[Dröm nummer 496. Tidig morgon den 16 juni 2022.]

Jag befinner mig i Ukraina*, där jag följer med på en guidad tur för att titta på arkitektur. Vi färdas i bil genom ljusa lövskogar. Vår guide berättar om husen vi passerar.
              ”Och här ser vi några av –––s över 30 byggnader. Notera att han arbetar uteslutande i ek.”
              Och –––s arkitektur är verkligen märklig. Där finns rum som öppnar upp sig mot skogen. Oväntade vinklar som inte tycks betyda något. Överskjutande partier. Djupt sittande fönster. Eken obehandlad och vädergrå. Jag tycker väldigt mycket om det.
              Några i gruppen berättar om hus de fått sig tilldelade. Hur de lärt sig att älska dem.
              Vi passerar en gammal kvarn, nu renoverad och bebodd.
              Vid ett av husen stannar vi till för att få en visning. Där finns en enorm bokhylla, målad i en skimrande grå nyans.
              Vår guide tar upp ett målarverktyg från en av hyllorna. Det är vitt och ser ut att vara gjort i plast. Han säger:
              ”Märkligt att folk fortfarande använder felaktiga verktyg när de arbetar med den här typen av färg.” Han tittar närmare på hyllplanen, stryker med händerna över ytan. ”Men här måste man ha använt ett annat verktyg. Se, så slät och fin yta!”
              ”Vad heter kulören?” säger någon.
              Nu upptäcker guiden att hyllplanen är täckta med ett tunt skikt av glas.
              ”Det ändrar brytpunkten!” säger han, tydligt upphetsad.
              Jag hittar min faster Sivs bok om färger i en av hyllorna. Den ligger på sidan i en hög med andra böcker. Tjock och påkostad. Ett helt kapitel i boken ägnas åt olika kulörers brytpunkter, vilket illustreras med millimeterstora cirklar fyllda med respektive kulör. Men det är alldeles för smått för att man ska kunna bilda sig en uppfattning.

* I drömmen råder inget krig.