[Dröm nummer 497. Natten till den 17 juni 2022.]

Jag befinner mig på nöjesavdelningen på ett av den amerikanska marinens fartyg. En av soldaterna är mycket smal och mycket lång.
               En annan soldat går fram till honom och säger:
              ”Hey, my kid told me to ask you how much you weigh.”
              ”Why?” säger den mycket smale och mycket långe skyggt.
              ”Because he wanted to know”, säger den andre och flinar. “And because he thinks you might be the thinnest man in the navy. You know, there might be a lesson to be learned here!”
              Den mycket smale och mycket långe ser alltmer besvärad ut.
              Ytterligare en soldat dyker upp och säger:
              ”You know, there’s no kid. He’s just messing with you. And so am I! We just want to know how it feels to hit a much thinner man!”
              De bägge männen börjar misshandla den mycket smale och mycket långe, som när han försöker värja sig liknar en skadad harkrank.
              Dansen börjar.  
              Jag fattar tycke för en tjej. Hon är rädd för alla andra människor. Dansgolvet fylls med allt fler. Jag försöker skydda henne. Motar bort folk. En bioföreställning har precis avslutats och ännu fler människor väller ut. Hon grips av panik. Jag leder henne till en yta med mindre folk, men även den fylls på från alla håll. Hon är livrädd. Jag gör vad jag kan för att hålla undan. Försöker skapa luft omkring oss.
              En kille dansar yvigt mot oss. Jag knuffar bort honom. Han blir arg och går till angrepp.
              Jag knuffar igen.
              Och igen.
              Igen.
              Allt mindre luft.