[Dröm nummer 507. Natten till den 29 juni 2022.]

Min drömbok är antagen av ett förlag och förlagsredaktören Anders Lindgren möter upp och föreslår att jag och Joakim Pirinen kommer hem till honom för att fira.
              ”Kom nu, vi har mycket att prata om”, säger Anders. ”Det är inte varje dag man får in sånt här i Sverige!”
              Hemma hos Anders ber han mig berätta om boken.
              ”Ska jag berätta ur en rent kommersiell synvinkel? Det är ju det jag jobbar med.”
              ”Du menar att du känner Jocke och vill använda dig av hans namn?”
              Det var listigt av honom att räkna ut det tänker jag och säger: ”Ja … det kan funka. Och det gagnar ju Jocke också.”
              ”Hm … möjligen.”
              ”Ska jag berätta om en text jag skrev för en kund? Den är baserad på egna upplevelser och är verkligen helt knäpp.”
              ”Ja, varför inte.”
              Anders kompis dyker upp och jag får inte tillfälle att berätta.
              ”Jag tror jag har en död duva uppe på vinden”, säger Anders. ”Känner ni stanken?”
              Jag och Anders kompis klättrar upp på en stege. Strax under nocken sitter ett fönster, genom vilket jag anar lukten av död och förruttnelse.
              ”Vänta”, säger Anders kompis, ”jag går in!”
              Han klättrar in genom fönstret och strax därpå hör vi honom utstöta ett avgrundsvrål, samtidigt som han vräker ut en stor diskho av vitt porslin genom det öppna fönstret. Diskhon landar med ett brak. Anders blir stående, stirrar på förödelsen framför sig och säger:
              ”Du, det där hade jag också kunnat göra.”