[Dröm nummer 510. Natten till den 3 juli 2022.]

Simona och jag ska gå på bio och tänker ta en drink först. Men vi är redan försenade och kommer inte hinna med drinken.
              Ute är natthimlen beige och rastrerad. Någon säger att det kommer att hända något stort i natt och att de som haft vett att satsa pengar kommer att bli mycket rika.
              Jag beställer en bild på hela himlen. Längst ner i högra hörnet av bilden lyser en ensam stjärna. Den är på något vis avgörande.
              Vid busshållplatsen har kommunen satt upp väldiga emaljerade skyltar som man kan bläddra i. Det är ganska otympligt men väldigt intressant läsning. En av skyltarna visar en världskarta. Man kan tydligt se inlandsisen i Kanada. Ännu längre norrut syns en flera kilometer lång och många hundra meter hög stenmur som förbinder två bergstoppar. Jag tänker att det är konstigt att den håller för kontinentaldriften.
              I en tidning läser jag ett reportage om en journalist och en fotojournalist. Den senare har dömts till livstids fängelse för att ha avslöjat statshemligheter. Det har med Palmemordet att göra. Nu är han på permission, men är uppgiven när han pratar med sin vän.
              ”Hur länge har du varit ute nu?” säger vännen.
              ”En månad.”
              I slutet av reportaget framgår det att han inte orkade längre utan tog sitt liv.
              På vägen hem möter jag en liten flicka med en katt och en guldfärgad fågel. Djuren är vänner och leker med varandra.
              ”Vilken söt liten fågel”, säger jag. ”Får jag klappa den?”