder på rätt häpnadsväckande erotisk konst. En kvinna – Rosie – har målat porträtt på sig själv och sin man. Hon suger hans kuk som en slickepinne. Båda ser mycket lyckliga ut. Men det är något med hennes ögon. De är bara smala springor. Hon skelar. Är hon blind? Efter mycket bläddrande hittar jag till slut början på artikeln. Rosie är en mycket begåvad ung kvinna. En societetsskönhet som gifter sig med en brittisk adelsman. Äktenskapet är mycket lyckligt, vilket om inte annat framgår av tavlorna. Det blir naturligtvis skandal. Men hon fortsätter måla. Så drabbas hon av sjukdom. Foton visar hur hon förändras. Ansiktet som långsamt smalnar av, kinderna som sjunker in. Ögonen blir smalare och snedare. Pupillerna drar sig mot näsroten och försvinner till slut helt. Huden är genomskinlig som glas. Ändå fortsätter hon att måla. Men mannens affärer går allt sämre. Det blir utmätning av gården. En film visar när mannen, nu gammal, bärs ut liggande i en smal säng. Sedan bär utmätningsmännen ut bohaget. Ljusblå dekorerade porslinstallrikar i travar, ombundna av snöre. Arbetsledaren manar på.
              ”Come on, lads!”
              De skjuter de skallrande tallrikarna framför sig över gräsmattan.
              Arbetsledaren blir intervjuad.
              ”We only lost a couple of plates.”

* I vaket tillstånd undervisade Hultenheim i typografi, mig veterligen inte i musik.
** Sant!