[Dröm nummer 492. Tidig morgon den 13 juni 2022.]

En symmetrisk ljuskrona ritas upp i ett mörkblått, i övrigt helt tomt rum. När ljuskronan är färdigritad kommer något att hända. Men vinklarna måste vara exakta!
              Jag springer på enorma plogvallar av snö, grus, sten och stora klippblock. Jag har bråttom. Vig som en stenget passerar jag alla andra människor.
              I en förfallen kommunal byggnad ligger en gitarr på en säng. Jag har spelat på den förut. Jag tar upp den och känner på de slappa stålsträngarna. Försöker stämma den, men blir stoppad av Jan Dahlström.
              ”Den där gitarren ska ha nylonsträngar”, säger han. ”Det kan gå illa. Stallet håller inte. Har själv varit med om det. Kostade mig flera tusen.”
              Jag går till bussen från mitt hem på Sporrvägen* på Lidingö. Efter 20 minuter kommer jag på att jag glömt min väska. Jag är nästan framme vid busshållplatsen, så det kan göra det samma. Jag sätter mig i en kur och väntar. Bakom ett glas sitter en kontrollant.                   
              ”När kommer bussen?” säger jag.
              ”Det är osäkert”, säger han utan att titta upp.
              Nu ser jag den komma. Den stannar.
              ”Är det den?”
              ”Det kan det vara.”
              Jag försöker resa mig, men det går trögt och jag inser att jag förmodligen inte kommer att hinna.

* På Sporrvägen har jag aldrig bott, däremot på Ryttarvägen. Och det tar max fem minuter till bussen.